Ännu en småbarnsfamilj har nu lämnat Sverige i ett desperat försök att söka skydd i ett annat land i Europa. Efter 5 års förtvivlade försök att få en fristad i Sverige, fritt från krig och förföljelse, fritt från kvinnoförtryck och armod i landet Afghanistan. Från början med förhoppningar om en ordnad skolgång för barnen, en utvecklad vård för ett barn med svåra funktionshinder, ett liv med utsikter om en bättre framtid. Åren gick, avslag från Migrationsverket, avslag på överklagan till Migrationsdomstolen, nekat prövningstillstånd i Migrationsöverdomstolen, upprepade avslag på ansökan på s k verkställighetshinder. Inte tillräckliga skyddsskäl tycker våra svenska myndigheter. Visserligen råder svår väpnad konflikt i Afghanistan men våldet har dock inte en sådan intensitet att var och en som befinner sig i just den här regionen riskerar att utsättas för skyddsgrundande behandling. Så brukar det stå i avslagen från Migrationsverket och domstolarna. Och skäl som har att göra med våld mot kvinnor och förföljelse av oliktänkande eller frånvaro av vård av sjuka barn är inte nog för att få stanna av humanitära skäl. Så uttrycks på torr och standardiserad juristprosa avslagsbeskeden som breder ut sig sida efter sida i ett försök att få besluten att framstå som väl underbyggda och rättssäkra. Och regering och flertalet partier i riksdagen blundar och låtsas att myndigheterna gör en korrekt tillämpning av lagstiftningen. När det i själva verket handlar om att Migrationsverkets rättschef, med hjälp av sin egen utredningsenhet LIFOS, gör sin egen bedömning av konfliktläget i Afghanistan. Och domstolarna har inte kompetens att göra egna utredningar. Och justitieministern jamsar med av opportunistiska skäl. Tidsandan, ni vet. Jag tror att historiens dom över svenska myndigheters behandling av flyktingar från Afghanistan kommer att bli hård. Men det är så dags då.
