"Ibland är det sån tristess här"

Jag hade ingen relation till Asha Alis musik före den här intervjun, men inför vårt möte lyssnar jag på henne debutalbum all ledig tid i tre dagar.
Så sprött, så vackert, så hudlöst smärtsamt, hela tiden med ett bråddjupt mörker närvarande. Så bra.
Men det här säger jag förstås inte när vi träffas i lägenheten i Visby innerstad, dit hon flyttade från Stockholm i september.
Inte förrän senare, efter en dryg timme, när samtalet nästan är över.
- Det var väl tur, jag kanske hade fått hybris och blivit världens drygaste, skrattar hon då.

Ingen festkväll
Köket där vi sitter; ett runt, vitt bord, några stolar, väggar i ljust blått, på spisen en odiskad stekpanna, och se där, där i hörnet, sonen Ikos barnstol full av brödsmulor.
Iko, som fyllde ett förra veckan, är inte hemma, han är med pappa Tony på öppna förskolan och Asha häller nybryggt kaffe i glaskopparna inför vad som kommer att bli ett samtal om att byta miljö, att bryta upp, om kampen för att nå sitt mål men också om vad kärleken egentligen gör med oss människor.

Asha Ali slog igenom med sitt debutalbum i november 2006. I fjol var hon Grammis-nominerad som bästa nykomling.
Men hon gick aldrig på festen, på Hovet i Stockholm, och titeln gick dessutom till Veronica Maggio.
- Jag var höggravid och satt hemma och tittade på tv, jag kunde inte chansa, jag skulle bli mamma när som helst. Samtidigt var jag så trött, det hade varit en så hektisk höst och jag ville bara var hemma och ta det lugnt.

Otroligt mycket sprit
Du slog igenom relativt snabbt...var det en dröm att nå dit?
- Nej, jag hade jobbat väldigt hårt för skivan, det hade tagit mig två slitiga år...jag hade en trasig relation bakom mig och ville berätta min historia...det här är jag, så här har det varit, så här elak har jag varit mot mig ...det var en väldigt intensiv period i mitt liv och sen när allt väl var klart var jag i fjärde månaden, det var liksom bara "så skönt, det här är färdigt".
Bara hårt arbete, alltså.
- Ja, skivan var ett mål som jag arbetade hårt för att nå ...en dröm är för mig något ouppnåeligt, något romantiserat.
Under sommaren 2006 spelade hon på "alla" festivaler, magen växte och schemat var fullspäckat; intervjuer, resor och konserter. Tre månader efter förlossningen var hon tillbaka på scenerna.
- Jag gick igenom två av de största saker man kan gå igenom samtidigt...jag tänkte: klarar jag det här, då klarar jag allt, haha.
Men till slut blev det ändå för mycket av allt. Men det kommer vi till om ett tag.
Vad gjorde framgången med dig som person?
- Om jag inte haft Iko hade jag nog påverkats mer, kanske gått ut mer, det tror jag...det är ju otroligt mycket sprit bakom scenerna, det märkte jag inte minst på festivalerna, folk söp som om det var sista dagen...men jag skulle hem till min son sen och ha energi för det, det är jag glad för.
Asha Ali fann tidigt kraften i dansen, i musiken. Hon utvecklade sitt låtskrivande på en singer/songwriter-kurs och en intervju i DN På Stan ledde till att många fick upp ögonen för hennes hemmainspelade demor.

"Jag behövde landa"
2005 fick hon därför möjligheten att ge ut akustiska EP:n "Warm Fronts".
- Jag satsade allt det där året, jag skrev och skrev och spelade och spelade, stannade aldrig, jag tittade ner i marken och sprang rakt in i väggen tills jag kom igenom, jag tittade inte bakåt och jag...
...men så är det många som gör, känns det nån gång overkligt att just du nått till den nivå du gjort?
- Jag har väl inte tänkt så...det finns kanske nåt i det jag gör som är bra...men samtidigt, visst, vem har jag lurat, jag kan ju inte göra musik...de där tankarna kommer ju över en ibland.

Asha talar mycket och välformulerat, van av, men ännu inte förstörd av, en mängd intervjuer. Fortfarande spontan och, tycks det mig, öppen.
Jag ringde dig i november, men då ville du inte intervjuas.
- Nej, det var så då, det hade varit så hektiskt, jag ville bara landa.
Och det har du gjort nu?
- Ja. Och då är det dags att ge mig av igen, det har ofta varit så i mitt liv, hela tiden vidare. Vi har bestämt oss att flytta tillbaka till Stockholm.
Asha, fästmannen Tony och lilla Iko, som blev ett år i januari, flyttade till Gotland ("Jag kollade på nätet, det såg fint ut") i september.
För att få perspektiv, för att få den där chansen att landa.
De bytte sin etta i Svedmyra i södra Stockholm mot trean innanför murarna. Tony är pappaledig, Asha springvickar i en klädbutik och funderar på nästa skiva.
Men mest gör hon ingenting, säger hon.

Hemma är att bli älskad
- Det fanns nåt i mig som behövde lugn och ro...jag hade blivit mamma men inte riktigt förstått det, tror jag. Och vad skulle vi göra? Jag kunde ju inte stänga in mig hemma, om jag varit kvar hade jag bara kört på, tror jag, fortsatt att spela, farit omkring...nu har jag bara kunnat ta det lugnt.
Så vad gör Visby med dig?
- Väldigt gott...jag älskar att gå längs havet, att inte se nåt på andra sidan. Jag känner mig inte fångad av det, det är mera frihet, nåt mystiskt.
Hon säger att den här tiden också gjort henne än mer klarsynt över vad hon vill - ge musiken mer tid och kraft.
Känt hur starkt den brinner i henne.
- Visby har givit mig en otrolig känsla av möjligheter, att sluta vara rädd...därför flyttar vi härifrån i mars...ibland är det sån oerhörd tristess att vara här, den sämsta av alla platser...men jag vet att det blir bra efteråt, en konstnär behöver tristessen, det är så skapandet föds, ur behovet att byta ut nånting i livet.

En lastbil dånar förbi på gatan så glasen klirrar i diskstället. I övrigt är det tyst, så tyst en torsdagsförmiddag i januari.
Hon uppskattar tystnaden, Asha Ali. Det blir så med ett litet kärleksbarn i huset, barn låter mycket och huvudet behöver tillfälle att vila.
Jag frågar vilket som är hennes "hemma" och hon säger att det är Stockholm:
- Det har jag insett sen jag flyttat hit, där har jag mina vänner...men min son och min sambo är också "hemma", hos dem har jag min trygghet och en villkorslös kärlek..."hemma" är där man blir älskad.
Asha Ali föddes i Etiopien men flyttade tidigt till Uganda, när hon var nio flydde familjen till Sverige och hamnade i Kramfors, Örnsköldsvik och till sist Stockholm.
Hur mycket av ditt afrikanska ursprung är närvarande i ditt liv?
- Kulturellt ingenting...jag kände tidigt att det muslimska synsättet på kvinnan inte var rätt. Jag fördömer inte islam, men för mig fungerar det inte. Jag ville sjunga, jag ville dansa, trots att mina föräldrar försökte hålla mig tillbaka.
Du var nio år, du lär väl ha minnen därifrån?
- Ja. Och det har varit jättejobbigt. Att känna "varför just jag, varför kom just jag därifrån?". Men samtidigt, nej, jag kan inte tänka så, jag kan bara leva mitt liv.
Hur ser minnena ut? Berätta.
- Otrygghet, det bröt ut nåt mindre krig och man tvingades hålla sig inomhus i flera dagar, men det var min vardag...men när vi kom till Sverige tog det tre veckor sedan var jag inne i det livet, jag kom ju i en tacksam ålder då man har möjlighet att naturligt växa in i ett annat samhälle.
Därmed inte sagt att allting blev enkelt. Asha säger att hon hade en känslomässigt turbulent barndom.
- Jag har själv fått lära mig att vara kvinna...jag ville ju gå ut och bli full och ha pojkvän sen när jag blev äldre, ville bryta mig loss, skapa en egen identitet och jag gjorde allt det där...nu har jag fått det ur mitt system och hittat mig själv.

Levde på ingenting
Vi talar om barn och deras utveckling. Asha berättar om lilla Iko, jag berättar om mina två något äldre men fortfarande små.
Det gnistrar i Ashas ögon och jag ber henne berätta om kärlek.
Berätta om kärlek.
- Jag tror jag lärt mig vad det är nu. I min uppväxt var det inget centralt, där var det att hålla sig på mattan...men nu, sen jag blivit vuxen, tror jag att jag börjat förstå.
Hon säger att kärleken är så stor, så svår att fånga i ord.
- Kärlek är att ha barn med någon som gått igenom allt med mig...förr ville jag jämt bli vald, jag värderade inte min egen person och hamnade ofta fel, det är mycket det som skivan handlar om... men sen förstod jag till slut, det är ju JAG som väljer...nu har vi gått igenom en graviditet, en förlossning, ett uppbrott från min familj...och jag har låtit honom se alla mina rädslor...det är kärlek...det är jättesvårt men när det stämmer är det så enkelt, eller hur? Det är så enkelt.

Det är först nu jag säger det där om skivan, att jag tycker så mycket om hennes sånger.
Hon blir glad, Asha. Lyser upp.
- Jag slet så hårt och levde på ingenting, köpte grönsaker för 120 spänn som räckte i en vecka. Det är först nu jag fått tillbaka lite, kunnat unna mig nån lyxig creme nån gång ibland.

"Ibland är det sån tristess här"

Asha Ali slog igenom som artist och blev mamma ungefär samtidigt.Till slut blev det för mycket av allt.Och hon flyttade till Visby för att landa.