Det är här han bor sedan början av december, med fru, dotter, stora visioner och tio, tolv av rum att städa, till skillnad från de två de hade i Västertorp, Stockholm. Och, säger han:
- Jag har inte flyttat tillbaka till Gotland för att varva ner, snarare för att varva upp. Jag vill hålla mig kvar i den energin jag varit i i Stockholm.
Vi ska prata om det. Om energin, men också om självförtroende, om att bli äldre och om lukten av Hawaiian Tropic.
?Tobias Fröberg har de senaste åren etablerat sig som musikproducent. Efter fyra egna album ligger han nu också bakom skivor med artister som Tomas Andersson Wij, Asha Ali, Theresa Andersson och senast norska Ane Bruns världssuccé "It all starts with one". Han har också varit involverad i Peter Gabriels senaste album.
¦ ¦ Januarikoma. Trettondagsdis. Vi sitter i köket, dricker kaffe. Dottern Tyra-Margareta lullar runt med en xylofon, skrattar och viftar. Hon har ändrat allt, men ändå ingenting. Sedan hon kom finns inga alternativ och Tobias vill heller inte ha några.
Där utanför breder slätten ut sig, om några månader får hon traktorer att titta på.
Men vi backar till 1999. Det var då Tobias valde att lämna Gotlands Tidningar, flytta från sin hemstad till Stockholm och en etta på Lilla Essingen.
Manisk träning
Om du tar dig dit igen...varför flyttade du? Vad var det du ville nå?
- Egentligen tror jag att jag flyttade redan -97. Jag var en sommar på Expressen då och sen kom jag tillbaka och trodde nog jag var klar med Stockholm. Jag minns jag gick runt i Visby och såg plötsligt alla vackra hus. Men det tog bara fyra, fem månader innan den där energin jag alltid känt kom tillbaka...jag behövde högre fart, jag ville testa något annat, något mer.
Så han fick jobb på Magazine Café och drog. För det var ju journalist har var då.
Men musikern fanns där inne. Latent. Arvet finns i familjen, pappa Ante Fröberg är renommerad jazzbasist.
- Alla pengar jag tjänade köpte jag gitarrer för, du kommer ihåg hur jag höll på! Till slut insåg jag att jag måste göra det här själv för ingen annan gör det åt mig.
Så, för att skissa med några snabba pennstreck: Tobias spelade in en demo, kände att det började "röra på sig", det blev en debutskiva på bolaget Silence och sedan turné med artisterna José Gonzales och Jens Lekman.
?Tobias går klädd i ett par kostymbyxor, det var de enda han hittade. Mycket står fortfarande nedpackat i lådor. Innanför dörren står storstövlarna för dagar med whiskyväder, i huset luktar rökelse. Det döljer odören av den döda mus som antagligen ligger under golvplankorna.
¦ ¦ Tobias har en manisk sida. I uppväxten cyklade han till Rävhagen med en bollkasse och tränade fotboll på egen hand. Han blev duktig tekniker i Fårösunds division 4-lag.
När han som 17-åring började spela gitarr nöjde han sig inte med några ackord, istället övade han fingerspel fem, sex timmar varje dag.
- "Du har aldrig kunnat sitta still" säger folk. Men det finns olika typer av fart...jag behöver nog den högre farten, den större energin.
Musiken kom rätt sent för dig...visste du inte att den fanns där så starkt?
- Nej...när jag var 23 var jag tio år äldre än när jag var 33. Och då var jag singel och turnerade runt i England och USA, när jag var 23 var jag sambo med fast jobb och trodde livet var klart.
Blev vuxen på turné
Han säger att de där singelåren på turné i mitten av 00-talet, efter ett längre förhållande, var "livsviktiga"; massor av städer, massor av klubbar, massor av allt annat som sägs höra turnélivet till.
- Man orkar det inte i för många år, men att göra det var helt grundläggande för den jag är och det jag gör i dag. Utan de åren hade jag aldrig kunnat gifta mig, aldrig ha det självförtroendet i det jag gör som jag har, aldrig kunnat flytta tillbaka till Gotland.
Tobbe, som från början varit skeptisk till en intervju ("jag har ju varit med så mycket"), säger att "du får säga till om jag pratar för mycket" och sen också att hans självförtroende är "otroligt starkt"
- Jag har alltid velat nå upp till en nivå, det går inte att göra utan att tro på sig själv...liksom, de åren när jag jobbade så mycket, det var då jag blev vuxen.
Det ord du använt mest hittills är nog just "självförtroende". Hade du inte det tidigare?
- Jag tror inte det...som småstadsmänniska hade jag alltid en respekt för de stora sammanhangen, "dit kan aldrig jag nå!", det var så långt bort. Eller säg så här: jag har nog alltid haft ett bra självförtroende, däremot en dålig självkänsla.
?När Tobias första gången hörde skivan "Tonårsdrömmar" med Noice blev han helt tagen. Det var hos kusinen Hanna i Fårösund, han minns lukten av kokos, kanske använde hon sololjan Hawaiian Tropic.
- Känslan när jag hörde den är något jag fortfarande försöker nå. "En kväll i tunnelbanan"...det var som när andra hörde Beatles första gången.
¦ ¦ Tobias har mutat in en egen vågad ljudbild, vilken ofta får omnämnanden i musikpress. Han har, genom sina egna album, erfarenhet från "båda sidor". Att vara producent är att ha en vision om vart en artist ska gå, att leda dem bort från sin egen säkerhetszon.
Som när han plockade bort Ane Bruns signum, gitarren, och istället dundrade in i hennes värld med två trummisar och en keyboard.
Reflekterar du över att du är där uppe, att du faktiskt nått dit upp?
- Nej, det har blivit naturligt. Många av mina musikerkompisar har blivit stora artister under de år jag hängt med dem; Peter, Björn and John, Ane, José Gonzales, Anna Ternheim...vi började samtidigt och plötsligt jobbar jag med de stora nu för att jag spelat in mina kompisar...plötsligt har man så mycket jobb att man håller på att jobba ihjäl sig.
För det här är ingen saga utan svärta.
En dag förra sommaren tog det stopp. Kroppen sa ifrån, alla larm löste ut och orken försvann.
Dagar och nätter i studion, den ena produktionen efter den andra, hade gjort sitt. Så Tobias tvingades ta en paus, varva ner, komma ifatt.
Vad gjorde den "väggen" med dig? Hur har du förändrats?
- Inte alls. Man tänker ju att man ska ta det lugnare, men du vet hur det blir, jag var snart uppe i varv igen. Fast ändå är det ju en påminnelse, att livet inte varar för evigt.
Vi talar om det, med varmare kaffe i koppen. Om livet och döden, om relationer, om varandet. Här är vi på trygg mark. Vi pratar nästan aldrig om jobb när vi ses, Tobbe och jag."Vad håller han på med nu?" kan någon fråga när vi setts. Jag har sällan någon aning.
Det här har jag aldrig frågat, men: lever du din dröm nu?
- Ja. Men ändå inte, drömmarna flyttas ju fram hela tiden. Nu vill jag få färdigt studion och komma igång med produktioner här hemma.
?Tobias har alltid bearnaissås och ägg i kylen. Hans bolag heter Fireegg Recordings, han är i kompiskretsen känd för att göra jävligt heta ägg, stekta i mycket olja och med massor tabasco.
Och så hittar jag bananer i kylen. De är alldeles svarta, som bananer i kylskåp blir. Jag påpekar detta. "Säg det till Sandra" säger Tobias och blottar därmed ett trätoämne.
¦ ¦ Tobias och Sandra, ursprungligen från Ljungbyhed i Skåne, gifte sig i Visby domkyrka i september 2009. Hon arbetar i reklamfilmsbranschen och kan också till stor del sköta sitt arbeta från Gotland.
Tobbe säger att trots att han flyttat tillbaka kommer han att vara noga med att fortsätta vistas i den fart och på den nivå har gjort de senaste åren.
Fritids-jaget i Viklau, arbets-jaget i samma Stockholmenergi som tidigare. Självförtroende är någonting fragilt, som han säger.
Åldern har hunnit ifatt
Under de här åren...har du längtat hem?
- Nej, det har jag egentligen inte. Vi har snackat om det, Sandra och jag, men med tiden har man också blivit ganska krass....som gotlänning är det ju sällan frågan "om" utan "när" man återvänder. Men jag ville inte tillbaka till Visby, så när vi hittade det här...det var vårt ställe, jag började gråta när jag kom in här första gången. Det kändes så rätt.
Du, gamle vän, vi är äldre än vi en gång var...nästa år blir du 40! Det trodde du aldrig när du var 15.
- Det var jävligt långt fram! Men samtidigt, jag har nog alltid känt mig äldre än jag varit...det är först nu åldern kommit ifatt mig. Det bästa är att man har nått en slags botten i sig själv och har slutat bry sig om vad andra tycker.
Vem var du när du var högstadiegrabb?
- En fotbollsspelare som ville spela musik. När vi i laget samlades och kollade Tipsextra ville jag alltid spela upp en massa låtar jag gjort, jag var aldrig särskilt intresserad av fotboll. Det var kul att spela, men inte att titta på.
Jag blir 50 i år, var är du när du nått dit?
- Det vet jag lika lite som du vet var du är när du är 60...det viktiga är att infria sina drömmar, jag är nog lite missbrukare i att infria drömmar...vill jag har den bästa gitarren så köper jag den, vill jag något ser jag till att det händer.