Hon sprider glädje med sin musik

I snart tolv år har programmet "Så låter min musik" pågått i kafeterian på Korpen. En lång rad kända och okända gotlänningar har berättat om sitt liv, sitt arbete eller någon spännande resa och spelat sin egen musik.
I sin tjocka pärm har Anna-Lisa namnen på alla som har medverkat under åren. Dessutom har hon en lista på personer som hon ännu ska fråga.
- Det är inte många som har tackat nej, trots att ersättningen är minimal. Och är de tveksamma så brukar jag kunna övertala dem.

Markservicen
Gunnar Friberg kom med idén till Vuxenskolan och han blev först ut med sin musik.
- Då kom 14 personer, och andra gången kom 18. Sen har det bara blivit fler under åren. Nu kommer mellan 70 och 150 personer varje gång. Under 2007 hade vi 2 834 besökare sammanlagt och jag har stått för markservicen under alla år.
Programmet är ett samarbete mellan Vuxenskolan, Strokeföreningen och biblioteket på Korpen. Nu får Anna-Lisa dessutom hjälp av kollegan Agneta Hallman.
Och naturligtvis har Anna-Lisa berättat om sin egen musik.
- Två gånger. Första gången spelade jag endast musik från Skåne och andra gången spelade jag bland andra Roger Pontare. Men det är Elvis Presley som gäller för mig. Jag älskar Elvis, säger hon.

Kärt återseende
Anna-Lisa har sedan 2002 jobbat med anhörigstödet. Tidigare jobbade hon med rehabiliteringen och de flesta som kommer till Korpen på måndagarna har antingen varit patienter eller anhöriga, och Anna-Lisa känner dem alla.
- Du kan inte ana hur många som jag ska krama om och hälsa på nu på måndag när vi startar för säsongen. Det blir ett kärt återseende. Många har bara det här, och har sett fram emot det ända sedan vi slutade i våras.
- Man får så mycket tillbaka, det går inte att bara sätta sig ner och vara pensionär. Hur skulle det se ut? Jag älskar kontakten med människor som jag har haft hela mitt liv och så länge jag orkar så kommer jag att fortsätta med aktiviteter för de som så väl behöver det.
Anhörigstödet ligger henne varmt om hjärtat och hon har fått många vänner genom sitt arbete.
- Ibland har jag suttit i timmar om kvällarna och pratat i telefon. Jag blev tvungen att till slut dra ner på jobbet. Det tog liksom aldrig slut, jag tog med mig jobbet hem. Det finns ett sånt enormt behov av att ha någon att prata med och då ringde man till mig.
Många anhöriga till sjuka har ett omänskligt arbete med vården av den anhörige, berättar Anna-Lisa. Och många jobbar mer än man kan begära.
- Vi kan hjälpa till med enskilda samtal eller samtal i grupp. Då är det alltid samma personer som deltar och alla vet hur den andre har det. Vi gör saker tillsammans, med eller utan patienten och vi framför allt, vi skrattar mycket. Man måste få skratta mitt i allt elände.

Sjuksköterska
Det är viktigt att man som anhörig blir sedd och att få träffa andra i samma situation, säger Anna-Lisa.
Hon kom till Gotland, från Skåne, som nyutbildad sjuksköterska 1966.
- Min syster jobbade på apoteket i Hemse och jag fick jobb direkt på medicinkliniken på lasarettet. Det blev lite längre än jag tänkt från början. Jag hamnade i Roma och fick tre barn på fyra år. Det blev inte så mycket tid för arbete när barnen kom. Jag jobbade lite på biblioteket i Roma men var tillbaka i sjukvården 1987 då jag började på Korpen och jobbade med rehabilitering.
Hon lyser med hela ansiktet när hon berättar om arbetet.
- Det har varit så roligt och man får så otroligt mycket tillbaka. Oj, vilken tur jag har haft med ett sånt arbete.

Barnbarnen
Och fast hon nu gått i pension så slutar hon minsann inte att arbeta. Det är inte bara med "Så låter min musik" som hon skall jobba. Nej, Anna-Lisa har flera projekt på gång och alla handlar om rehabilitering på Korpen.
Det blir läsecirklar där hon, tillsammans med några kollegor skall läsa för patienterna och hon skall leda en kurs i porslinsmålning, hon skall göra små, vackra kort med pärlor på som hon säljer för att få pengar till verksamheten i cafeterian.
- Så ska jag läsa och pyssla här på min lilla uteplats, träffa barnbarnen och ägna lite tid åt mig själv.