Hon vill att alla ska veta vem hon är

Det där sista är min egen värdering. Inte så att jag inte inser hennes talang och teknik och styrka som tyngdlyftare.
För allt det där har hon, det visar inte minst de resultat hon gjort. Läser du sportsidorna vet du redan. Gör du inteså ger vi dig en hint här; 77 kilo i ryck och 94 kilo i stöt, det är de personliga rekorden.
Och den titel hon helst tänker tillbaka på är det nordiska juniorguldet i klass 58+.
Så inte för att det egentligen är så märkligt; stjärnor dyker alltid upp, och kommer alltid att göra, där och när man minst anar.
Men ändå, om det nu blir så:
Carita, starkast i världen.
Konstigt.
Men det där kommer vi till.

Vi ses hemma hos familjen Hansson i villan i Visby. Carita är just hemkommen från skolan den här tisdagseftermiddagen i maj. Hon har haft nationellt prov i matte.
- Det kändes asbra, säger hon. Jag gillar matte. Det är kul, jag har lätt för matte. Det måste man ha om man går teknisk, tror jag.
För det gör hon. Första året av tre i TE1b på Christopher Polhem.
Trots att hon i framtiden tänker arbeta med hundar. Det är favoritdjuren. Familjen har inga nu, men två katter och tre marsvin finns där hemma.
Okej, provet tycks ha gått bra, vad är det tråkigaste du gjort i dag?
- Kliva upp i morse. Jag var jättetrött. Fast det är jag alltid.
Sur och tvär och så?
- Nej, det tror jag inte, jag var nog ganska trevlig ändå, haha.
Jag berättar att jag lyssnade på en Chicago -platta när jag förberedde den här intervjun och hon säger "jaha?" för vad ska hon säga, har så klart aldrig hört talas om dem.

Att våga gå under
Intervjun börjar, som du märker, lite trevande. Ointressanta frågor, svar som sannolikt känns meningslösa.
Så vi tar väl lite tyngdlyftning, då.
Berätta om tyngdlyftning, Carita.
- Ja, vad ska jag säga...jag var inte så gammal, det var mina bröder som tog med mig, Oskar och Gustav. Tanken var bara att bli starkare, att jag skulle bli bra i mina andra idrotter, fotboll, friidrott och orientering som jag höll på med då. Men det var så kul.
Så du fortsatte?
- Ja. Jag blev ganska bra rätt fort och då är det ju roligare att hålla på, om man är bra.
Varför är just du bra lyftare?
- Jag är rätt modig...man kan inte fega ur, man måste kunna gå under stången, så här.
Hon visar där vid bordet, lyfter armarna uppåt och knycker till med huvudet.
- Man måste våga tappa stången, inte vara rädd att få den på sig.
Du har massor av rekord och medaljer nu. Hur tänker du kring det?
- Det är bara roligt...vadå?
Känns det aldrig overkligt. "Just jag", liksom?
- Näe...jag har aldrig tänkt på det så. Typ, om du tänker att det är overkligt så är jag längre fram, liksom...mitt nästa mål är att typ ta medalj i EM i juli i Frankrike.

OS i London
Carita tycks inte särskilt självreflekterande i det avseendet. Hon bara lyfter. Bryr sig inte så mycket. En axelryckning personifierad, varför fundera, liksom.
Och det är framåt som gäller. Det förstår jag också i samtal med hennes tränare Ulf Stillman. Jag ringer för att höra mig för om hennes meriter och han skrattar och säger "frågade du Carita, haha? Hon har ingen koll!".
Om fyra år, 2012, är det OS i London. Och dit säger din tränare att du har kapacitet att nå.
- Det är ju hur stort som helst, i så fall. Det är bara nio i hela världen i min klass som kommer med, det vore ju helt otroligt om jag skulle vara bland dem...det vore skitcool.

Under vår pratstund kommer vi så småningom in på framtiden och på hur det är att vara en snart 17-åring.
Men först rider vi vidare en stund på kraftsporten.
Hur är det att vara tjej i den miljön?
- Det är häftigt...man får mer uppmärksamhet, många tycker jag är bättre än killarna även om de lyfter mer. Det är kul.
Uppmärksamhet, säger du. Gillar du den?
- Ja, det gör jag...mitt mål är att bli känd, jättekänd. Om nån säger Carita Hansson så ska man veta vem det är...det är mitt mål, haha.
Vad är det som lockar med det?
Carita tänker en stund, sitter tyst.
- Svår fråga...jag vet inte riktigt...
Så vi lämnar det för en stund.

Carita och jag känner varandra sedan tidigare, vi är klubbkamrater i Gotlands Bro OK.
Nu har hon mer eller mindre lagt av, men ibland dyker hon ännu upp i orienteringsskogen. Vi pratar om det ett tag. Minns en stor 25-mannastafett härom året när hon tappade jättemycket tid på näst sista sträckan och vi förväntade oss ett åskmoln i målfållan.
Istället anlände hon glad som en fågel.
- Ja, haha, jag kommer ihåg det...men jag hade verkligen skitkul, jag tycker om att vara i skogen, att jag missade lite, äh, jag hade kul ändå...
Vart tog vinnarskallen vägen den gången?
- Jag vet inte...men jag har nog vinnarskalle. Det måste man. Annars kommer man inte långt.
Det är naturligtvis det, att jag känner Carita som orienterare i flickklasserna, som gör att det kändes lite konstigt under intervjuns början liksom det känns märkligt att hon är på väg att...nå OS. I tyngdlyftning!

Inte långt till framtiden
Men det där sista är förstås en personlig reflektion. Knappast byggd på fakta och att tiden faktiskt går och att saker runt en ändras.
Nåväl.
Carita är uppvuxen bland åtta syskon. Yngsta är elva nu, den äldste är 30. Fyra av dem bor kvar hemma. Det har varit en bra uppväxt, säger hon.
- Det är skönt att vara många...man har alltid varandra, liksom. Och vi är ju i så spridda åldrar, från liten cykel till bil, typ.
Och avundsjukan?
- Vadå?
På dig, att du nått så långt inom idrotten?
- Nej, de är nog bara glada...men när vi tävlade mot varandra i orientering, Benita (storasyster) och jag...man ville ju alltid vara bäst, så är det ju.

Vi växlar spår här för en stund. Blir lite luddiga i kanten. Ger oss in i framtiden.
Carita är 16, ska fylla 17. Hon får tiden att gå med runt tio träningspass i veckan. Däremellan kompisar, pojkvännen Jens, bio...sånt som kompisar gör.
Men framtiden kommer, antingen man vill eller inte.
Hur långt fram ligger den?
- Efter att jag studerat klart...när jag blivit stjärna, runt 30, typ.
Det är 13 år dit.
- Ja...det är inte så långt.
Är det inte? Det är ju evigheter i din ålder!
- Nej, det kan nog gå fort...då får man skaffa eget hus och familj och sånt...
Men först ska du bli stjärna.
- Ja.
Hur menar du?
- Typ om jag tar medalj på VM, då blir jag känd i hela världen, det är coolt...alltså, de ska känna igen namnet...jag vill inte ha såna som fotar mig hela dagarna, inte som Britney Spears, sån där äcklig kändis, så vill jag inte det ska bli.
Känner du dig igenkänd nu?
- Ja. De flesta känner igen mig, det är kul. Det är kul när de kommer fram och tycker man gjort nånting bra. Och de i skolan vill ju att jag ska bli känd och lyckas bra.

Men framtiden. Ingen vet nåt om den men Carita tänker sig ändå att bli kvar på Gotland. Hon är en riktigt Gotland-människa, säger hon.
För att det är "så mysigt här" och för att "alla känner alla". Hon känner en trygghet i det.
Men utbildningarna, de flesta, finns på fastlandet, så antagligen bär det så småningom av dit. I alla fall för några år.
Men det där är tider och beslut som kommer. Nu är det maj och snart sommarjobb på Zoo Market och Carita är bara 17 år.
Livet är ett garv och en klackspark. Men också, och nu återvänder vi dit, tyngdlyftning. Elitsatsning.
Notera att i den här artikeln har det nämnts såväl EM som VM och OS. Som om SM, svenska mästerskapen, är för futtigt för att avhandla.

Ett skitkul album
Carita sniffar inte ammoniak inför ett lyft. Jag som orkar lyfta tre kilo potatis har min tyngdlyftarbild från tv och där både vrålar de och tar sig en sniff.
- Jag behöver inte, då finns det ingen anledning, säger hon.
Så vilka är dina trick?
- Jag blir arg. På personer som är bättre än mig..."nu jävlar ska jag slå dem", liksom.
Du går omkring och vrålar?
- Nej, det är mest killar som gör, inte vi tjejer så mycket.
Kan du bli arg när som helst? Nu, till exempel? Som skådespelare som kan gråta när de vill?
- Nej, haha...jag är så snäll, jag hatar arga människor.

Vi slutar där. Och den dag, när det här publiceras, kommer Carita att klippa ur artikeln och klistra in den i sin klipp-pärm.
Där finns hennes karriär samlad.
Hon bläddrar i den ibland och säger att hon tycker det är "skitkul".
- När man var liten, alla grejer man sagt...man skrattar varje gång.

Hon vill att alla ska veta vem hon är

Carita Hansson är inte världens starkaste kvinna.Men hon skulle kunna bli.Det är egentligen rätt fantastiskt.