I 200 knyck mot marken
Höjden är svindlande, kylan biter sig in i märgen och utsikten är underbar. Mitt i en tanke bär det av nedåt och allt går runt. Mark, himmel, hav och åkrar virvlar förbi innan det återigen blir plant och jag kan andas ut.
Jag är fortfarande förvånad över att jag vågade men nästan mer förvånad över att jag i princip inte kände någon nervositet alls innan hoppet.
Att hoppa fallskärm är inte något man gör varje dag och för mig var det första gången. Min vapendragare och livlina under tandemhoppet heter Magnus Wädel och det var nog hans coola inställning som gjorde mig så lugn.
- Jag som instruktör ska inge förtroende och ibland krävs det att man är lite psykologisk, säger Magnus medan han trallar för sig själv.
Noggranna instruktioner
Min resa mot molnen inleddes med en kort instruktion. Även om det är Magnus som sköter den komplicerade biten med navigering och landning gäller det att den som hoppar med har koll på vad som händer
Medan han spänner fast selen förklarar han steg för steg vad som kommer att hända under flygningen.
- När vi hoppar ut svankar vi och så drar du upp benen bakåt mot ryggen. Håll armarna i kors tills jag klappar dig på axeln, då fäller du ut armarna inför det fria fallet.
Jag nickar och noterar. Armarna i kors, benen bakåt, svanka och ut med armarna. Inga problem.
Magnus är väldigt rutinerad och har under 20 år hoppat närmare 3300 hopp, 1200 av dem i tandemformation. Han har jobbat som instruktör i Australien men också tävlat i fallskärmshoppning.
1994 var han med VM i Spanien. De senaste åren har han dock mest hoppat inom jobbet och i princip bara tandem, vilket enligt honom är det roligaste sättet att hoppa.
- När jag hoppar tandem får jag förstagångskänslan varje gång.
På väg uppåt
Planet landar på banan framför oss och det är vår tur att åka iväg. Tillsammans med en fotograf och två andra hoppare beger vi oss in i det trånga planet. Jag sitter i princip i Magnus knä när vi åker iväg.
Flygningen upp till 3000 meter tar ungefär 20 minuter vilket innebär gott om tid att förbereda sig och bli nervös. Men som mest är jag lite spänd i kroppen. Jag funderar lite stilla över hur jag kommer att reagera när vi väl sitter på kanten och ska hoppa ner.
Utsikten från planen är otroligt vacker och hela södra Gotlands syns genom fönstret.
Plötsligt börjar Magnus att dra i remmarna och han kopplar samman min sele med sin egen. Han drar mig närmare så att vi sitter så tight som det bara går.
- Ja, då var det dags då, säger han käckt.
Först hoppar en kille iväg och sedan är det vår tur. Fotografen Mats Hemlin ställer sig i dörröppningen med kameran fastspänd på huvudet. Jag grinar in i kameran och inser att det är nu det gäller.
Magnus svänger sina ben över kanten så att han sitter precis i öppningen. Själv hänger jag nästan helt fritt utanför planet. Jag försöker minnas vad Magnus skulle säga och göra för tecken innan vi skulle hoppa iväg. Jag hinner halvvägs i min tanke och sedan är det bara ett stort sug i magen medan vi med rasande fart dyker mot marken.
Beroendeframkallande
När vi far mot marken är det lätt att förstå innebörden av de ord som Magnus nämnde innan vi åkte iväg.
- Människan är egentligen rädd för att falla. Det går emot hennes instinkt, så det svåraste är att övertyga sina sinnen mentalt. Att bokstavligen tappa fotfästet strider mot bättre vetande.
Ja, det är inte precis något fotfäste i sikte. De första sekunderna snurrar vi runt så att jag hinner få en skymt av himlen innan vi planar ut i luften
Min hjärna har inte riktigt hängt med hela vägen och jag känner knappt klappen på axeln, än mindre fäller jag ut armarna. När han klappar en andra gång, eller kan det ha varit tredje, så fattar jag äntligen och fäller ut armarna.
Sedan tar det ytterligare någon sekund innan jag kan fokusera och titta mig omkring. Till höger ser jag en hand vinka och jag tittar rakt in i Mats kamera.
"Det här är det absolut häftigaste jag har gjort i hela mitt liv" tänker jag och blickar ut över Gotland.
Tyvärr är det fria fallet över efter någon halvminut och hela världen stannar av med ett ryck när fallskärmen vecklar ut sig. Trots att det kändes helt otroligt att falla fritt genom luften kändes det samtidigt ganska skönt när fallskärmen var utvecklad och vi i sakta mak seglade fram genom luften. Allt gick bra.
Resten av färden var bara ren njutning i vacker omgivning och med häftig utsikt.
- Det här måste vara det absolut bästa sättet att se Gotland på, utbrister jag, och Magnus håller med.
Han rattar fram och tillbaka och till slut går vi in mot en mjuk och fin landning. Adrenalinet pumpar fortfarande och det finns bara en tanke i mitt huvud; jag måste hoppa igen!
Så jobbar vi med nyheter