Fredag morgon, vi träffas i radhuset i Visby. Kaffe, nybakad focaccia med soltorkade tomater och flingsalt, färskost. På radion "Rix FM"-hits men Rosalie kommer under intervjun att byta till en skiva med den spröda Eva Cassidy.
Här inne en explosion av färger; tavlor i rött blått orange, kaffekoppar i ett skåp där den som dricks ur ska kännas rätt för stunden. Böcker, flaskor, tyg.
- Jag bara är sådan, ler hon. Det händer mycket om mig. Det är väl på grund av den frihet jag fick rätt sent.
Hon är så trött, Rosalie. Så jävla trött på att hålla tyst, att tiga och att bära sin uppväxt inom sig.
Den svarta.
Den som vanvårdat fosterbarn.
Vi ska prata om det, hon ska berätta sin historia.
?Rosalie arbetar som samtalscoach för arbetslösa på Lernia i Visby. Att möta människor i ett vanligt samtal är hennes liv. Att skapa insikter, att så frön.
Att gå runt det människor inte har och fokusera på det positiva. På viljan. Viljan är en svårstoppad kraft.
Det finns en episod i Rosalies som är särskilt viktig för den hon kom att bli.
Hon var sju år, det var januari och hon stod utanför sitt fosterhem fylld av rädsla, av skräck, och tanken slog henne så klar att hon minns den än i dag:
- När jag blir stor ska jag jobba med att man inte får göra så här mot barn. Jag var bara sju och jag tänkte sådana tankar.
Hon fick frid på trappan
Rosalie föddes i Uppsala av missbrukande föräldrar. Ingen av dem är längre i livet, mamma blev tung förbrytare, satt på Hinseberg och omkom så småningom i en trafikolycka, pappa blev narkoman och hängde sig på Hall.
Det är en sorg i dag, saknaden av föräldrar, att vara ensam.
- Och för mina flickor, att inte ha en mormor och morfar. Vi brukar ha lite ceremonier och skriva brev till dem i himlen, ler hon.
Rosalie placerades i fosterhem på en mindre ort redan som bebis, tillsammans med sin två åt äldre bror.
Det hela kom att utvecklas till år efter år av övergrepp. Varför? Ja, vad vet hon? Vad vet någon?
Hon berättar, Rosalie. Berättar om slagen, om trakasserierna, om inlåsningarna i den kolsvarta jordkällaren. Om glåporden, om att hela tiden få höra att hon ingenting var värd.
Hon tar mig med dit, men jag når omöjligt ända fram.
Mina referenser räcker inte till. Jag har aldrig upplevt ondskan i dess renaste och mest skitiga form. Men jag hör vad hon säger, Rosalie, och jag försöker förstå.
- Övergreppen, slagen, det kan man ta, det går att förhålla sig. Men att bli inlåst, att bli berövad friheten...jag satt där inne och fantiserade om björnbärsbuskar. Växterna och djuren var mina vänner, jag fick ju aldrig leka med någon kompis.
När förstod du att saker och ting inte stod rätt till, minns du?
- Barn är ju så otroligt lojala mot sina föräldrar...jag städade, diskade, försökte vara duktig. Jag kunde köpa det här med ridpiskorna, men när det sexuella började...när jag var sju och det började handla om vuxensaker; "nu gör vid det här och sen håller du käften"...
?Den här dagen är det fredag. Det ska bli fredagsmys med döttrarna, 6 och 8 år, sen. Knastret av ostbågar, skrapandet i tallrikarna när glassen tar slut. Lyckan att se flickorna spilla.
Rosalie fick aldrig spilla.
Och skulle hon någon gång rent av få upp maten, var det bara att äta upp spyorna. Regler är regler. Disciplin.
I början, säger hon, berättade Rosalie för "alla", men ingen såg, kanske valde att inte se. Sedan sa hon ingenting. Hon vågade inte. Pappan var, säger hon, liten och satt men otroligt stark.
Så hon teg. Och spelade teater.
Hon trivdes i skolan och att tillhöra ett sammanhang. Men när hon vände hemåt kom ångesten.
Hon brukade sätta sig på grannens trappa, utan att denne visste om det. Det var ett sätt att få frid, en stunds ro.
En bit in i tonåren fick Rosalie sommarjobb på en trädgårsodling. Hon älskade det, säger hon. Var på plats varje morgon klockan fem. Så tidigt att arbetsgivaren till slut undrade vad som var fel.
- Jag gillar jobbet, sa jag. Men så berättade jag till slut och då tog det hus i helvete!
Han var den första som lyssnade.
Rosalie hade tidigare samlat ihop nog med ilska för att berätta, men ingen tog det på allvar och alla sopade under mattan. Men nu...
- ...togs kontakt med en präst som hämtade alla minna saker och sedan åkte jag aldrig mera hem.
Det var början på slutet, eller ska vi säga: början på en ny början.
För sen följde polisanmälan och ett par år med rättegångar.
- Jag var 15, 16 år...att sitta i tingsrätt och hovrätt och HD och försöka minnas när alla övergrepp skedde, det är det värsta jag gjort. Jag levde med hemlig adress ett tag, jag var ju rädd för hot, helt enkelt.
Påmind varje dag
15 år, då går man på disco och är kär i killar.
- Inte jag. Jag satt i rättegångar och fick veta...ja, du, jag vet inte vilka utlåtande om mig själv som jag inte fått.
Hon fick rätt till slut, och pappan fick sin dom.
?Rosalie byter musik och Eva Cassidy sjunger naket i rummet. Jag frågar vad för gott som kommit ur hennes uppväxt och hon säger:
- Förmågan att hjälpa andra, tror jag. Och att ta till mig av det som sker nu; att vakna i ett tryggt hem, att dricka mitt kaffe, att känna nyfikenhet!
Men hon kan också vara "otroligt obekväm", som hon säger.
- Jag tycker inte om orättvisor och man ska inte komma och messa med mig. Mod är att våga.
Tiden har gått. Det är mer än 30 år sedan den där sjuåringen tänkte sina tankar. Rosalie har blivit vuxen. Rotlös, rastlös, visst, men till slut har hon hittat kärleken och ett hem i sig själv.
Hon mötte sin fostermamma en gång, flera år senare. Hon var i en blomsteraffär på orten för att köpa en fredskalla när en liten gumma kom och tog i samma blomma som hon.
- Och jag tänkte "hej, där är du". Det var nästan så jag ville ge henne en kram och säga "det är okej".
Men det gjorde du inte.
- Nej. Och när jag såg att hon såg att det var jag, försvann hon snabbt.
Hur påminns du av din uppväxt? Är den en fond bakom allt eller är det starka enskilda bilder?
Hon sitter tyst, Rosalie. Hon pratar strikt och redigt, skrattar en del men sitter ofta också tyst.
- Jag blir påmind varje dag. Det är en viktig del av mitt liv som jag lappat och lagat på mitt sätt. Men jag är så trött på den där sorgen, nu vill jag göra något åt det, hjälpa människor, jobba förebyggande.
Den familj hon bodde i har flyttat, en annan familj har köpt gården och det har hänt att Rosalie har åkt förbi när hon varit på orten. Det sätter igång starka minnen. Som grov sjö.
- För mig är det platsen som Gud glömde och när jag ser jordkällaren ryser jag. Men det är en del av mig som jag måste leva med och förhålla mig till.
Du ville nästan säga "okej", sa du. Är det okej?
- Nej. Men de hade väl också sin problematik bakom sig. Jag kan inte förstå, men nu vill jag framåt, bort från det där till slut.
Ville bara vara en flicka
Rosalie försvann från den lilla orten från en dag till nästa, ett svårt pussel att lösa för många. Hon hamnade till slut i Visby men den två år äldre brodern bor på fastlandet och är i dag tung missbrukare.
- Min älskade bror....det är en sån otrolig sorg i mig, men han vill inte bli hjälpt. Så honom lyckades de bryta ner.
Hon har flera halvsyskon också, de flesta har hon för första gången träffat i vuxen ålder, familjeträdet har fått grenar.
Rosalie pratar om sina tjejer, sina små frön. Hon talar med den rödaste värme om hur åtta-åringen denna morgon på kylskåpets anteckningstavla skrev: En ny härlig dag!
- Hon har förmågan att se det goda och fina i livet.
Så fint!
- Ja, så fint. Men livet är fint. Och att, som jag, få betalt för att tända ljus i människor...det är inte ett jobb, det är glamour, haha. Hur ser du på ditt jobb? Att möta människor som du gör, kan du beskriva det med ett ord?
Förtroende, skulle jag nog säga.
- Ja, förtroende. Det är ett bra ord. Att våga lyssna, att våga sätta ord på berättelser.
Varför vill du vara med på den här intervjun?
- För att jag inte orkar hålla tyst längre. Jag är så jävla trött på det. Jag har alltid hållit mig bakom och haft en otroligt stor integritet, men det handlar om mig nu, det är mitt liv nu, med allt jag måste bära med mig. Jag var bara en liten flicka som ville leva ett vanligt flickliv.