I Dalhem är man vän med alla

Eller okej, lite fotboll blir det förstås. Det är ju en given utgångspunkt i en intervju med mannen som tog Dalhems herrar till fastlandet och division 3 - och väl där gjorde det bästa resultat en gotländsk nykomling någonsin lyckats med.
Men idrotten kan ju ofta exemplifiera större företeelser, som motsättningar mellan grupper till exempel.
Enligt succétränaren Mikael Waktel är det dessa, eller snarare bristen på dem, som gjort Dalhems resa så framgångsrik.
- Mellan många andra klubbar finns en rivalitet, både på Sudret och i norr. Vi har ingen som vi inte kan jobba med, Barlingbo är väl enda rivalen och de har ju inget lag. Jag tror det är en jättestor del i framgången att vi fått stöd från alla andra orters klubbar, det har inte varit några problem med övergångar och sådant.

Motsättningar
Med alla år av erfarenhet som spelare, tränare och även domare, vet Waktel vad han pratar om. Han har sett och hört de motsättningar som omöjliggjort samarbeten på flera håll, inom olika områden.
Och han har fått känna på dem också, under tiden som assisterande i Visbylaget FC Gute.
- När man tog på sig overallen och åkte ut på landet, kunde man få höra talas om saker som skedde för 10-15 år sedan, men som fortfarande inte hade förlåtits. Jag hade flera bra år i Gute, men det var också intressant att se den trångsynthet och det jantetänkande som fanns hos vissa.
Att detta gamla groll kan leva kvar än, mellan öns socknar, kan vara svårt att förstå.
Men gamla vanor dör ju väldigt långsamt.
- Det är väl värderingar som bankas in i nästa generation. Jag kan träffa barn som pratar precis som sina föräldrar om andra. Det är synd, kunde vi få alla 60 000 innevånare att sluta upp bakom ett lag, skulle de kunna nå högt.

Högljudda röster
Genom sitt yrke, som pedagog på särskolan, får Mikael Waktel också se exempel på slitningar mellan Visby och landsbygden.
De kan bli särskild tydliga när de uttrycks av ungdomar.
- När barnen från landet kommer in, märks det att stadsbarnen tuppar upp sig. Mycket beror nog på missförstånd, det är väl information som är lösningen när det handlar om fördomar.
Ändå är inte alla överens om att rivaliteten är ett problem. Högljudda röster inom idrotten tycker redan att det samarbetas för mycket mellan öns föreningar - till priset av minskad konkurrens och därför sämre lokala evenemang.
- Det måste väl finnas en viss typ av konkurrens, men man måste skilja på sak och person, på tävlingar och andra situationer. Det är till exempel farligt när någon blir större än sin egen klubb eller ort och får klä skott för många andra.

Landet och staden
Dalhem kontra Gute skulle kunna vara ett exempel på landet kontra staden. Särskilt om det går illa för Gute i morgondagens match och de två gotländska herrlagen hamnar i samma serie 2011.
Men Mikael Waktel vill inte se det så.
- Målet för oss var att skapa det där steget som inte fanns, vi har hela tiden hoppats att Gute ska klara sig kvar i en högre serie. Då kan vi ha ett samarbete där deras talanger som inte platsar, kan förädlas hos oss för att sedan återvända. Men om Gute inte fixar det, blir läget förstås annorlunda, då slåss vi ju om samma sak.
Blir ni plötsligt rivaler då, vare sig ni vill eller inte?
- Jag kan inte se att vi skulle hamna i det, vi har inget att bråka om. Andra runt omkring kanske ser det så, men vi som är inne i det tycker att det finns roligare sätt att jobba.
Ofrånkomligt är att lilla Dalhem fotbollsmässigt sticker ut hakan, numera även på herrsidan.
Orten står stark bakom klubben, så som Mikael Waktel vill att hela Gotland skulle stå bakom sina främsta föreningar.
Ändå är det inte säkert att han kommer stå vid rodret nästa säsong. Ingen är en ö, inte ens Mister Dalhem IF.
- Allting har ett pris, jag saknar vuxentid med mina vänner, som gänget jag badar bastu med. Jag har inte bestämt mig, det är ju ett givande och tagande hela tiden, summerar Mikael Waktel.