Hon tycker att livet är för lite dans

Jag hinner inte ställa första frågan. Det gör hon själv. Och sen hinner jag knappt anteckna svaret (eller vad det nu är) för oj så många ord finns.
Men, ungefär så här var det, plötsligt satte hon bara igång:
- Jag har tänkt på det här och bara tänkt att det ska bli en massa hemska frågor om vem jag är och så och om jag säger att jag är inåtvänd kommer nån och säger "du ljuger, det är du inte alls" och om jag säger att jag är glad tänker andra "den surpuppan"...allt man säger ger ju en bild av en och så finns mamma i bakgrunden, liksom "varför berättar du det där", man blir ju aldrig större än sin mamma på något vis och vill att hon ska bli nöjd i första hand...jag är nog som en italiensk pojke som aldrig växer upp och...

Allt bildar ett mönster
...vänta, vänta, vänta nu här, du är lite laddad, hör jag!
- Ja, jag har varit nervös för det här i en vecka nu.
Det blir nog bra...men det var intressant det där första, vilken bild av sig själv man ger.
- Ja, man är ju olika varje dag man vaknar, tycker jag. Ibland grubblar jag på djupa ting, ibland skrattar jag åt ytliga saker på tv...det är så olika.
Men det är du knappast ensam om?
- Nej, kanske...men jag är sån att jag hela tiden måste gå in och leta efter sanningen, grubbla och älta saker, vrida och vända, tänka och analysera.
Kommer du fram till något?
- Ibland. Det kan bilda ett mönster till slut...men det är väl egentligen inte fint att vara en sådan. Man ska inte vara en tänkare i det här samhället, man ska vara en görare...min man är en görare, han bytte däck nu på morgonen, jag behöver tänka i två månader innan något sådant händer.
Det låter som du lever i fel kultur.
- Jag har tänkt förut att det är mig det är fel på, men samtidigt...det måste finnas plats för sådana som mig också.

Sophie Malmros är skribent och fotograf med egen rörelse, vänder sina tjänster främst mot företag och organisationer.
Hon sjunger också jazz i Glittnes jazzgrupp. Senare den här dagen ska hon repetera med Jazzlaget inför en kommande Måndagsklubb.
Sophie Malmros och jag känner inte varandra, men har gemensamma bekanta. Flera gånger har hon mejlat mig apropå spalter och intervjuer. Alltid med uppmuntrande ord.
Det är därför jag tagit kontakt, för att få veta vem hon är. Och för att alla har sina historier att berätta. När intervjun görs är det första gången vi ses.
Maken Pär dricker te i flykten när jag kommer, han ska till jobbet. Barnen är på dagis och Sophie visar runt i huset, det från 1912 som familjen flyttade in i för drygt två år sedan.
Köket, tv-rummet, matsalen, sovrummen där uppe. Tapeter med sköna blomster, lister som är på plats, lister som inte är på plats, mycket att göra.
- I garderoberna är det tapetserat med tidningar från 1911, det ger en häftig känsla av tid, säger Sophie.

Har med sig kulturen
Alla har en historia att berätta och Sophies börjar i östgötska Finspång dit föräldrarna flyttat från Skåne sedan pappa Leif fick tjänst vid Asea.
Berätta om din uppväxt där.
- Vad ska jag säga...vacker natur, 300 sjöar i kommunen, mest i Sverige, så fanns alltid ett bad att åka till.
En idyll?
Sophie, som då hette Andersson, tänker sig inåt, bakåt.
- Nja, som tonåring var det väl inte så kul. Men det kanske är jobbigt var man än bor. Gick man in i en affär trodde de man var snattare, det var alltid någon efter en, kändes det som. Allting var omöjligt, det sociala trycket var stort, man skulle aldrig tro att man kunde något.
Är det något som påverkat den du är i dag?
- Nej, snarare uppväxten i min familj. Där var det alltid mycket humor, mycket musik. Mina föräldrar var typiska klassresenärer, från arbetarhem till museer och abonnemang på konserthuset i Norrköping...det var en upptäckarglädje inom allt vad gäller kultur och det har jag väl med mig hit.
Och en pulkabacke har hon med sig.
När huset dränerades blev jordmassorna en minibacke på tomten, en reinkarnation från uppväxtortens kupering för barnen att ha roligt i.
Numera har Sophie ingenting kvar i Finspång. Pappa är borta, mamma Britt har flyttat till Visby och storasyster Cecilia bor i Härnösand.
Platsen där allt tog sin början är ett minne blott.

Sophie Malmros flyttade till Gotland och Folkan i Hemse i mid-90-tal och blev sedan kvar. Maken Pär träffade hon i skolan, de bodde i samma korridor. De gifte sig 1999.

Vi talar om tiden som går, kastar oss mellan då och nu. Jag undrar om det är som hon trodde att komma dit hon är i livet; stor, vuxen.
Sophie pratar mycket och fort med en vag östgötska i behåll och tittar ut ibland, över fälten där ute.
Är det det? Som du trodde?
- Nej, nej...det värsta man visste som tonåring var människor i den här åldern som festade och skrattade och höll på, så patetiskt, de fick inte finnas, de skulle hålla sig gömda, eller hur? Var det inte så? De skulle vara hemma och baka bullar eller byta olja på bilen eller något och bara tala allvar...
...men så är det ju inte!
- Nej. Men samtidigt...nu är det inga fester man blir bjuden till längre, det är middagar där man sitter och äter och värdinnan springer fram och tillbaka med pajer och grejer. Det äts för mycket och dansas för lite i vår ålder.
Du festar hellre än bakar bullar?
- Inte festar, kanske...men dansar. Det är för lite dans, haha.

Ett socialt djur
Sophie säger att hon tycker att hon tar allting för allvarligt. Hon säger det när vi kommer in på musik.
- Jag fick en sånt sug efter Grieg förra veckan, kanske för att det varit mycket norskt ett tag med "Skavlan" på tv och (popgruppen) A-ha...A-ha är underskattade, förresten, de har väldigt många bottnar om man lyssnar som jag och tar allting så allvarligt.
Många som jag intervjuar säger så, att de tycker sig ta saker för allvarligt. Varför är det så, tror du?
- Jag tror folk umgås för lite. När jag växte upp kom folk på besök, tog nåt i kylen, pratade ett tag och gick sen. Nu mejlar jag kompisar för att fråga om jag kan ringa i morgon...
Jag tror det är mobiltelefonens fel, att man alltid kan få tag i folk och inte behöver ses.
- Ja, eller Facebooks fel...ju mindre man träffar folk, desto mer orolig blir man för var andra ska tycka om en, så är det ju. Människan är ett socialt djur som måste träffa andra, ut och diskutera, få utlopp för vad de känner.
Och då är vi tillbaka där du började. Vilken bild av sig man ger och vad andra människor ska tycka.
- Ja. Och det är min stora skräck. Tänk om man någon gång kunde skita i det, för samtidigt vill man ju sticka ut från mängden...det är en hemsk balansgång man skapat åt sig.
Men alla trubbas vi väl av med tiden?
- De flesta gör det. Tyvärr. Jag pluggade på Universitetet i Uppsala och det var fullt med märkliga, roliga människor men när man träffar en del av dem i dag...varför har det glömt hur roliga de är?
Okej, ungefär så här långt in i intervjun hade jag tänkt ställa frågan: vem är du egentligen?
- Ja, du...jag är väldigt diffus för mig själv. Det var så lätt att veta när man var tonåring, eller hur? Övertygad kommunist ena dagen, övertygad moderat andra dagen...det enda man lärde sig av det är att allt är relativt och hur förhåller man sig till det?
Vi byter spår: när är du som mest levande?
- När jag sjunger och det fungerar, när jag är där med varenda cell...det är en boost så det nästan är läskigt. Någon gång höll jag på att börja grina, det var så starkt...fast de som lyssnade hörde nog bara någon där på scenen som sjöng.

Plikt att resa norrut
Sophie Malmros bjuder på saffransbullar och kaffe och berättar under fikat att hon redan som fyraåring ville bli sångerska, hon avgudade Nattens drottning operan "Trollflöjten".
- Jag tror att man redan då, i den åldern, vet vad man vill bli. Visste du vad du ville när du var fyra?
Inte fyra, men jag skrev ett första referat när jag var sex, sju.
- När min dotter, som är fyra nu, satt vid tv:n ropade hon "sånt som är på tv vill jag bli". Det var en som åkte slalom! Så nu har jag som min plikt att låta henne åka till fjällen, haha.
* * *
Slutscen: En intervjuare som rullar tillbaka mot Visby, en kvinna som är kvar i ett grönt hus från 1912, med minnet av frågorna som hon antagligen tycker att hon borde svarat annorlunda på.
"Varför sa jag inte så", tänker hon, och "så där borde jag ju sagt istället".