Under så många år spelade han tuff och cool, Peter Rung. Idag lyfter han hellre fram sina mjuka sidor, det är en mer framkomlig väg.
DU&JAG
1990-tal, IFK Munkfors i sina blå tröjor är mittenlag i division 5. Som forward finns Peter Svensson, som han då hette, från Västra Skymnäs, en by någon mil norrut längs Klarälven.
Det är i hjärtat av Värmland, i hjärtat av idrotten, i hjärtat av machokulturen.
Det kunde vara i praktiskt taget vilket lag som helst, i det här fallet råkar det vara det lag Peter är del av.
Han var väl ingen bolltrollare, men han kämpade och slet. Hade styrkan, kunde både ge och ta en smäll.
– Det var vad som räknades, säger han i dag, så många år senare. I övrigt var det är rätt traumatisk miljö, skulle jag säga. Stressen över att när som helst bli bänkad, en ”blaming culture” där man slog ner på felen istället för att uppmuntra det som gick bra.
Han hade, som han säger, inget pansar mot det där. Osäkerheten var hans andranamn, självförtroende och självkänsla omättligt dåligt.
Det var då han blev den han inte ville vara, den fråga som i någon mån är plattformen för den här intervjun: ”Vem vill du bli och vem vill du bli ihågkommen som?”.
För nej, han ville inte bli den där som gjorde sig rolig på andras bekostnad, den som trashtalkade, raljerade med sexsnack i ytliga samtal utan att bottna i måendet, ”Och hur är det hemma då? Går käringen mellan knytnäven och spisen?”.
Men han blev det ändå, för att det var den kulturen, i omklädningsrummet, i bussen till och från matchen, i samhället i stort.
Men, säger han:
– Eftersom jag var osäker på planen blev det ett sätt för mig att hänga på och rent av ta täten, jag var snabb med skämten och drog ner massor av skratt. Jag gjorde mycket skit men det fanns alltid något som skavde i mig. Jag var ju så mycket annat, men föll för trycket.
Peter Rung är föreläsare med fokus på värdegrund och våldsförebyggande. Han bor sedan i slutet av maj i Sanda, tillsammans med hustrun, genusvetaren och debattören Nina Rung, två barn och en hund.
Till slut fanns det nämligen ingen återvändo, som om osynliga krafter drog dem till ön från Stockholm, där de tidigare bodde och verkade.
– Jag var på ön första gången för 20 år sedan och har sedan dess återvänt regelbundet. 2014 var vi här tillsammans för första gången i samband med Almedalsveckan, sedan blev det mer och mer och…ja, nu bor vi här. Fantastiskt.
Mycket har fastnat i hjärtat; Södra Hällarna, Botaniska trädgården, de små butikerna i Visby innerstad, kaféerna. För att inte tala om blommorna, stenarna, naturen.
Han har det i sig, säger han, från barndomen.
– Jag gillade det som var glittrigt. Jag minns hur lag lekte med min tremänning Vera, hur hon fick min Ken för jag ville ha Barbie. Jag har tänkt på det senare, det var omsorgslekar, mamma-pappa-barn och sånt. Med Johan lekte jag krig…och till slut, när jag var äldre, var det bara kill-lekar kvar.
Men inom sig, skalskyddat av attityd, fanns och finns känslan för det sköna alltjämt där.
Vi ska till homofobi och söndrande jargong i den här intervjun men först åter en sväng till Västra Skymnäs. Hembygden. Klarälvens vatten som färdas stilla och där borta storstaden; Munkfors.
En bruksort präglad av järnindustrin, mek- och el-linjer på gymnasiet, garanti för jobb på bruket efter skolan.
– Det kryllade inte av visionärer, så kan man säga. Jag hade tur, när jag kom i gymnasieåldern öppnade en estetisk linje, parallellt med fotbollen höll jag på med revy och teater, jag var inte intresserad av bruket.
Han menar inte att prata illa om sin hembygd, den är och var som den är och var. Han har ännu länken dit, mor, far och två systrar bor kvar i trakten.
Peter Rung hyllar leken och påhittigheten, det har inte minst hans dotter lärt honom. Svårare har han för machokulturen inom främst idrotten, den han själv i många år var del av.
Men strukturerna fanns där och finns överallt, i det lilla lokala samhället och i den globala kontexten.
För han spelade inte fotboll – vi är tillbaka på Klingevi IP nu – för att han egentligen ville utan för att det var det man gjorde.
– Jag hade de andra intressena redan tidigt. Fascinerades av det glittriga, av blommor, stenar…jag älskar stenar. Och vallmofälten här på ön, jag är helt hänförd!
Men inte fotboll?
– Jodå, det också. Men egentligen inte förrän jag var 30 och bodde i Stockholm. Jag hade gjort en säsong i Korpen, blev tillfrågad om att spela i ett lag och sa tidigt att ”jag kommer inte att ta jargong och trashtalk”. Och så blev det, vi spelade för att vi verkligen ville och körde inget skitsnack utan berömde och brydde oss om varandra. Då var det kul att spela.
Jag har tagit kontakt för att prata om machokultur, hur den uppstår och vad den kan leda till.
Senare samma dag blir det en världsnyhet att australiern Josh Cavallo blir den första aktive herrfotbollsspelaren i världen, i sitt lands högstaliga, att komma ut som homosexuell. I alla år har han gömt den han verkligen är av rädsla för att misskrediteras.
Josh Cavallo, Adelaide United, blev den första proffsspelaren i sitt lands högstaliga i fotboll att komma ut som homosexuell.
Några dagar tidigare avslöjades att en ishockeyspelare i NHL-laget Chicago Black Hawks, Kyle Beach, 2010 utsatts för flera sexuella övergrepp av lagets videocoach, vilka mörkats av klubben.
Det kom att följas av flera spelare inom svenska toppishockeyn på herrsidan som berättade om en inkilningskultur med sexuella övergrepp där många tagit psykisk skada för livet.
Lokalt har det genom åren gjorts intervjuer med spelare som mobbats av tränare och om lag som skjutit "rumpskott".
I Marie Nilsson Linds bok om Josefin Nilsson, ”Josas bok”, berättas om hur landslagsspelare i fotboll vid Visby-lägret 2006 bjöd upp systern till rummet under förevändning att signera en skiva men tog emot henne i Adamsdräkt och föreslog en trekant.
Vi ses på Almedalsbiblioteket, omgiven av böcker och all världens klokskap. Peter är vältalig, trygg, närvarande och bär kortbyxor i november. Han kommer lite sent, vilket aviserats via sms, ibland går inte vardagslogistiken med små barn – ögonstenen Bonnie är tre år – riktigt ihop.
Han hänvisar till de amerikanska forskarna Oransky och Fisher har identifierat fyra tydliga riskmiljöer:
o Prestationskrav.
o Omförhandlandet av känslor, särskilt de som kan förknippas med sårbarhet och svaghet.
o Heterosexism.
o Att vistas i en ständig jargong.
– Allt det här hittar du i omklädningsrummen. Tänker jag tillbaka på mina år i fotbollen i Munkfors fanns alla de delarna, att bli kallad bög eller mes om man visade minsta svaghet.
Är lagidrotten en grogrund, som du ser det?
– Ja, det är den också, skulle jag säga. De här fyra punkterna finns i dess dna. Men den är även allt annat, en motkraft om den väljer att vara det. En plats där människor hjälps bort från andra miljöer som är snäppet värre, som missbruk och annat.
Men mot bakgrund av att nio av tio barn har någon gång varit i föreningslivet betyder det att inte minst idrotten har en uppgift som behöver tas på allvar.
– Idrotten slår sig alldeles för ofta på bröstet och menar att den bidrar till att ungdomar är i rörelse. Och det är så klart sant. Men det bidrar också till att ungdomar där tar sin första snedfylla, får ett sexistiskt och homofobiskt lingo. Idrotten behöver reda i den biten och kan inte ha ett förgivettagande att det görs en samhällsinsats.
Duschrummet är en känsloladdad plats för många idrottsmän.
En av Peters viktigaste poänger är att han vill att kommuner ska ställa krav för föreningsstöd, företag för sponsring, men också att föreningar ställer större krav på sina aktiva att vara förebilder.
Inte bara låta värdegrunden vara ett dokument utan också se till att det efterlevs.
Han var, som sagt, själv inget briljant exempel i ungdomen, vill inte sätt sig på piedestal men säger att han med tiden kommit till insikt och därför föreläser om det han gör.
Är det så att Laget, när det reser hem, ställer till en suparresa på båten berättar det något om klubben. Samlas Laget i en bokcirkel är det också en berättelse.
– Även om landslaget har en normerande effekt så har det lokala laget ännu större påverkan på ungdomar här på Gotland. Vi kan ha hur många strategier och regeringsmål som helst, men det är här lokalt som jobbet måste göras.
Den här machokulturen, vad gör den med samhället i stort över tid?
– Jag tror det finns lager av sårbarheter som kan läggas till, säger han…
…säg att du konsumerar porr från före tonåren, det skapar en skev sexualitet, växer du upp på landsbygden har du kanske ett lager av stereotypa uppfattningar om kön och könsroller som bygger idén om att våld och att inte visa sig svag hör till om jag är pojke, tio procent av alla barn i Sverige växer upp i ett hem med våld, lägg till filtret att växa upp i hem med missbruk eller psykisk ohälsa…
– Allt det här skapar trauman som gör att du inte kan tillgodogöra dig utbildning på rätt sätt, hjärnan har fullt upp med att kalkylera risken att mamma är full när jag kommer hem istället för att ta in vem som sköt vem i Poltava.
Absolut ska barn rustas för en tuff verklighet. Men det går att, menar han, göra det genom att se och ge känslor som en superkraft. ”Slog du dig? Hur gick det? Gör det ont?" hellre än "Upp och hoppa!”.
– Vi vet att män dröjer längre att ta kontakt med vården än kvinnor, att män är överrepresenterade i bilolyckor, drunkningar, arbetsplatsolyckor och självmord. Vi är överrepresenterade i all skit vi ser, men också offer för den mesta skiten.
För att vi tar risker?
– Ja, för att vi förväntas göra det, förväntas gilla fart och fläkt, förväntas kunna ta en smäll, vi matas med de idealen för att det sedan gammalt ligger inbyggt i mansidealet.
Förresten, det kunde blivit hockey för Peter. Munkfors har en stark tradition: Thommie Bergman, Pelle Prestberg och Peter Nordström kommer därifrån. Så även underhållarna Bosse Parnevik och Olle i Skratthult.
DU&JAG, Peter Rung.
Genom åren har Peter Rung föreläst för såväl Försvarsmakten som företag och idrottsklubbar, bland dem merparten av fotbollsföreningarna i Allsvenskan och Superettan. I samband med att den här intervjun gjordes deltog han vid ett panelsamtal på Dramaten.
En förändring till det bättre kan skönjas, Metoo-rörelsen har varit viktig för det kollektiva samtalet om värderingar, i dag har många företag verkligen ordet ”omtanke” inskrivet i sina värdegrunder.
– Det handlar om ren och skär omtanke, hänsyn till varandra…jag tror det är sådana samtal vi måste ha. ”Jag ser att du är trött, ska vi ta en paus?”. Tänk så många olyckor på arbetsplatser som skulle kunna undvikas då.
Och vet du, säger han. Det är en så härlig känsla när man ser hur det vänder hos människor, när det går upp ett ljus.
– Som när en företagsledare sa att ”jag måste börja vara på ett sätt så att alla på arbetsplatsen kan vara sig själva” eller när en kille i sexan på Carlssons skola sa ”jag tror jag behöver fundera på min kvinnosyn”. Förstår du, i sexan!
Han har landat nu, säger han. Ja, det har han gjort sedan länge, inom sig. Under många år var livet turbulent, han medverkande i realitysåpor och skapade rubriker, nu är det där passerat.
Nu samlar han sina stenar, njuter av blommorna, bejakar det mjuka i mannen och lägger stort ansvar på idrottsrörelsen att ta tag i sina värderingar.
– Det där finns överallt, se på kaoset i Brynäs förra säsongen med spelare som anklagades för våldtäkter. Det finns på alla nivåer, i landslag och klubblag, och vilka signaler sänder det när klubbar har spelare i sina lag med den historien?
…säger han och låter frågan hänga fritt.
Han blev pappa till Bonnie relativt sent i livet. Hon är tre nu och har lärt honom mycket.
– Det har vi inte pratat om, det borde vi göra. Om att vara pappa. Det kanske kan vara en annan intervju? Det tar fram det bästa av mig, tänk att få leka igen, så underbart.
I en viss ålder är man för gammal för att skämmas, eller hur?
– Precis så. Jag har alldeles för ofta försökt spela tuff och cool, en tråkig och förutsägbar människa. Men det är länge sedan. Nu är jag gladare och mer lekfull. När vi tar bilden vill jag se glad ut. Vi kan gå ut och leka med höstlöven, det blir ingen för gammal för.
Vilken är din bästa svaghet?
– Att vara pappa. Inget har gjort mig mer sårbar och skör och på samma gång givit mig superkrafter, gjort mig lekfull och nyfiken.
Fotnot: På fredagen, den 19 november, firades internationella mansdagen.