Hon vistas nära livets bortre gräns

Som John Lennon en gång sa: "Life is what happens to you while you’re busy making other plans". "Livet är det som fortgår medan du är upptagen av att smida andra planer".
Men det är nu det händer.
Nu.
Inte i går, inte i morgon.
Sicken klyscha, visst? Som om vi inte visste det, som om vi inte alltid försöker tänka så. Eller: som om vi inte alltid tänker att vi ska tänka så.

I den gula stenvillan i Visby är det sinnena som tycks få störst plats.
Bokhyllor högt upp längs väggarna, fyllda av romaner och sällskapsspel, fyllda bokhyllor till och med på toa.
Massor av skivor, singlar och LP, de flesta från maken Björns tid som discjockey. Färg och form inom glas och ram som gör det möjligt för tankarna att växa och köket sen med oljor och attiraljer och utrymme för att främja ombonade middagar.

Öl, ostar och dans
Senast dagen innan den här intervjun, då var en kurskompis från studietiden Uppsala på besök.
- Det blev lite spontant, sådär. Björn hittade gotländska flodkräftor till halva priset på Torgkassen, så dem åt vi till förrätt. Sen en kikärtsgryta med mathavre och till efterrätt en fruktsallad med vit chokladmousse. Och så vin.
Alltså, "spontant" är kanske inte det första jag tänker på.
- Nej, haha, grytan hade jag gjort dagen före, men kräftorna var spontana...det var gott. Trevligt. Det är kul med middagar...vi försöker ha mycket sånt, folk som kommer och går, jag gillar det.

Karin Jonsson är gynekolog i botten och diplomerad läkare i palliativ, lindrande, vård.
Hon arbetar som överläkare på onkologiska enhetens vårdavdelning på Visby lasarett, där mest svårt sjuka människor vistas. Människor som ofta har en obotlig sjukdom.
Vi ska prata om det. Om att vistas nära döden och hur det påverkar henne.
Det där om att fånga dagen, att vara här och nu.
Karins och min familj känner varandra och umgås till en del. Senast i somras var jag på ett hejdundrande party i deras trädgård med öl och dans och ett bord med smarriga ostar.
Därför vet jag att det inte precis vilar några sorger över Karin. Sällan till vardags, aldrig till fest.
Däremot har jag aldrig talar med henne om de tunga ämnen vi ska prata om här. Men först:
När jag förberedde intervjun lyssnade jag på Gyllene Tider, "Flickorna på TV2" och sånt. Ett bra val?
- Det beror ju på...jag kanske inte skulle gå igång på Gyllene Tider...
Vad skulle du valt?
- Det är svårt...jag har aldrig haft nåt eget driv att leta upp musik, jag har lyssnat på det som funnits, liksom. Nu är det mycket via ungarna...när Rassmus är här och mixar housemusik vid datorn går man ju igång på det. Men just nu är väl Coldplay familjens stora grej.
Jag känner dig rätt mycket som partybrud, har jag rätt i det?
- Partybrud vet jag inte, men jag tycker jättemycket om att dansa...jag gillar när det rör på sig, när det händer saker...äta middagar, som jag sa, öppna dörrar när folk kommer och går. Då njuter jag av livet.

Karin är uppvuxen i Katrineholm, ser gärna sport och filmer de gånger hon ser på tv, tar en kokt med bröd i gatuköket, flyttade till Visby för 19 år sedan, tuggar gärna pistagenötter och spelar pärk i laget Wall 2.

Vi dricker kaffe ur vita porslins-muggar, det bjuds oftast kaffe när jag gör dessa intervjuer. Det här är svart och skummande.
Karin säger att det är första gången hon är med om något sånt här och jag frågar vilken period av sitt liv hon helst minns när hon tittar tillbaka.

Ta saker som de kommer
Hon säger att hon är nöjd med det mesta, men inte ser så mycket bakåt.
- Jag är nog ganska mycket där jag är, tror jag. Det är väl till en del från jobbet, att man hela tiden påminns om hur begränsat livet är.
Men alla, jag också, tänker att de vill leva i nuet, men hur gör man?
- Kanske låta bli att älta saker, sånt som ändå inte för en vidare. Och likadant framåt, bara för att man gör någonting, en flytt, till exempel, inte tänka att det ska vara så för alltid...ta saker lite mer som de kommer, bara.
Lätt sagt!
- Ja, haha. Men möjligt. Faktiskt.
Karin har ett stort smittande skratt, en öppenhet och en trygghet i sig själv, tycks det mig. Och så säger också personer i hennes närhet jag talat med: trygg, rak, ärlig, varm.
Det blir mycket skratt under intervjun, även när vi talar om tyngre saker än house-musik och strawberry daiquiri, favoritdrinken.
Skrattet som en förutsättning för gråt, döden som en förutsättning för liv. Så patetiskt att skriva så, så klyschigt..
Och hon säger det själv flera gånger, Karin: "Det låter ju som en klyscha, men...".
Och så är det, kanhända. Ämnet är så stort att det svårligen och endast av de största poeter kan talas om på andra sätt än med banala fraser.

I Katrineholm fanns en pizzeria när Karin växte upp, när en Kina-krog sedan öppnade var det en happening i stan. Hon spelade volleyboll och sjöng i kör och for någon gång till numera nedlagda festplatsen Östdals hage där artister som Tomas Ledin och Svenne & Lotta uppträdde.

Du vistas varje dag nära döden, Karin. Hur påverkar det ditt liv?
- Man blir ju ständigt påmind. Och jag har nog blivit mer ödmjuk...det kan hända vem som helst när som helst. Det låter klyschigt, men jag kan känna mig tacksam över att ha en vardag, att kunna göra vardagliga saker.
Men du svär över disken, erkänn!
- Ja! Och inte bara det, haha. Städningen också, men så tacksam är jag inte att det bara är jag som städar...

Starka möten
Vore det så lätt skulle jag också ragga på en cancerläkare.
- Ja, eller hur! Nej, men påverkat...jo, stora saker som jag förr kunde hetsa upp mig för, i vissa såna situationer blir jag inte kolerisk längre. Det ordnar sig, liksom...det ger väl en slags inre frid.
Hur talar man med en människa om döden?
Karin dricker ur kaffet, ser ut genom fönstret. Där ute svänger en hängmatta mellan två päronträd.
- Många frågar hur lång tid de har kvar, då har man ju en uppfattning om tiden, om det rör sig om veckor, månader eller så. Men det är också viktigt att låta patienter och anhöriga som inte frågar få veta, att tiden nu är mer begränsad. Det är ju de som ska bestämma vad de ska göra med tiden.
Krävs det att du laddar upp för ett sådant samtal?
- Ja. Att tänka igenom vad man ska säga, har man ska säga det.
När tar känslorna över?
- Det kan hända. Absolut. Men just där och då måste man ju vara professionell. Det är olika saker som berör, men till exempel när patient och anhöriga kommit så långt att de öppet sitter och pratar om hur det ska bli efteråt...det är väldigt starkt. Och alla är ju inte gamla som dör. Människor i ens egen ålder...det kommer väldigt nära då.

Senast jag var hos Karin och hennes familj pumpade discodängor i den klara sommarkvällen.
Jag tänker förstås på det när vi sitter här, på chipsen, på vinet. Tyst förmiddag nu, tonåringen sover ännu, sista veckan på sommarlovet.
När du lämnat ett dödsbesked...kan du gå hem sen, svida om och dra till ett fredagsparty?
- Ja...jo, jag tycker det...det är en förutsättning för att vara nära döden att samtidigt vara nära skrattet och glädjen. Vi har roligt i personalgruppen och jobbar bra ihop. Vi samlas kring jobbiga saker också, men vi skrattar mycket. Och skrattar även med patienter och anhöriga...när man förenats i ett sånt samtal en gång, då behöver man ju inte älta det, då kan man prata om annat.

Glädje och tillit
Är du bra på avsked, rent allmänt?
- Ja. Jag tycker inte om när folk smiter, jag vill säga "hej då"...det är kanske det som avspeglar sig på jobbet, att jag tycker de samtalen är viktiga...det har jag inte tänkt på. Det jag vill är att försöka medverka till att människor får möjlighet att ta farväl, att avslut.

Karin gillar att träna och vara i fysisk aktivitet, hon känner kändisarna Katti och Uje Brandelius, gillar att spela sällskapsspel, har aldrig funderat på att bli en "Flicka i TV2" och älskar långa lördagsfrukostar.

Lördagsmorgnar, ja. De är höjdpunkter. Att sitta i morgonrock vid det rejält tilltagna matbordet, läsa tidningen, sitta med kaffet till det kallnar...
- En frukost kan ta timmar, säger hon.
Du, förresten: berätta om kärlek.
- Du, det är inte lätt...kärlek...jag tänker på glädje, på tillit och närhet...funkar det?
* * *
Vi avrundar, jag tänker ett tag att jag ska be om receptet på den där kikärtsgrytan. Men frågar istället:
Hur är det att lämna en patient och veta att det var sista gången?
- Det händer ibland, särskilt om man ska vara borta en tid. Jag vet och patienten vet men vi pratar inte om det...det är väldigt speciellt, märkligt. Det tar upp mycket av ens tankar efteråt.

Hon vistas nära livets bortre gräns

Karin Jonsson vistas varje dag nära döden, som läkare på lasarettes onkologavdelning.Hon vistas nära, nej, mitt i, livet också. Mitt i skrattet.Om det handlar den här intervjun.Om det goda i livet nära dess bortre gräns.