Idag: rekordförsök i egotrippande
AlltsÄ, i dag Àr det vÀl bara för mycket.En intervju med - mig sjÀlv.JodÄ, sÄ att.
Foto: Tommy Söderlund
Möjligen det sistnÀmnda.
LÄt mig sÀga sÄ hÀr: Det hÀr Àr ett hejdundrande experiment, ett hopp utan skyddsnÀt och ett sÀtt att passera alla grÀnser.
Och dÄ undrar jag ju sÄ klart...
...hur kÀnns det hÀr, dÄ?
- Lite mÀrkligt, det mÄste jag sÀga. Inte minst genom att jag har full kontroll pÄ vad jag frÄgar, det brukar ju inte andra mÀnniskor jag möter ha.
Men varför stÀller jag upp?
- För att jag inbillar mig att det finns ett visst lÀsvÀrde i det hÀr, precis som det finns i de flesta intervjuer. .
Men jag har en spalt en gÄng i veckan. RÀcker inte det?
- Uppenbarligen inte.
Ăr det inte en slags rekordförsök i egotripp, det hĂ€r??
- Jo.
ïMagnus (hĂ€r skriver jag plötsligt i andra person) Ă€r uppvuxen i Vetlanda och har arbetat som journalist sedan 1982, pĂ„ GT sedan -92.
Han gillar att höra Fredrik af Petersens formel 1-rapporter i Sportradion, Àr svag för dillchips och hade en vit VW-bagge som sin första bil. PÄ den stod det "Popitopp" i bakrutan. Dessutom tÀvlar han i orientering.
Men för att börja med arbetet: det hÀr uppslaget, 2sidor, som tog över efter NU-sidorna, har funnits i GT i snart tre Är. MÄnga Àr de som lÄtit sig intervjuas av mig.
Hur hittar jag alla mÀnniskor?
- Dels Àr det folk jag tycker verkar intressanta, som jag kÀnner till eller lÀst om. Och sÄ kommer det tips utifrÄn, varav jag anvÀnder en del. Jag vill gÀrna ha nÄgon slags relation med dem jag intervjuar, att jag kÀnner till dem eller kan relatera till nÄgonting annat nÀr vi trÀffas.
Asocial i centrum
Ăr det svĂ„rt att fĂ„ folk att stĂ€lla upp?
- Nej, jag tycker inte det. MÄnga sÀger faktiskt "ja" direkt. Och jag mÀrker att det hjÀlper till att de fÄr lÀsa och Àndra i texten innan den publiceras och jag brukar ocksÄ frÄga om det Àr nÄt sÀrskilt de vill prata eller berÀtta om.
Hur Àr en riktigt bra intervju?
- NÀr man fÄr nÄgon slags kontakt. En del har sagt efterÄt att "nu har jag berÀttat sÄnt jag aldrig sagt till nÄgon förut"...dÄ det kÀnns bra, dÄ gÀller det att försöka förmedla mötet pÄ ett sÄ varsamt sÀtt som möjligt.
NÄgra möten du minns sÀrskilt mycket?
- SÄ klart. Jag trÀffade Annika Aalto, som jag inte alls kÀnner, för att hon stod först i telefonkatalogen, och mitt i en trevande intervju började hon berÀtta om hur hon blev svÄrt mobbad i skolan. Och nÀr Svenska Spel-ansiktet Johan Lindvall efter en del tsunamiprat krÀvde att fÄ berÀtta att hans största last Àr chips och dip. Det var rÀtt...ovÀntat.
ïMagnus gillar calzone med lök, tycker Horst Ă€r ett skönt förnamn och skulle vilja kunna gunga sin sjĂ€l i en hammock.
Foto-Tommy hÀr pÄ GT Àr en av dem som övertalat mig att göra den hÀr intervjun. Och för att fÄ en annan vinkel pÄ mig sjÀlv fick han förstÄs stÀlla nÄgra frÄgor. De hÀr:
Finns det tvÄ sidor av Magnus Ihreskog?
- Ja, det gör det ju, Jag har nog alltid gillat att vara i centrum, samtidigt som jag Àr vÀldigt tillbakadragen.
BerÀtta.
- Jag tycker om att synas nÀr jag sjÀlv har kontroll. NÀr jag har en uppgift, en scen. Annars Àr jag rÀtt blyg och osÀker och i sjÀlva verket rÀtt asocial.
En kÀnnigendis
Man tycker sig ha lÀrt kÀnna dig genom din spalt. Har man det?
- Absolut. Till viss del. Jag skriver ju om mig sjÀlv och mitt liv, det har jag gjort i 15 Är eller vad det Àr. Men jag utelÀmnar förstÄs en del. Jag skriver till exempel praktiskt taget aldrig om orientering, trots att det Àr min absolut största fritidssysselsÀttning. Det kÀnns lite för...privat. Men det Àr dÀrför jag skriver Àven intervjuerna i jag-form, jag vet att mÄnga lÀsare varit med i mÄnga Är.
Du Àr en kÀndis, hur hanterar du det? NÄt exempel pÄ hur det drabbat dig eller varit till nytta?
- KÀndis, vet jag inte. KÀnnigendis, möjligen, men visst...mÀnniskor kommer fram och tackar för sÄnt jag skrivit, jag fÄr mejl och en del brev...det har allra mest varit positivt och jag Àr vÀldigt ödmjuk inför allt det dÀr.
Hur gör man för att minnas sÄ bra som du verkar göra?
- Arbetar aktivt med minnet. Skriver listor, ger sig sjÀlv tid att tÀnka. Men jag minns ju inte allt...jag minns mest frÄn de dÀr viktiga uppvÀxtÄren. SÄnt som hÀnde pÄ 90-talet...dÀr Àr det mest helt blankt.
Vad kÀnnetecknar en bra krönika?
- Samma sak som alla texter...nÀrhet, personlighet, att den Àr skriven med hjÀrta. Avsaknad av hjÀrta och engagemang i en text slÄr igenom direkt.
Har du "skrivkramp" och hur hanterar du i sÄ fall den?
- Jag fortsÀtter skriva, de gÄngerna möjligen utan engagemang, men dÀr har jag vÀl mitt hantverkskunnande att falla tillbaka pÄ.
Okej, dÀr tackar jag Tommy för frÄgorna.
Det Àr helt tyst nÀr jag skriver det hÀr, bara ett kylskÄp hÀr hemma som rent privatekonomiskt surrar alldeles för högt och mycket.
Inte ett enda skratt under mötet med mig sjÀlv, tycker att jag framstÄr som rÀtt...torr.
Ute faller regnet, ett strilande vÄrregn över grÀs och rabarber. I gÄr hittade vi en död igelkott i grÀset, vi begravde den vÀrdigt och pyntade med sten och röda tulpaner
Jag trivs i tystnaden, pÄ platser dÀr det ges utrymme att tÀnka. Jag gÄr sÀllan ut lÀngre, inte som förr.
Men hĂ€rom veckan var jag faktiskt pĂ„ stan, Ă„t fishânâchips och drack öl som var skummande svart. Det var en glad afton.
Vi som lever dÄ och nu
Hur Àr det nu, Magnus, lever jag i nostalgi, jag skriver ju sÄ mycket om det som var förr i mina spalter?
- BÄde ja och nej...jag lever ju ett inrutat nutidsliv, sÄklart, men jag tÀnker mycket pÄ tiden nÀr jag vÀxte upp, det gör jag.
Vad fascinerar mig med det?
- Jag har alltid varit fascinerad av spannet mellan nu och dÄ, hur mÀnniskor formats till det de blev. Jag Àlskar att se pÄ gamla foton och tÀnka att "fem Är efter den bilden hÀnde det hÀr, hur lite visste vi inte dÄ!".
BerÀtta om en stund som betytt mycket för mig?
- Det Àr svÄrt...jag fÄr nog sÀga nÀr jag trÀffar de vÀnner jag vÀxte upp med. Vi som fortfarande Àr nÀra, vi som vet var vi kommer ifrÄn och kÀnner varandras rötter. Vi Àr de enda som kan leva i ett gemensamt nu och dÄ samtidigt. Det Àr relationer man aldrig kan fÄ senare i livet. Jag har ytterst fÄ nÀra vÀnner och bor alldeles för lÄngt ifrÄn dem.
ïMagnus tycker om kroppkakor med lingon och grĂ€dde, hĂ„ller pĂ„ Vetlanda BK (bandy), tycker Juliette Lewis Ă€r snygg och pĂ„ frĂ„gan "nĂ€r kĂ€nner du dig ensam?" svarar jag: ofta.
I spalten till höger pÄ det hÀr uppslaget skriver jag ganska mycket om gamla flickvÀnner, "du skriver bara om gamla tjejer" sÀger en del.
Ăr det sĂ„, saknar jag mina gamla kĂ€rlekar?
- Ja, till viss del Àr det sÄ. Jag trÀffade en av dem i en affÀr i FunÀsdalen hÀrom Äret och jag blev alldeles stirrig, som nÀr jag var 16!
Var det sÄ!?
- Ja, larvigt, va? Det Àr inte sÄ att jag vill byta det jag har nu, men ÀndÄ: de man varit kÀr i och som det aldrig blev nÄgot med...om det verkligen blivit nÄgot helt, hur hade det dÄ varit i dag? SÄ kan jag ofta tÀnka. Det Àr det dÀr spannet mellan nu och dÄ igen.
NÄgot helt annat: vad tror du folk sÀger om dig?
- Efter det hÀr? Patetisk och "för mycket"...pinsam, rent av. De som kÀnner mig sÀger nog tokig och tankfull", de som inte kÀnner mig tycker sÀkert jag verkar knepig. Annars: pÄlitlig och lugn, kanske.
Skönt att inte vara 20
Jag brukar ju frÄga en del jag intervjuar om deras mörka sidor...berÀtta om mina mörka sidor.
- Jag har lÀtt att bli rastlös och kan drabbas av att tiden gÄr sÄ fort...dÄ blir jag lÀtt orkeslös och fÄr ingenting gjort.
Jag har tvÄ halvsmÄ barn, hur tÀnker jag nÀr jag tÀnker pÄ dem?
- Bara kÀrlek. Att vara blixtrande arg för att tio sekunder senare ha avvÀpnats helt. Men ocksÄ insikten att de inte alltid kommer att vara smÄ som nu. Att de inte alltid vill sitta i mitt knÀ.
NÄgon jag skulle vilja trÀffa?
- Mina barn om 20 Är. För att se vad jag har att se fram emot eller kanske om det Àr nÄgot vi skulle kunna undvika. Och sÄ Alice Cooper.
ïNĂ„gra snabba. Vad Ă€r jag bra pĂ„? "Att passa tiden". Vad Ă€r jag dĂ„lig pĂ„? "Teknik, kallprat, anvĂ€nda tandtrĂ„d". Vad saknar jag? "Att sjunga och spela som jag gjorde förr, skivaffĂ€rer och förmĂ„gan att dĂ€ckas av en ny skiva".
NĂ€r den hĂ€r texten Ă€r klar ska jag löptrĂ€na, tar en svĂ€ng bortĂ„t SnĂ€ck. Sen, klockan ett, börjar jag jobba. Ănnu en kvĂ€ll som nattchef pĂ„ tidningen.
Till sist, den klassiska 2sidor-frÄgan: vad gör jag en fredagskvÀll?
- Antingen jobbar jag pĂ„ redaktionen, eller Ă€r jag hemma med familjen. Ăter tacos eller pizza eller lagar nĂ„t kul, jag gillar att laga mat. Sen ser vi pĂ„ tv. Jag gör helt enkelt sĂ„nt som jag som 20-Ă„ring aldrig trodde att jag skulle göra och tycker det Ă€r sĂ„ jĂ€kla skönt.
Okej, tack för att jag tog mig tid. Men den dÀr frÄgan "varför?" blev aldrig riktigt besvarad.
- Nej, det har jag kanske rÀtt i, men...hybris, kan det vara nÄgot annat?
Ă
lder: 46. Familj: sambon Louise, Jonas, 8, Mimmi, 5. Bor: Radhus i Visby. Yrke: Journalist. En bra bok: FrÀmlingen - Albert Camus. En bra skiva: Diamond Dogs - David Bowie.
SĂ„ jobbar vi med nyheter