21 december, årets mörkaste dygn, precis ett halvår till det ljusaste.
Klockan 11.02 infaller på norra halvklotet det fenomen som kallas just vintersolståndet, det är den tidpunkt då solen har sin lägsta middagshöjd, det vill säga när jordens rotationsaxel lutar mest bort från solen.
Möjlighet att fira, alltså, för mörkerdiggare. En sådan är Roger Utas, rymdfotografen.
Det bästa han vet (nåja) är kolsvarta platser helt utan ljusföroreningar. För att finna dem får han numera ge sig ut på landet, i Visby är allt mörker förstört.
– Man kan tro att folk är sjukligt rädda för mörker. Det ska vara gatljus och slingor överallt…mörker är inte farligt, det ger bara lite mer perspektiv, säger han.
Men varför då hans stora fascination för natten? Jo, då ser han, med sitt stora teleskop, långt, långt ut i rymden.
2007 köpte han sitt första teleskop med tillhörande kamera. I dag använder han ett Newtonteleskop efter en grundidé av brittiske vetenskapsmannen Isaac Newton.
Med detta fotograferar han såväl Venuspassagen som Saturnus.
Men egentligen räcker det att med sina egna ögon titta upp mot den svarta stjärnhimlen för att han ska fascineras.
– Det är så överväldigande…så ogreppbart. Jag har varit fascinerad av rymden sedan jag såg ”Månbas Alpha” i tv när jag var liten.
Roger må vara hyggligt resliga 183 centimeter men under stjärnorna är han inget. Första gången han var ute med teleskopet på en bra observationsplats fick han, säger han, nästan en chock.
Så oändligt liten i det oändligt stora.
Ett slags perspektiv på sin egen betydelse som han inte riktigt räknat med.
Vilket av alla himlafenomen är du mest fascinerad av?
– Solsystemets planeter. Det vackraste man kan se genom teleskopet är Saturnus med sina vackra ringar. Vår egen måne är även den spektakulär genom en vanlig fågelkikare. Norrsken också, och vid bra träff av solvinden kan vi se det tydligt även på våra breddgrader!
En oväntad person som årligen hyllar mörkret är biskop Thomas Petersson, han som vanligen är bärare av det ljusa.
Men 21 december är ju Tomas-dagen och då brukar Gotlands Tomas-klubb har middag. Mycket Tomas på liten yta, alltså.
Men inte i år, av förklarliga skäl.
– Nu får jag klara mörkret på egen hand, säger han, biskopen, innan han tar sig an julens högtid.
Gotländske musikern Robin Waernquist tillhör de olyckliga som fyller år denna mörkrets högtidsdag.
”Olycklig” är ett värdeord av mig som skriver, som fyller om ett halvår, 21 juni, årets ljusaste, Sommarsolståndet.
– Tja, säger Robin. Det enda positiva är väl att man känner sig oerhört uppskattad, födelsedagspresenter och julklappar under några få dagar. Det lyser väl upp mörkret lite grand.
Inget annat?
– Nej.
På årets mörkaste dag, och för att hylla det absoluta mörkret, passar förstås Gotlands mörkaste rockband Nårdgeaist på att ge ut ny musik, det berättade GT på kultursidan i onsdags.
Den här gången tar sig de gutniska black metal-hjältarna på skivan ”Haimganggsringgninggi” an berättelsen om Takstainarn.
Det bästa med denna dag är kanske, trots allt, att det inte blir mörkare.
Nu går vi mot ljuset. Ljus är viktigt för måendet, människan behöver D-vitamin för att fungera.
Eller förresten, nu blev det lite för positivt.
Låt oss därför påminna oss själva att det efter trettonhelgen väntar en hel massa oxveckor. Närmare bestämt elva fulla arbetsveckor fram till påska.