?1945, i andra världskrigets absoluta sluskede, lyckades bagaren Luigi Muttoni från lilla byn Naggio i norra Italien, på gränsen mot Schweiz, till slut fly från arbetslägret i tyska Lüneberg.
Två år tidigare hade han gripits av italienska gestapo-män och satts i fängelse, detta då han aldrig kunde förlika sig med den nya regimen.
Luigi var Amalia Muttonis morfar, vi ska återkomma till hans berättelse.
¦ ¦ Vi ses en tisdagsmorgon i januari. Amalia är morgonmänniska, det finns så mycket energi den tiden på dagen, säger hon. Som om hon legat och laddat hela natten och bara längtat efter att få komma upp.
Barnen är på dagis, sambon Henrik på jobbet, bara tystnad i den nyköpta villan i södra Visby.
Amalia Muttoni driver sedan tre år Café Amalia i Visby. Mest säljer hon latte, trenden att dra ner på mjölken i kaffet har i alla fall inte nått hennes etablissemang.
Vi ska prata om livet, om rötterna, om reumatismen som förmörkar tillvaron, men också om glädjen och varför allt blev som det blev.
Tidigt förhållande
Amalia är nyss fyllda 25 och har "redan" sambo, två barn, villa och en egen kaférörelse. Så frågan är given:
Var det så livet skulle bli?
- Nej, säger hon. Det var inte mina visioner...jag hade egentligen inga konkreta drömmar, men jag började jobba på ett kafé när jag var 13...då var jag där en sommar och plockade disk. På Vinäger, faktiskt, i samma lokaler som jag har i dag.
Kaféjobb lite här och där och till slut, när hon var 22, dök möjligheten att köpa Vinäger upp. Och Amalia, då med en tvåårig dotter, slog till.
Och det har hon inte behövt ångra. Hon lever för sin rörelse, jobbar för all del väldigt mycket, men gör det, förstår jag, med glädje.
Vi stannar ett tag i tonåren, i uppväxten. Amalia växte upp i Barlingbo, som hon säger: fyra hus intill varandra sedan ingenting på flera kilometer.
Föräldrarna skilde sig när hon var elva, och hon började bo på två ställen.
Amalia säger att när hon var 13, det var då hon började bli nyfiken; på andra människor, på livet.
- Jag har just inga vänner kvar i dag sen innan jag var 13, de kom sen, det var då allt började. Jag blev ihop med min första kille när jag var 13, Edvin...vi var ihop i fyra och ett halvt år.
Fyra och ett halvt ÅR!? I den åldern är man ihop en månad!
- Jag vet, haha, men så var det...det hann hända jättemycket roligt de åren, du vet, man började bli vuxen, började åka i väg på festivaler, såna saker. Men när man ser tillbaka nu var vi nog mest bästisar.
För 13 är ju inte så gammalt.
- Nej, det inser man nu, men då tyckte man ju det!
?Luigi Muttoni kunde, efter den italienska kapitulationen 1943, aldrig förlika sig med den tyska regimen. Istället gjorde han allt han kunde för att stödja de frihetskämpande partisanerna uppe i bergen, såg till att de fick mat och andra förnödenheter.
- Min arm var alltid för tung för en Hitler-hälsning, som Luigi Muttoni sade i en tidningsintervju 1967.
¦ ¦ Amalia har ett driv i sig, ser till att få saker och ting gjorda. Och hon hör ju hur det låter: "bara" 25 och ändå kommit så långt.
Många av hennes kompisar, de hon lärde känna i tonåren är mitt i sin utbildning nu, några av dem till och med färdiga, och inte heller har de blivit föräldrar.
Saknar du att du inte gjorde något annat de där åren mellan, säg, 15 och 25...ut och reste, levde livet?
- Nej, jag gör inte det alls...saker har skett tidigt i mitt liv och när jag var 19 kände jag mig klar. Jo, faktiskt. Och jag är inte ute efter det där att bara dra i väg...och resa kan man ju göra även med barn, det har vi gjort. I mars ska vi till New York, jag och Henrik, det ska bli jättekul! Nej, jag saknar inte den sortens impulsiva saker, jag är så himla glad att det gått som det gjort med allting.
Bara svarta tankar
För det har funnits perioder i livet då det mesta varit svart.
Redan som elvaåring fick Amalia diagnosen reumatism och i samband med första barnets (Irma) födelse fick hon ett första skov.
Hon blev dålig, men valde bort mediciner och tillfrisknade så småningom med hjälp av bland annat akupunktur.
Gott och väl så långt, men så lite hon visste om vad som väntade. För när hon fick Ivar för snart två år sedan välte världen.
- Jag blev sängliggande nästan hela sommaren...det var tusen gånger värre än med Irma, jag kunde inte resa mig ur sängen, inte ens gå till toa själv...jag bodde mycket hos min fantastiska mamma (Yvonne) i Fröjel och behövde hjälp dygnet runt, jag kunde inte lyfta upp Ivar när han skulle amma. Det var liksom det definitiva, amningen är ju så central.
Hon tvekar först om hon ska berätta, men så gör hon det ändå.
För att sjukdomen, i efterhand åtminstone, trots allt fört så mycket gott med sig, framkallat en del av det driv hon har i dag.
När hon låg där, praktiskt taget orörlig, med kroppens alla leder utom axlarna inflammerade, när hela hon var röd på reumatologens skala, tänkte hon de svartaste av tankar: tänk om det inte går över!
Men hon tänkte också: om jag blir frisk ska jag ta vara på livet.
Det gick månad efter månad - då sambon Henrik fick sköta barn och hem - och med tiden var det inte längre så självklart att det skulle sluta väl.
Som hos Lady och Lufsen
Knän och armar tömdes gång på gång på vätska, verkningslös (visade det sig) medicin sattes in...men till slut, med hjälp av annan medicin, vände allt.
I dag är Amalias frisk, såvida hon medicinerar. Men sjukdomen sitter kvar i huvudet.
- Jag har känt att det kommer vid fysisk och psykisk påfrestning. Jag blev ju frisk i december för ett år sedan så jag var jätterädd att det skulle komma tillbaka i somras när vi hade mycket på jobbet, men tack och lov kände jag ingenting.
Ett nyttigt halvår, med facit i hand?
- För mig var det det...att ligga stilla och ändå ha sån vansinnig värk...det är så otroligt skönt att inte ha ont längre, jag är tacksam för det varje dag.
Är du orolig för framtiden, när du blir äldre?
- Ja, jag får verkligen se till att inte bli gammal, haha! Nej, men...jo, visst är det så. Det gäller att sköta sin kropp, prioritera fysisk aktivitet och äta rätt och sånt...det är viktigt för mig.
?Men efter två års hårt och ofta meningslöst arbete i olika arbetsläger runt om i Tyskland - en skvätt kålsoppa som dagsranson - lyckades Luigi till slut, i april 1945, fly från Lüneberg, som han då återkommit till, med livet i behåll.
Han togs om hand av svenska Röda korset och fördes till Sverige - och sedan Gotland - med de "vita bussarna".
¦ ¦ Amalia var 11 år när hennes morfar Luigi dog. Hon minns honom, men de pratade inte så mycket om hans historia under kriget.
Och hur skulle de kunnat det, Amalia var för liten och morfar var, tror hon, inte alltid heller så intresserad av att berätta.
Men hon har sitt italienska arv att förvalta, hon skulle gärna bo där något år. Just i Naggio, kanske, i Como-provinsen längst uppe i norr.
Hon har varit på besök, och träffat morfars syster Rina (ett av elva syskon) som nu är borta. Hon berättar, plockar minnesbilder därifrån: bakgården, tvättlinorna, hundarna, som i "Lady och Lufsen". Hon bär sitt namn och sitt arv med stolthet, Amalia.
Arv från en bagare
På vilket annat sätt, förutom just ditt namn, har du arvet därifrån?
- Jag tror att, säger hon, stannar upp ett tag, ser ut genom fönstret, vänder sig inåt, bakåt:
- Han var ju bagare, väldigt driven och temperamentsfull...alla kommer vi ju någonstans ifrån och kanske har jag drivet från honom och mormor. Jag vet inte...kanske är det så.
Tänker du utforska den sidan av dig.
- Jag hoppas det...jag har ju släktingar där. Jag skulle vilja lära känna kulturen, språket...att ta den grenen av det förflutna vidare...jo, det skulle jag vilja. Men vi får se när det blir, just nu är det väldigt mycket med cafeet.
?Luigi Muttoni var lyckligt lottad som överlevde. Många kamrater i lägret föll offer för kulor eller svält.
Den 13 oktober 1945 började han arbeta på Lunkans kafé i Visby, han träffade sin blivande fru Edith på ön och fick fem barn. 1948, köpte hans svärfar Espegards café i Ljugarn, där Luigi kom att stanna livet ut.
¦ ¦ Amalia återkommer flera gånger till att hon gärna vill bo utomlands en tid, bara något år, kanske. För att få se något nytt.
Jag tänker mig henne på ett italienskt kafé; höga skratt och gäster som talar med händerna.
Kanske skulle hon älska det. Det är i sådana sammanhang hon trivs, säger hon: mycket folk, goda vänner och med skrattet först:
- Jag är nog så långt ifrån en ensamvarg man kan komma!