Ibland kickar hon av sig skorna
Lotta Bouvin-Sundberg går upp vid halv fyra om morgnarna.Duschar, tvättar håret.Sen kommer hon hem till våra kök och vardagsrum.- Det är nerv, det är direkt, det är nu eller aldrig, det är hur kul som helst, säger hon entusiastiskt.
Alltid påhugget, alltid påläst, leder intervjuer med kända och okända med van och säker hand, med ibland spelat med oftast alldeles äkta intresse.
Jag tänker att hon kanske kunde vara någon att skriva om på 2sidor.
Så jag ringer upp och frågar "vill du?","kan du tänka dig?".
Rapport sedan 1993
Jag har gjort långa samtalande intervjuer med kända och okända människor på 2sidor i snart ett och ett halvt år men aldrig har en människa varit mer svårövertalad än hon.
Hon som själv gör intervjuer åtta dagar i veckan.
- Va? säger hon, vänligt och med ett skratt. Och vad har du för krok och vinkel? Vad har jag att berätta? Ja, du, vad ska jag säga...och Pelle kan jag ju inte fråga, han säger alltid ja till allt, men...okej då, vi säger väl det då.
Och det där var ända bara essensen av flera minuters tvekan, flera minuters snack i cirkel.
Pelle, förresten, det är Pelle Sundberg, det. Rösten i Smaklösa. Men det visste du ju också.
När jag sen ringer på avtalad intervju-tid sitter Lotta på altanen till villan i Saltsjöbaden, får jag veta, och ser ut över ett småhusområde med grönska på väg att komma och långt där borta Ingarö-skogen.
Hon dricker kaffe, säger att hon vill ha det hett med skummad mjölk.
Lotta Bouvin-Sundberg har arbetat på Rapport sedan 1993, de senaste åren på morgonprogrammet, som reporter, redaktör och programledare.
Tidigare i livet, i början av 1980-talet var hon fyra år på Radio Gotland. Lärorika år, säger hon, som hon ännu refererar till i sitt yrkesliv.
"Vi är ganska ocoola"
Varför är det så kul att göra tv?
- Alltså...Gomorron är väldigt roligt, det är en sån mix...jag har alltid tyckt det är kul med direktsändning, man vaknar till, det är nerv, det är nu eller aldrig. Och så träffar jag ju precis alla...politiker, artister, idrottsstjärnor...blandningen, det är blandningen som är det roliga.
Du går upp halv fyra, säger du. Och äter frukost?
- Nej, haha, jag duschar och tvättar håret, det är nog så jobbigt. Frukosten äter jag på jobbet just före sändning, när förberedelserna är slut. Det är roligt, många gäster äter där också, och många stannar kvar länge efteråt, pratar, knyter kontakter...det är roligt.
Okej, vem är coolast i tv-huset?
- Coolast? Det vet jag inte...det är säkert nån som inte pysslar med nyheter, vi är nog ganska ocoola, tror jag.
Lotta Bouvin-Sundberg har sitt ursprung i Jämtland men växte upp i Stockholm, Saltsjöbaden.
Tidigare den här dagen har hon tagit en långpromenad med några tjejkompisar i grannskapet. Till helgen är de alla gräsänkor och ska gå ut tillsammans. Kanske nån krog i Saltis, kanhända ända in till stan.
Hon gillar sina vänner, förstås. Gillar att bjuda på middagar. Maken Pelle lagar all mat, Lotta dukar, gör fint och fixar efterrätt med frukt.
Det är det hon är bäst på, säger hon.
Imponerande människor
Vi fortsätter det stiliserade porträttet av detta tv-ansikte, som en blyertsteckning blir det:
Hon gillar friluftsliv och motion (vad är det att berätta, tänker Lotta), långfärdsskridsko (vem är intresserad av att veta?), och sjunger i Nacka kammarkör (men hallå!).
Vi talar om att som offentlig person röra sig bland folk, om tissel och kanske också tassel.
Känner du dig igenkänd på stan?
- Jo, men det gör jag ju. Ibland. Men det är inget som stör...jag är ju ingen superkändis, precis. Men en märklig sak är att andra kända tv-människor hälsar, trots att vi faktiskt inte känner varandra.
Skulle du odla skägg om du kunde?
- Nej. Det är fult.
Tv-kameror har ofta egenheten att göra folk längre än de är. Det är min personliga erfarenhet. Träffar man kända människor är de ofta mindre och spädare än man tidigare trott.
Jag lanserar den iakttagelsen för Lotta, som själv är 169 cm och har träffat "alla".
- Ja, det kan nog hända, säger hon. Vi har ett ståbord i studion och där han man ju gjort en del missbedömningar och fått springa efter en pall eller sparka av sig klackskorna...annars är det inte så kul att stå där med Pagrotsky. Eller Stefan Wermelin som är så otroligt lång...
Du som träffat "alla", någon du imponeras av?
- Det inträffar hela tiden...så är det ju med alla...då man lär känna en människa, känd eller okänd, blir hon väldigt spännande. Det är många jag träffat som växt med tiden.
"Pelle tittar aldrig"
Berätta om ditt förhållande till Gotland?
- Det är mycket bra...som det är nu är det perfekt med ett hus i Gammelgarn, att kunna vara där länge på sommaren och äver flera gånger på året...att vara del av en sockengemenskap, att ha vänner och liksom höra hemma där. Och jag bodde ju på Gotland några år, det var bra år, roliga år.
Hur stort är Smaklösa i ditt liv?
- Väldigt litet. De har sitt...på somrarna tar det förstås en stor del av tiden..men då spelar de och jag gör nåt annat. Och då får Pelle vara i förgrunden, det är perfekt...
Berätta hur ni träffades, du och Pelle?
- Det var när jag bodde där. När jag började i Allmänna Sången var han redan med där. Jo, faktiskt, men det var innan de började med inträdesprov...och så blev det som det blev.
Du var aldrig rädd att spräcka bandet, som Yoko Ono sägs ha gjort med Beatles och Lotta med Hep Stars?
- Haha, absolut inte...vi är en samling diskreta spelarfruar som håller oss undan och sen samlar ihop bitarna av dem dagen därpå.
De flesta familjer äter frukost tillsammans, hur gör ni? När du jobbar, sitter Pelle med en tv framför sig i köket och snackar med den?
- Absolut inte...han ser aldrig nåt jag gör, säger han i alla fall, men jag är inte säker på att det är sant. Han hinner inte, säger han. Han läser hellre tidningen.
Telefonens klocka visar att samtalet närmar sig 40 minuter, betydligt mer än de två, tre minuter en frågestund kan ta i tv.
Jag berättar att hon är en av de personer som varit svårast att övertala till en intervju. Frågar varför hon egentligen tvekat.
Hon har själv, tidigare under samtalet, talat om obehagliga intervjuer, fast då av helt annan dignitet. Som när Sverigedemokraterna var gäster i morgonsoffan.
Det var svårt att hantera, säger hon. Olustigt, obehagligt och en fråga inom inrikespolitiken, hennes favoritämne, som hon anser ännu inte är löst.
Stina - en förebild
Intervjun med 2sidor är naturligtvis på ett helt annat, betydligt mer lättsamt plan. Men ändå:
- Det är otroligt obehagligt att bli utfrågad själv...vadå, har de ingenting att skriva om? som min dotter sa. Och vad har jag svarat, egentligen...är jag krånglig, tycker du?
Nej, egentligen inte. Jag är kanske mer förvånad över hur lätt det i allmänhet är att få folk att ställa upp.
- Visst är det så...det märker jag även på Rapport, hur lätt det är, hur många som verkligen VILL vara med, tv-huset är som en smältdegel av folk ibland. Och det, att jag själv övertalar folk, talar väl för att jag var tvungen att ställa upp på det här...min koppling till Gotland är väl ärligt talat "sådär", där är jag ju bara en skugga av Pelle.
Bara någon dag innan vi talas vid har familjen kommit hem från Houston, Texas, USA där sonen Jacob just nu är utbytesstudent. Lotta är fortfarande alldeles slut, säger hon. Jet lag. Vad är morgon? vad är kväll?
- Det känns som efter en morgonsändning, man är helt färdig. Tom, liksom.
Efter intervjun ska hon plantera penséer som står i plastpåsar på altanen. Och några dagar senare kommer hon att ha Reinfeldt, Leijonborg, Olofsson och Hägglund i soffan.
Men innan dess, just innan vi lägger på, kommer hon på vilka hon verkligen tycker är coola i tv-huset.
- Stina Lundberg. Och K-G Bergström. Stina för att hon trots in framgång fortfarande är så självkritisk och alltid sätter sina gäster före sig själv. Och K-G Bergström för att han är så otroligt kompetent journalist och har så stark integritet.
Så jobbar vi med nyheter