Att träffa Gertrud Lyrung gör att man återfår lite av tron på den goda människan, att hon finns mitt i vår individ- och egofixerade vardag, under tidsandans "förverkliga-dig-själv"-mantra.
Varje dag, förmiddag som eftermiddag, under sommarhalvåret, erbjuder Gertrud Lyrung guideturer i Visby. De är långa, kan bli fyra timmar, så länge det finns några intresserade kvar. En dag i veckan leder hon en busstur kring norra ön, med egenhändigt tillverkad smörgåslunch samt eftermiddagskaffe med hembakat bröd. Man kommer tillbaka till stan efter en heldag vid 17.30-tiden. En halvtimme senare står hon redo vid Donners plats för kvällsturen.
Hjälp åt handikappade
Alla pengar hon får in, skickar hon till det fattiga västafrikanska landet Benin, som en gång i världen kallades för Slavkusten. Där finansierar hon ett barnhem och ger hjälp åt handikappade och aids-sjuka samt till fyra "egna" flickor, som hon tar genom gymnasieskolan och universitetet. Dessutom försörjer den pastor med fru och sex barn, som sköter hela verksamheten på plats. Hon skickar dit upp till
40 000 kronor i månaden året runt.Det låter otroligt, men är fullkomligt sant.
Gertrud Lyrung föddes på en bondgård i Havdhem. Hennes föräldrar ville att hon skulle ta över gården, men det ville inte Gertrud. Hon var övertygad baptist och ville i stället bli missionär i Afrika. Så hon utbildade sig till lärare.
- Men direkt efter examen gifte jag mig med Erland Lyrung, så något Afrika blev det inte.
I stället blev hon mellanstadielärare, huvudsakligen vid Södervärnsskolan i Visby. På sommarloven guidade hon. Det har hon nu gjort i 45 år.
Projekt i Benin
Sedan hon blev änka, och framför allt sedan hon blev pensionär, har livet tagit en ny vändning. Hon engagerade sig i flyktingmottagningen, som fanns i Visby i början av 2000-talet, och då speciellt i en pastor, Remy Emongo, som dock inte fick stanna i Sverige. Med hennes hjälp lyckades Emongo så småningom ta sig till det fredligare landet Benin och hämta dit sin familj, fru och sex barn.
I dag är det denne pastor som driver Gertrud Lyrungs projekt i Benin och hans fru, Maguy, förestår ett barnhem för föräldralösa barn. När Baptistförsamlingen lade ner sin verksamhet flyttade Gertrud över sitt engagemang till Pingstförsamlingen, som hon i dag arbetar tillsammans med i Benin.
- Pingstförsamlingen i Benin växer och jag hoppas att så småningom, när jag inte längre orkar med, så ska församlingarna själva driva arbetet vidare, säger hon.
Låga priser
För sanningen är att det är genom Gertruds idoga arbete, dag efter dag, som många människor i Benin har fått drägligare livsvillkor. Hon har dock ett litet dilemma: hon vill få in så mycket som möjligt till Benin, men samtidigt vill hon också hjälpa fattiga barnfamiljer i Sverige, genom att hålla låga priser på guideturerna. Kompromissen är en billig deltagaravgift.
Hon tar varje deltagare i hand där på Donners plats och hälsar välkommen. En del säger att de gått med henne tidigare och nu tagit med sig vänner.
Hon går och står alltså i timmar. Hon har en kraftig röst och berättar om gamla och nya tider i stan, uppblandat med skrönor och information om byggnader och kyrkor. Hon gör reklam för Visbyaffärer och uppmanar turisterna att flytta till Gotland. Mellan turerna tar hon bussen hem för att vila sig och äta lite.
Hur orkar hon?
- Gud ger mig kraft och deltagarnas uppskattning är min glädje. Och så har jag själv så roligt!
Hon drivs av någon sorts altruism, oegennytta, men är livrädd för att folk ska tycka att hon skryter när hon berättar om vad hon gör. Hon vill vara ödmjuk inför livet och är tacksam över att hon orkar. Inte en dag har hon varit sjuk och måst ställa in sina övningar.
- Jag är bara en liten kugge i ett stort maskineri, det är en sådan glädje att kunna hjälpa, säger hon.
Hon har också under åtskilliga år anordnat othemsgemenskap för pensionärer, först i Baptistförsamlingen, sedemera i Pingstkyrkan. Kaffe, med av henne själv hembakat bröd, och gemenskap.
- Det skulle vara gratis fest för dem som inte kommer ut så ofta. Och dragspel och sång!
Guds mening
Numera har andra verksamheter tagit över för pensionärerna och Gertrud Lyrungs gemenskap har avslutats.
Nu är det Afrika som gäller. Hon har själv inte varit nere i Benin, i stället bjöd hon och Pingstförsamlingen i höstas hit pastor Remy och Maguy Emongo och kassören så att de fick redogöra för arbetet i Benin.
Och Gertrud Lyrung tycker att hennes tonårsdrömmar om att bli missionär i Afrika äntligen är uppfyllda.
- Det var Guds mening att jag skulle träffa Remy i Visby och sedan kunna uträtta det jag gör i Benin. Det här är ju också ett sätt att missionera!
Innan jag lämnar henne ber hon mig att jag i texten ska ta med hennes livs motto:
- Gör vad du kan, med de resurser du har, på den plats där du är - just nu!