Dregen bjöd hundra pers till sin etta.
DU&JAG
I februari dömdes en 43-årig man för ofredande och olaga hot efter att ha spelat musik på så hög volym att grannarna blivit…ja, galna.
Dunkande basgång och skriande diskant, ibland medvetet riktade högtalare mot grannfamiljens bostad.
Jo, sådant händer, om än kanske inte i samma omfattning som i nämnda historia. Den terrorn, som inträffade i Falkenberg, pågick bevars i över ett halvår.
Hemmafester och andra tilldragelser kan bli livade – nyårsaftoooon!!! – men ofta räcker det att varsko sina närboende så är saken klar. Någon enstaka kväll med kalas på andra sidan väggen klarar de flesta.
Men så finns det ju de som kanske måste störa. Alla barn som går Kulturskolan och övar på sin pianoläxa. Och alla andra som trakterar något instrument, vissa hellre än bra.
Ungefär 15 procent av landets hyresgäster musicerar i bostaden, enligt en undersökning tidningen Hem & Hyra gjort. Fler män än kvinnor, männen står dessutom för en förkrossande majoritet av klagomålen.
Mer än tio procent av männen har haft missnöjda grannar, bara två procent av kvinnorna, enligt tidningen.
I nämnda tidning minns rockaren Dregen, från The Hellacopters och Backyard Babies, ett releaseparty i enrummaren på Södermalm i tidigt 2000-tal.
Jo, du förstår hur det gick.
Över 100 pers bjuda till hans 30 kvadrat, varför gästerna fick komma i omgångar. Många grannar slet sitt hår den natten.
I dag är han betydligt mer skötsam, bedyrar han. Får han feeling kopplas elgitarren till en digital dosa som tar ljudet till hörlurarna. Helt okej och ingen som klagar.
– Värre är det med sången. Jag är inte så tekniskt begåvad så jag måste ta i ordentligt. Jag brukar sitta under ett par duntäcken och vråla in i en kudde. Om det är sent har det faktiskt hänt att det bankat i väggen.
Erik Skagerfält fick "klagomål" när han tystnade med sin tuba.
Så hur är det då bland de gotländska musikanterna, får även de sina grannar att gå upp i limningen!
Tubaisten i Gotlandsmusiken, Erik Skagerfält, har aldrig stört en enda granne genom att vara för högljudd. Så säger han. Snarare har han en inverterad historia då han stört utan att störa, så att säga:
– Jag hade en granne vars lilla barn brukade somna till mitt tubaspel varje kväll, vilket jag inte hade en aning om. När jag någon gång inte spelade hade bebisen svårt att somna. Jag blev helt enkelt ombedd att spela en stund vid samma tid varje kväll.
Dock har han historier om musikerkolleger som gjort sig måttligt populära.
Som han, trummisen, som satt och frestade i sin lya, tills grannen våningen under kom upp och vädjade: Snälla, snälla sluta.
– Dånet av bastrumman fortplantade sig genom golvet vilket på något sätt störde hans pacemaker. Om det är sant eller inte, jag vet inte, men det är en bra historia, eller hur?
Pelle Sundberg minns när grannarna fick nog under ett rep med Smaklösa.
Och här är några fler små anekdoter:
Pelle Sundberg, röst i Smaklösa:
– Vi övar ju aldrig, men en gång har det hänt, en nattsession i Ulf Grönhagens källare 1974 eller 1975 eller så. En oändlig improviserad blues om Sotar-Torsten och en långtradarchaffis på väg till Bremen med flis. Vi hade ingen trummis på den tiden men vi midnatt lät det som vi fått en rytmsektion. Det var Ulfs mormor som bodde i våningen över och bankade i golvet när hon fått nog. Vi slutade tvärt.
Andreas Dahlbäck, trumslagare och producent, ägare av 13 trumset och boende i Bro:
– Jag har egentligen aldrig stört någon genom att spela trummor. Däremot genom att ha en massa prylar. Jag fick ultimatum av min dåvarande flickvän: Trummorna eller mig. Det var trummor överallt i lägenheten, man var tvungen att gå på snedden genom hallen. Så då skaffade jag replokal och studio.
Men någon måste du väl ha bankat hål i huvudet på någon?
– Faktiskt inte, men jag kom att tänka på en annan historia. Har du tid?
… säger han och berättar om hur han var på turné utomlands varför hans flickvän fick sköta flytten till en annan lägenhet. Efter någon dag hörde av sig, hon höll på att bli tokig för att grannen under spelade samma låt om och om igen på dånande volym.
Han tänkte så klart att hon överdrev, men när han kom hem någon vecka senare möttes han av den där låten i trappuppgången.
– Så vi gick dit, bankade på dörren som öppnades till slut, ”vänta, jag hör inte, jag måste sänka volymen” var det första hon sa. Det var som en film! Låten gjorde henne lugn, sa hon, men vi lyckades i alla fall få henne att vrida ner.
Och det är din favoritlåt i dag?
– Du, jag hatar den. The Beloved med ”Sweet Harmony”, ja, jag hatar den verkligen.
Lee Gotvik är kanske inte känd för att lira hårdrock, precis. Men grannar kan få nog även av en stilla akustisk gitarr:
– Det var på sommaren i Lickershamn, jag satt på uteplatsen och skrev musik. Plötsligt, från ingenstans, ekade ett gitarrsolo genom barrskogen, vi pratar Lynyrd Skynyrd Free Bird-style. Det var någon hyresgäst i närliggande stuga som antagligen tyckte det var dags att ta i med lite mer muskler.
Maria Blom, artist och verksamhetsledare för Roxy:
– Jag har alltid varit lyhörd inför mina grannar och de har varit tålmodiga med mig. Jag tror det handlar om det, att ha en bra relation.
Ungefär samma sak svarar såväl Vera Kebbe som Clara Klingenström, aldrig har de irriterat med sin musik:
– Vi har bott i hus och nu jobbar jag i studio, så det har aldrig varit några problem, säger Clara.
Clara Klingenström har alltid bott i hus, nu spelar hon i studio. Störningen har varit minimal.
Legendaren Merit Hemmingson hottar hammond i innerstadslägenheten så det står härliga till – i hennes egna öron. Hörlurar inkopplade.
Även Jan Bertholdsson är tacksam för alla tålmodiga nabor:
– Jag har alltid haft förstående grannar som bara suttit och väntat på att geniet ska prestera! Men visst måste man visa hänsyn och inte blåsa på mitt i natten.
Marie Nilsson Lind fick ta emot grannarnas klagan när syster Josefin sjungit och lyssnat på Whitney.
Marie Nilsson Lind vet dock vad det innebär när grannarna får nog. Det var på Hälsingegatan i Stockholm där hon delade lägenhet med syster Josefin. Det här var 80-tal. Josa gick första året på Södra Latins musiklinje, Marie var elevassistent på Adolf Fredrik.
På eftermiddagarna låg Josa hemma och lyssnade på Prince och Whitney Houston och sjöng så grannarna gick i taket.
– Och så var det jag som fick skället när jag kom hem, minns hon.
Edward Forslund madrasserade sin garderob, livrädd som han var att störa.
I Väskinde klagar inga grannar när Edward Forslund, han i Pink Milk och Riddarna, repar i ladugården.
Annat var det när han bodde i Göteborg, i en etta i Gamlestan där han kopplade ihop en liten studio. Han störde nog egentligen aldrig någon, mest för att han var så rädd:
– Jag höll på med tokigt skrikig sång men eftersom jag är livrädd för att störa byggde jag ett sångbås i garderoben, vadderad cell av gamla madrasser. Där stod jag i mörkret med mikrofonen och skrek. Allt för grannfriden, men kanske allra mest för att jag skämdes. Tänk om någon hörde!
Trummisen Nicka Hellenberg har heller aldrig stört någon. Säger han. Han också. Jag undrar om de egentligen talar sanning. Lee Gotvik störde ju med en akustisk gitarr!
Nåväl. Nicka:
Han minns sin kompis Magnus som bodde med sin keyboard i en liten lägenhet på Hornsgatan i Stockholm.
En ölstinn natt fick han feeling och knäppte på sitt instrument. För att inte störa satte han på sig hörlurar innan han kom i självsvängning.
På morgonen låg en lapp på dörrmattan: ”Som grannar måste man respektera varandra, du kan inte spela musik mitt i natten”. Den äldre damen dörr i dörr var helt enkelt inte nöjd.
– Visst hade han haft lurar men de var inte inkopplade. Det var däremot högtalarna och volymspaken stod på max.
Men du har alltså aldrig stört någon, Nicka?
– Nej.
En musiker som definitivt störde var trummisen Johan Dalén, där han satt och malde dubbelpedal i det som i skiftet 90-00-tal hette Musikstugan och låg på gamla slakteritomten i Visby.
Det lät som om någon rev betongvägg med en slagborr.
Låt vara att musikantkompisar i repan intill får utstå lite ljudläckage, värre var det för grannarna i villaområdet intill när Dalén satt där en hel påskhelg med öppna fönster och smattrade på sina skinn.
Inte ens de stenhårda klarar allt för mycket oväsen.
Hasse Tholin, basist i bland annat De Lyttas Kapell:
– Jag har fin relation med dem omkring mig. ”Vi hörde din bas i går, det lät mysigt”. Men en gång fanns en familj som gnällde på allt. Jag hade min polare Bengt från ”Jösses pojkar” här, vi grillade och gitarr och kontra åkte fram, vi spelade till runt 23. Dagen efter ringde hyresvärden som fått klagomål. De kunde väl hört av sig direkt till mig eller kommit ner och sjungit, de också.
Ja, kanske borde det varit så. Att den som känt sig störd dök upp i egen låg person. Annars kunde det ju, teoretiskt sett, varit polisen som knackade på.
Nja, kanske inte hos Tholin, men på annan valfri dörr.
För mycket oväsen kan göra vem som helst galen.
Sedan 1 juli har polisen nämligen möjlighet att utfärda ordningsböter till de som spelar störande musik. Välkommet och effektivt för ordningsmakten, så klart.
Problemet är att det inte finns någon definitiv gräns, vad som är störande är upp till polis att avgöra vid varje enskilt tillfälle.
Men det är värt att ha i minnet för alla musikanter. För många volymstarka ”Sweet Home Alabama” i alltför okristlig timme och det kan kosta en onödig tusing i bot.
Men åter en sväng till Edward Forslund, han som madrasserade sig i Gamlestan. För även om han inte stört har han själv blivit störd. Av klot och käglor. Oväntat.
Polarna hade replokal vid Uncle Joe’s i Visby där de rockade loss. Irriterade väl just ingen, men själva fick de alltså vara på sin vakt. Bowlingspelandet skrämde nämligen närmast skiten ur främst trummisen Micke Nordström.
– Han måste haft käglorna precis bakom ryggen, han ryckte till varande gång någon slog en strike. Det small till ett par meter bakom honom. Det förde det positiva med sig att varje gång jag i dag bowlar får jag lust att spela musik.
Vi nämnde den där trumpeten i inledningen av denna artikel. Nyårstrumpeten. Eller kanske mest: Vardagstrumpeten.
Trumpetare i Gotlandsmusiken är Magnus Appelholm och han övar endast på jobbet. Men förr, i Linköping, när han växte upp, ja, då ventilerades det i kedjehuset.
– Från det jag var sju till tjugo övade jag varje dag i vardagsrummet.
Och grannarna flyttade, en efter en?
– Nej, det tyckte faktiskt det var trevligt, trots att jag spelade igenom platta efter platta med Maynard Ferguson. Så nej, turligt nog stördes de faktiskt inte. Inte vad de sa, i alla fall.
Eric Palmqwist spelade alldeles för mycket och för starkt när han bodde i Hägersten.
Helt andra erfarenheter har Eric Palmqwist, rocker och singsong. Vicevärden bodde vägg i vägg och värden ovanpå när han hyrde en andrahandare i Hägersten. Trots det väsnades han kungligt under sina vilda år.
– Jag hade en säng och en massa instrument, mycket gitarr och dricku blev det. En gång, jag låg och sov naken, kom de in bara sådär och klagade. Ett jäkla sätt, tycker jag! Till slut blev jag vräkt för att någon suttit sönder handfatet.
Han hämnades dock, Eric. Han hann riva av några riktiga jävla riff innan han flyttade ut och gick sedan till hyresgästföreningen och fick efter en lång process tillbaka all olovlig hyra de saltat med.
Till slut åter till Erik Skagerfält som har ytterligare ett minne. Den här gången var han faktiskt själv med och knäckte en granne. Se där, sanningen kommer alltid fram till slut.
– Min kompis, som också är tubaist, hade kommit överens med grannarna i trappuppgången att det okej att spela. Så det gjorde han, ibland var jag där och vi spelade både trio och kvartett.
Men allt var inte frid och fröjd. Inte för de boende i den intilliggande trappuppgången.
– Snälla sluta, jag orkar inte mer, vädjade en farbror när han stod utanför dörren. Han hade lidit i månader!