Ibland vet han knappt var han är

Nädå, det är lugnt. Väl i luften har han koll, hjälpt av rutin, kunskap, kartor och navigationsfyrar.
Inte som i Magnus & Brasse-sketchen där de flyger vilse, ordnar pristävling och låter passagerarna komma fram och landa.
När vi träffas är platsen också glasklar; Visby, i villan med utsikt mot havet, där familjen bott i sex år nu.
Kanske rent av det längsta sammanhängande boendet för denne 40-åring, men det återkommer vi till.
Annars kan det vara kärvt.
Men han har ett morgonknep:
- Jag har alltid min egen väckarklocka, annars vet man aldrig var telefonen står. Då får man gå omkring i hotellrummet och leta, skrattar han.
2sidor flyger i luften den här veckan, tillsammans med Staffan Berlin, pilot och trafikflygare sedan 17 år och med hela världen som arbetsplats.

Semester utan flyg
Vi ses över en frukost en lördagsmorgon i tidig juni. Kaffe, jos, lukten av rostat bröd. Och medan vi sitter nedsjunkna i den bruntonade skinnsoffan i vardagsrummet far vi ändå runt jorden i alla dess hörn.
Okej, Staffan, från min arbetsplats ser jag en p-plats och biltrafiken på Norra Hansegatan. Vad ser du från din?
- En av de bättre sakerna med mitt jobb är att jag ser solen varje dag. Även om det är gråväder här nere...det vet man inte så mycket om. Vad ser man mer...vackra soluppgångar, solnedgångar och fantastiska norrsken, man ser landskapen...
Vad gör du på jobbet, då?
- Tidiga morgnar, ett hotellrum nånstans, frukost, sen full fart ut till planet och...sen flyger man, det är ju så.

Staffan Berlin flyger Boeing 737, just nu på SAS:s inrikes- och Europanät. 80 procent reguljära linjer, resten charter.
Han har tidigare flugit på udda destinationer i Afrika. Han har flugit på USA, på Asien, kort sagt: överallt. Och det är av den anledningen han gick in i väggen, där i Norge.
För en sekund, i vaknandets stund, visste han inte var han var.
- Fyra morgnar i rad hade hotellväggen varit till höger, den här gången var den till vänster, skrattar han.
Något år, räknade han ut, hade han 180 hotellnätter runt om i världen.
Så en perfekt semester för dig är inte att ta flyget till fjärran land och softa på ett hotell?
- Nej, du, långt där ifrån, ha, ha.
Hur ska det vara, då?
- Sovmorgon i min egen säng, lugn och ro, ingenting inbokat. Eller ge sig ut med båten, vi har just köpt en fritidsbåt. Jakt är roligt, skytte.
Jag brukar stjäla såna där små tvålar när jag nån gång bor på hotell, gör du det också? - Nej, men jag använder dem. Och så finns de ju på nästa ställe också.

Som om ingenting hänt
Staffan ville bli pilot redan som barn, säger han. De legobilar har fick byggdes snabbt om till flygmaskiner och vid 17 började han skolflyga hemma i Nairobi.
Just det, där har vi det där med vad som är "hemma", vilken som är den fasta punkten.
För Staffan Berlin är det just ingenting, förutom Visby just nu, förstås, där villan, hustrun och barnen finns.
- Jag är uppvuxen utomlands. Pappa jobbade för FN och vi bodde i Kenya, Senegal, Burma och USA. Vi flyttade hela tiden, reste mycket. Kanske är det därifrån det kommer flygandet, jag tror nog det, i alla fall.

Innan jag går hemifrån för den här intervjun letar jag fram en Maxell-kassett och lyssnar på "Jet Airliner", 70-talshiten med Steve Miller Band. För stämningen, för att nå det blå.
Jag tänker hur det skulle vara att komma hem och säga "tjena" och när hon jag bor med frågar hur det var på jobbet svara "bra, lite kyligt i Lissabon, bara". För så är det ju inte i min värld, precis.
Om jag reser till, säg Madrid, så är det en rätt stor grej. Men du är där och vänder som om ingenting hänt, reflekterar du över sånt?
- Jag vet inte...kontoret är kontoret, cockpit, alltså. Det spelar inte så stor roll var man är. Sen är det ju intressant att flyga över nya områden ...men ofta lämnar vi inte ens flygplanet. Det ska tömmas på passagerare, tankas, fyllas med nya passagerare och sen i väg.
Men nånting hinner du väl se?
- Det är klart. Övernattar man hinner man kanske ut och äta eller gå en promenad, det händer ju. Eller att man får sitta på ett hotellrum fem dygn i sträck i Brazzaville under utegångsförbud, såna saker.
Varför vill alla grabbar, i alla fall ett tag, bli polis eller brandman eller pilot?
- Maskinerna lockar, tror jag. Eller uniformen, kanske. Ingen vill ju klä ut sig till sopåkare, däremot vill ju alla ha en sån där poliströja, eller hur?

Minnesluckor
Är du med i 10 000 metersklubben?
- Öhhh...va? Nej.
Men det finns en sån?
- Jodå, vi har ju ertappat en och annan...
Vänta nu, hur då?
- Ja, alltså, det är ju besättningen, men...det kanske har varit låst länge och hörts konstiga ljud, nån kanske blivit sjuk och då öppnar man ju dörren...
Och?
- Ja, de har mest garvat, ha, ha.
Har du flugit till Berlin?
- Jadå, där kan det bli en del reaktioner när man checkar in på hotell, leenden och så. Och jag har försökt komma in gratis på Berlin Disco i Johannesburg, men det gick inget vidare.

Efter påtår, lite prat om rymden, om det lockat honom att ta steget ända dit ut (det har det inte), om att Arlanda som hemmaterminal och om det onaturliga att faktiskt ratta 80 ton och hundratals passagerare en mil upp i luften och om det tunga ansvaret att göra just detta frågar jag var han var senast.
Jag frågar så här:
Vilka linjer flög du senast?
Då inträffar något intressant. Istället för att svara på frågan reser han sig, går ut i hallen, hämtar ett papper och studerar det en kort stund.
Han vet alltså inte var i världen han senast var.
Fantastiskt!
Senast jag var på jobbet satt jag vid datorn. Dagen före dag satt jag också där.
- Jo, just det, säger han sen, piloten. Där var det Malta fram och tillbaka, sen Tallinn tur och retur och sen var det Bergen, just det, så var det.

nDu måste ha flugit en hel massa kändisar, eller hur?
- Jo, besättningen kommer ju alltid fram och talar om ifall det är nån stjärna ombord.
Berätta.
- Toppen på listan är nog John Cleese, det är förstås för att jag gillar honom, ja, hela Monty Python, förresten. Och så...kungafamiljen, en del topp-politiker, Björn Borg, några musiker, Tina Turner, till exempel.
Visst har ni en lista, kolleger emellan, vilka som flugit de häftigaste namnen?
- Nej, inget sånt. Men vet man om nån som gillar Tina Turner så är det klart man berättar att man haft henne ombord.
En annan detalj: hörs charterpassagerarnas applåder efter landning?
- Ibland. Oftast inte, det bullrar lite för mycket i cockpit.

Betydelsefull flygning
Nämn alla flygplatser du känner till, Staffan Berlin har varit där. Nämn all världens städer, all världens hotell. Allt blir vardag, allting blir vana
Det finns ändå, säger han, en flygning som går utanpå allt, ett uppdrag viktigare än allt annat han gjort - tsunamiflygningen.
- Det är en av de få gånger jag känt att jag verkligen gjort nytta, annars kan jag ofta undra om det faktiskt är nödvändigt att flyga så mycket som vi gör.
Du evakuerade överlevande?
- Jag var två vändor i Dubai och hämtade hem svenskar. Flyget från Bangkok mellanlandade där, tankade och bytte besättning. Alla var frivilliga och jobbade på semesterdagar, det blev en särskildstämning i besättningen. Man svetsades samman, det märktes så väl att det var något viktigt, något verkligt betydelsefullt vi gjorde.

Ibland vet han knappt var han är

Det var i Bergen det hände. Det var där han till slut gick in i väggen. Telefonväckningens signal och sen small det. - Jag visste inte var jag var. Jag gick ur sängen åt fel håll, säger piloten Staffan Berlin.

Det var i Bergen det hände. Det var där han till slut gick in i väggen.
Telefonväckningens signal och sen small det.
- Jag visste inte var jag var. Jag gick ur sängen åt fel håll, säger piloten Staffan Berlin.