Hon spelar ikväll

Det är en varm och vänlig röst som möter mig i telefonluren. Jag konstaterar snabbt att Pernilla Andersson verkar vara en fin människa. Hon gillar att basta och skriver krislåtar om vintermörkret. Bra och behövliga grejer.
Hej Pernilla!
Hej, hur står det till?
Det är bra, hur är det med dig?
Jo, det är bra. Jag jobbar och jobbar, men det är roligt.
Du verkar ha väldigt mycket att göra?
Ja. Jag har precis avslutat en packmopedsturné, har börjat spela in ett teveprogram och har några spelningar kvar på min egen turné. Men det kommer nog lugna ner sig i mitten av augusti.
Har det varit en bra sommar?
Den har varit jättebra, men väldigt hektisk. Jag har inte haft så mycket tid ledigt. Samtidigt har det varit roligt. Jag gillar det jag gör. Men ofrånkomligen blir man ju trött. Så jag jagar sömn hela tiden.
Hur gör du för att varva ner?
Jag åker hem och stänger av telefonen. Ofta försöker jag hitta en bastu när jag är ute och reser. All den här lyxen i vardagen är jätteviktig när man inte har så mycket tid. Frukost på sängen till exempel, små saker som gör att man får lite extra energi. Jag är duktig på att hitta sådana små vattenhål.
Att basta på kvällen är det bästa, då rinner hela dagen av mig, inte bara svetten. Det är otroligt skönt.
Det här med att du och din man Dregen bor på en ö i Stockholms skärgård verkar återkomma i alla intervjuer med er?
Ja, det måste ju ni som är gotlänningar tycka är konstigt. Folk i Stockholm tycker att det är fruktansvärt exotiskt att bo på en ö. Men det är bara ett sätt att leva på. Folk har väl en bild av att vi ska bo i stan och röja runt på krogarna.
Men det känns samtidigt som att det är en viktig del av dig som person?
Det är det nog. Vi fiskar båda två mycket och vårt privata liv fokuseras mycket kring det. Det tempot vi har kräver nästan att vi bor på en ö, att få landa någonstans. Vi brukar säga att vi åker över vallgraven, till vår ”safe zone”. Där kommer ingen åt en och det är jätteviktigt. Men jag tycker själv att det är lite komiskt att folk inte slutar fascineras. Eller vad tycker du?
Jag kommer från Kiruna så för mig har det varit ganska speciellt att bo på en ö, speciellt med den kärva vintern som har varit.
Ja, det har varit en ganska tung vinter. Man får ju ha ett visst mått av acceptans när man bor så isolerat, när båten inte går på grund av isen och skolorna stänger. Men de där dagarna som är undantagsdagar är ofta väldigt sköna. Man kan inte göra något, kanske tänder man ett ljus. Jag önskar att man kunde föra in det mer i vardagslivet, det vore coolt.
Du har skrivit en låt som heter Vintern blev för lång.
Ja, det är ett direkt resultat av en väldigt lång vinter ute på ön. Och samtidigt är det en spegling av hur kärvt det kan vara en vinter. Det är rätt tungt i november, oavsett om man är ett par eller en familj. Jag kan bli väldigt mörk och låg under vintern.
Det är en riktig krislåt?
Ja, det är min bästa krislåt. Det är skönt att få ut det. Det går upp och ner för alla och det är viktigt att få ur sig de där sakerna.
Jag har väldigt svårt att skriva om roliga saker. Jag skriver mycket om längtan, fram eller bak, någonstans. Det är som att vi människor är i konstant förflyttning mellan olika känslolägen.
Var hämtar du inspiration?
Överallt. Jag hämtar mycket ur saker som händer runt omkring mig. Det kan vara alltifrån sådant som händer i världen eller hemma hos mig själv. Det som berör mig.
Du har ju skrivit mycket på engelska förut, är det annorlunda att skriva på svenska?
Ja, det tycker jag. När jag skriver på engelska tenderar det att bli mer metaforer och beskrivande ord. Man hamnar i känslolägen på ett annat sätt. När jag skriver på svenska skriver jag mer pang bom vad jag menar. Det är svårare att klä känslor i adjektiv på svenska.  Det är lite olika sätt att jobba på. Om man nu ska se textförfattande som ett jobb.
Är det ett jobb?
Jo, det är klart, om man vet att man ska släppa en skiva. Jag älskar mitt jobb, men att skriva texter är inget jobb för mig, det är ett måste. Det blir jobb när jag måste göra en konsert trots att jag har halsfluss och 38 graders feber, men att skriva är inget jobb. Däremot är jag väldigt fokuserad när jag skriver.
Jag tror att jag har någon sorts författarnerv i kroppen, ska jag skriva gör jag bara det. Jag kan inte skriva tre ord och sedan åka till Konsum.
Tillfälligt avbrott
Samtalet bryts, det är batteriet i hennes telefon som tagit slut. Hon ringer upp senare, ber om ursäkt för att det tog lite tid, var tvungen att sätta på lite pasta. Hon har inte ätit på hela dagen.
En sista fråga. Vem handlar låten Ystad badflicka om?
Min mamma. Min mamma var Ystad badflicka. Hon är en sådan där typisk 40-talist som aldrig har tyckt att hon duger till. Jag tycker mig skönja det bland 40-talister som jag känner, oftast kvinnor. Man kan äta en jättegod söndagsmiddag men sedan är det alltid något som är fel, potatisen var inte ordentligt kokt eller det var inte tillräckligt mycket sås. De utgår alltid från att något är dåligt. Det är väldigt sällan du ser en 40-talistkvinna slå sig för bröstet och säga fy fan, vad jag är bra. Så jag skrev den till min mamma. Hon kanske inte slår sig för bröstet men jag kan göra det åt henne.
Det var fint. Tack så mycket. Nu ska du få fortsätta med din middag.
Ja, nu ska jag äta min jättelyxiga middag. Pasta och fiskbullar som jag har tryckt ner i en gryta.