Den dag, den vecka, vi ses är en soffa ledig hos en bekant i Hemse så därför träffas vi där.
Wherever hon lägger sin hat har hon sitt home för närvarande, Wolfie Myrvälder.
Om elva dagar, den 20 mars, flyger hon till USA för att stanna där för gott. Så är tanken. En lång resa och en stor förändring, men kanske är den resa hon gjort fram till nu ännu längre.
Vi ska tala om det. Om hur tillvaron kan bråka, och hennes förmåga att landa på fötterna; stärkt och med hjärtat fyllt av wow!
?Den senaste tiden har Wolfie ingått i en lärarvikariepool, därför har hon sedan oktober befunnit sig på Gotland där hon också tidigare bott, med hus och familj. Men snart är det över, snart vänder hon blad.
?? Innan vi tar oss till Georgia och så småningom, hoppas hon, Tucson, Arizona, ska vi ta oss in i Wolfies hjärta.
Under de telefonsamtal vi haft innan vi träffas har jag slagits av hur glad hon låter, hur nära hon har till skrattet. Så jag börjar där, just i ett kluckande skratt:
Vad är det som är så kul i livet?
- Jag är glad som person, så är det. Många ringer till mig: "du som har så struligt runt om dig jämt och ändå kan vara så glad", säger de. Då blir deras problem mindre, haha. Jag har mycket att vara glad åt, fyra friska barn, ett barnbarn, jag har en bil, jag har tak över huvudet, mat för dagen, jag har kunskap och visdom, bättre kan man väl inte ha det?
Fem dagars förändring
Hon lever på energikickar, säger hon. Förmågan att se det där illande röda trädet på hösten, att omsluta dess skönhet.
- För mig är det viktigt att förstå att inställningen är viktig. Lever man ett kaotiskt liv, som jag gjort mellan varven, är inställningen allt. Jag tror inte på slumpen, livet blir som man tänker att det ska bli.
Vad är det som varit kaos?
- Jag vill för mycket för fort, det har ställt till det ibland...min själ hungrar efter kunskap och utveckling, jag vill vidare, vidare. Jag gillar inte att prata väder, jag vill ha levande samtal, alla människor jag möter är mina lärare.
Men du, det var hemskt vad det var mulet ute i dag.
- Jo...men snart skiner solen och då blir jag lycklig! Ibland ringer jag mina vänner och bara bubblar över och de undrar vad som hänt och jag bara skriker "solen skiner ju!". Solen och elden är mina kraftkällor.
?Wolfie brinner när hon berättar, den där kraften som strömmar ur henne. Jag behöver nästan inte ställa några frågor, hon tar mig genom sitt liv ändå. Gestaltar dialoger, härmar dialekter, pratar i bilder, säger "nej, jag kan inte vara riktigt klok!", skrattar högt och gärna, tycks trygg i sig själv.
?? Trygg har hon inte alltid varit, berättar hon. Men det kommer vi till.
Wolfie, som då hade ett annat namn, växte upp som ensambarn på en gård i Skåne, lillgammal, mer vild än tam. När hon var 19 flyttade hon hemifrån och ihop med den man hon varit tillsammans med sedan hon var 14 och som är pappa till hennes fyra barn. En annan gård; hästar, grisar, höns.
Men livet gick i stå och känslorna malde; är det inte mer än så här? Var det här allt?
Så hon anmälde sig till kursen "Öppna dina sinnen" vid Lauters på Fårö, och...
- ...på fem dagar öppnades verkligen alla sinnen. Folk trodde jag gick på knark när jag kom därifrån. Jag var alldeles hög, helt...ja, helt förändrad.
Oplanerade twister
Den svarta figur med ett inkapslat rött hjärta hon ritat som bild av sig själv när hon kom hade i avslutningsteckningen förvandlats till en människa i guld och sprakande toner.
Oron i magen var borta och för all del förlovningsringen också.
- Jag åkte hem, sa "du, vi måste prata", bröt förlovningen, tog mina saker och flyttade till Gotland. Bara sådär.
Annandag jul 1995. I en fullpackad Peugeot-buss J5 med en icke fungerande cylinder sladdade hon på slitna däck till Oskarshamn och sen vidare över havet till gamla affären i Lokrume hon inte riktigt visste om hon köpt eller bara hyrde.
Kanske vansinne, kanske inte. Varje steg i livet, framåt eller åt sidan, tar en dit man vill. Tvära kast, oplanerade twister som ofta visar sig betydelsefulla framöver.
- Det är och har varit så i mitt liv, följer jag hjärnan blir det inget vidare, följer jag mitt hjärta blir det bra till slut. Även om det var fem grader i köket ibland och jag knappt kunde betala en ny vedpanna när den gamla lade av.
?Wolfie har gjort sig av med allt hon äger och har. Just nu ryms hennes tillhörigheter i en amerikakoffert och knappt 20 banankartonger. Arvegods från mormor har hamnat i goda händer, annat har slängts och sålts.
Det har varit omtumlande, säger hon. Känslosamt ibland. Men varje gång hon blivit av med något har hon lättat och fyllts av hisnande frihet.
?? I september 2009 följde Wolfie med en grupp hästintresserade människor på en resa till Arizona, USA, norr om mexikanska gränsen.
Hon levde i ett tärande förhållande i Växjö och behövde komma bort. Att komma till Arizona var, säger hon, som att komma hem.
"En enorm hemkänsla" då de via flygplatsen i Phoenix hamnade hos en familj på en ranch mitt i ingenstans.
En resa hade börjat
De flyttade kor mellan hagarna, gav sig ut på långa ridturer långt från all civilisation och mobiltäckning, lånade en bil och for norrut mot Grand Canyon...
- ...och det här är viktigt, säger Wolfie.
Hon säger så några gånger under vårt nästan tre timmar långa möte. "Det här är viktigt", det här är avgörande för hur allting blev.
- Vi stannade till i en stad som heter Williams och gick in i en liten butik som sålde indian-hantverk...och blev kvar där i fem timmar. Jag fick jättekontakt, alltså verkligen kontakt, med kvinnan som drev butiken och hon skrev i min bok, den bok där jag låter människor jag får nära kontakt med skriva någonting, ungefär: för fem år sedan gjorde jag mig av med allt jag ägde...". Min egen resa hade börjat.
Var det så, det var då du bestämde dig?
- Under de veckorna, ja. Det var så starkt. Så många skratt, så många tårar...sista dagen, jag grät i timmar. Och när vi flög hem...eld och vatten har alltid varit mina element, men när jag såg bergen under mig...jag blev bergtagen! Liksom, det här är mitt hem!
Och nu ska du snart i väg.
- Jag har gården i Växjö kvar, där har jag bott senaste åren efter jag hade huset i Tingstäde. Bara den blir såld...den dagen ska jag jubla! Det har tagit de här dryga två åren att tömma ryggsäcken. På saker, på kaos, på allt som hänt. Det har varit en viktig process att göra klart.
Känner du dig klar?
- Ja, jag är klar nu. Det märkliga är att under den här perioden har många människor som gjort mig illa i livet hört av sig och bett om ursäkt. Mycket har blivit utrett, mycket har kunnat läggas bakom.
Du har fyra barn som du lämnar, hur tänker du kring det?
- Så säger många, att jag lämnar barnen. Jag lämnar inga barn, jag kommer bara att leva på en annan plats. Två bor på Gotland, två i Skåne och de är duktiga på att leva sina liv. Det är bättre att lägga energi på att de ska bli så bra som möjligt när vi ses. Och kan man ge sina barn en större gåva än att visa att det går att leva sina drömmar!?
Annars brukar det vara tvärtom, att det är barnen som flyttar.
- Ja, och då gnäller ingen!
?Wolfie är indian i själen och sommaren som gick levde hon i en teepee i Skåne. Hon älskar, säger hon, den runda formen: teepeen, trumman, moder jords hjärtslag.
- Indianerna, ja, all urbefolkning, har så mycket att lära oss. Det är så mycket mer mänskligt att gå till sina förfäder och be om kunskap än att slå upp på google. Det borde utbildas i lycka i skolan istället för all teoretisk kunskap. Att göra upp eld, att leva i kärlek och att kunna le inifrån.
?? Det blir inte Tucson, Arizona, dit hennes hjärta vill. Inte än. Wolfies nya liv börjar i Althea, Georgia, delstaten just norr om Florida. Nära den lilla staden Madison.
Och som det mesta i Wolfies liv bygger även det på intuition, tankekraft, inställning och att fånga tillfället när det kommer.
- Jag fick kontakt via Facebook, en amerikan, polis, visade det sig, som tog kontakt och vi började chatta vilket ledde till att jag får hyra ett gårdshus, arbeta på en ranch och dessutom vara arbetsledare! Jag ställde ju tusen frågor, "hur vet jag att du är ärlig?", "Hur vet du att jag är ärlig?". "Det vet jag, annars hade vi inte pratat" svarade han. Så nu är det klart, vi har tagit i hand på Facebook!
Och hur kommer det att bli?
- Som att komma hem. Målet är Arizona och Arizona är mitt hem. I Sverige har jag inget hem längre. Jag har varit så nertryckt i skit under perioder, men nu har jag följt mitt hjärta, öppnat mitt hjärta, jag har inga avstånd till mitt högre jag, jag är mitt i det nu, och det är bara wow!