I Herrvik rustar Johannes Klingvall sin farfars hus, det sista i främre raden med fast boende familj.
– Hugo är det första barnet i Herrvik på 23 år, säger han medan brasan värmer mot kylan från havet utanför.
Johannes fick följa med farfar för att kolla laxkrokar när han bara var fyra år. I dag har han två båtar, den större VY 15 Jane på 13,5 meter och den lite mindre VY 93 Liz för kustnära fiske. Dessutom är han besättningsman på VY 242 Vestland som fiskar strömming längre ut till havs. Den gotländska fiskenäringen var på utdöende, men har fått nytt hopp om framtiden.
– I somras blev den mindre Östersjösillen MSC-märkt. Nu levererar vi till svenska fabriker och det är helt ok att äta den. Det är ett fönster som har öppnat sig, säger Johannes Klingvall.
Sedan 2013 har ett projekt pågått för att göra burgare av gotländsk id. Ett seminarium på förra årets Almedalsvecka gav ny energi och prover från en rad olika gotländska fiskarter skickades på analys. Det man hoppats på var precis det som analyser nu visar: Mager fisk som flundra, id, abborre och piggvar innehåller så låga halter miljögift att de är fritt fram att äta hur ofta man vill.
– De innehåller väldigt låga halter och på östra sidan av Gotland är halterna lägre än Livsmedelsverkets gränsvärden, säger Riina Noodapera, projektledare på Hushållningssällskapet.
En broschyr har nyligen tagits fram för att ge konsumenterna råd utifrån de nya analyserna. Men projektgruppen kräver mer.
– Vi önskar att Livsmedelsverket ser över sina rekommendationer, säger Riina Noodapera och säger att hon vill se lokala rekommendationer utifrån halterna miljögifter i olika delar av Östersjön.
I Herrvik är Johannes Klingvall ordförande i föreningen Gutefisk. Sedan i somras har intresset för gotländsk fisk ökat och färsk fisk säljs till flera butiker på ön.
– Det har gått iväg sex ton beredd flundra till öns rökerier i sommar. Folk börjar få upp ögonen för lokalt fiskad Östersjöfisk och förstå att det inte är något fel på den. Men på senare år tycks myndigheter endast se Östersjöns skarpsill och strömming som en foderreserv till fiskodling, till fisk som sedan köps tillbaka i form av norsk lax vilket är helt vansinne, säger han.
Två stora ryssjor, 75 meter långa fällor, har köpts in av föreningen. De testades redan i fjol och har nu förfinats ytterligare för att certifieras och mindre fisk inte ska följa med upp.
– En natt i september i fjol fick vi 350 kilo id, sedan fick vi ta upp ryssjan. Vi hade inte avsättning för mer, men vi ser kapaciteten, säger Johannes Klingvall.
I våras inleddes ett samarbete med företaget Guldhaven Pelagiska i Kalix. Gotländsk id fryses hel och skickas för att beredas på ett hållbart sätt till idburgare i konsumentförpackning. Mer än ett ton id har hittills i år skickats iväg.
I veckan kommer ett team till Gotland för att filma redskapen i drift för marknadsföring. Johannes Klingvall har framtidstro och hopp om att idfisket kan växa betydligt.
– På 1940-talet hade Gotland ett uttag av 25 till 40 ton id om året. Säg att vi fiskar 20 ton, då får vi ut 8 ton färs som blir 15 ton fiskburgare, det är ett ganska bra lass.
Projektet hoppas ha alla analyserna klara till årsskiftet och med dem i ryggen vända opinionen när det gäller att äta Östersjöfisk. Johannes Klingvall tittar ut över hamnen med Hugo på axlarna.
– Det känns faktiskt rätt bra, säger han.