Våren och sommaren 1988. Det var då livet tog en annan och otänkbar riktning. Vi pratar om det när vi möts i Solna TK:s tennishall, i skuggan av nya nationalarenan Friends Arena.
24 år sedan, så länge sen nu, så närvarande i allt.
Hans sista år på rullstolstennistouren nu. Det är här han vässar forehands och passeringar.
Men - våren 1988.
- Ska man ta den innersta kärnan av vad jag fått med mig av allt så är det att inte planera för långt fram. Två år...det går inte, inte ett år heller...vad som helst kan hända. Två, tre månader, så långt sträcker sig mina planer. Jag vet vad jag ska göra fram till sommaren...sen får vi se.
Den där 19-åringen du var 1988...vem var han?
- Ja, du, säger Niclas där vi sitter i tennisklubbens kafeteria efter träningspasset.
- ...en riktigt glad kille, nyfiken på livet, lycklig och kär, gjorde massor av kul grejer, ville gå långt inom hockeyn...allt var perfekt!
Fokus blev ett annat
Niclas var tillsammans med Josefine, 17, en pirrande tonårskärlek. Du har själv varit där, du vet hur allting sprakar.
Och så, från en sekund till nästa, är hon borta. Hjärtat stannade. När hon bärs ut från Niclas föräldrars villa är hon redan dödförklarad.
- Hon dog i min säng utan någon förvarning alls...en jättechock. Allt rasade samman, allt tappade mening, ingenting spelade längre någon roll. En total handlingsförlamning...hade jag inte haft min familj nära mig då, så...
Så?
- Det hjälpte till att inte ta något drastiskt beslut. Att ta livet av mig...så tänkte jag. Jag längtade till lumpen, där fanns det vapen. Jag tänkte: det är inte värt att leva längre.
Hur är det där inne i svärtan?
- Meningslöst. Totalt meningslöst, ingenting är värt något. Så är det.
?Niclas Rodhborn, eller Larsson som han hette tidigare, växte upp i Follingbo; skogen inpå, lek och bus, sen idrotten; fotboll och ishockey.
Han spelade TV-pucken när han var 13, kom till Romas A-lag i tvåan, vänsterforward, siktet inställt på elitserien och kanske NHL.
?? 15 juli för 24 år sedan. Niclas var på väg i bil till sitt sommarjobb, trasig av sorg och sömnbrist; marorna som red honom om natten.
Han körde av vägen, in i ett träd, slungades ur bilen och blev liggande med åttonde ryggkotan krossad, nervsystemet sönderslitet och nio brutna revben. Det tog två timmar innan en vägarbetare hittade honom.
När läkaren på Karolinska, där han låg på rygg i en månad, berättade - han minns stunden exakt - att Niclas aldrig skulle kunna gå igen...
- Så tänkte jag "nähä", ungefär. Andra hade säkert reagerat annorlunda, men för mig kunde det inte bli värre än det redan var, jag var redan i botten. Men ändå....den olyckan blev min räddning, fokus blev ett annat, det var inte längre bara sorgen efter Josefine.
?Det här är inga nyheter, Niclas har berättat sin historia i många olika media. Det är också ett sätt att hålla minnet av Josefine högt.
När han berättar gör han det osentimentalt. Ingen ytlig rörelse. Men långt där inne finns allting kvar.
?? Det är onsdag när vi ses, en av få onsdagar han tillbringat i Sverige i år. Mest har han varit på resande fot på rullstolstennis-touren.
Några dagar tidigare kom han hem från två veckor i bortre Asien; Japan Open och lag-VM i Korea. Nästa resa går till Spanien.
I tolv år har han varit proffs, i 20 år har han spelat jorden runt. 22 VM, två Paralympics; Aten 2004 och Peking 2008, däremot blir det inget London.
Bara i år har han spelat i Australien och Thailand, sedan en tripp till Sydamerika; Chile, Brasilien och Argentina.
- Jag har varit hemma, få sen nu...fem veckor, kanske. Men kan jag undvika vintern så gör jag det, det är jävligt jobbigt med rullstolen med all snö.
Nyfikenhet utan sorg
Niclas bor på Hornsgatan, mitt på Södermalm. Senare den här dagen blir det syskonträff. De ses en gång i veckan när Niclas är i Sverige, alla tre bor i Stockholm nu. Äter en bit, pratar om livets väsentligheter.
- Det är ett bra sätt att hålla kontakten, att bestämma de här träffarna...annars säger man "vi hörs" och sen blir det kanske aldrig av.
Tatueringen på högerarmen är kär, den visar var han står: Familjen framför allt. Han taggade den i Thailand förra året.
Niclas har bott i lägenheten sedan 1994, 18 år nu.
Och redan ett år efter bilkraschen flyttade han hemifrån. Familjen hade då tvingats lämna huset i Follingbo sedan de inte fått någon hiss installerad.
- Skulle jag sitta i rullstol ville jag bli kung på att sitta i rullstol. Det var min inställning. Så efter ett år klarade jag mig själv, tvättade, diskade, städade, lagade mat, bodde helt utan hjälp.
Dessutom hade han tur att hitta en ny idrott, rullstolstennisen.
Hockeyn hade varit en passion, nu var den historia.
Hur långt hade du kunnat komma, tror du?
- Jag vet inte...elitserien, det tror jag. Jag var lite på gång, hade lite häng, faktiskt. Och kommer man dit...sen ska man ha lite tur, rätt plats vid rätt tillfälle, sådär.
Funderar du på sånt?
- Det händer. Inte med sorg, mer nyfikenhet, i så fall, "fan jag kanske kunnat komma till NHL". Men jag lägger inte ner någon större energi på såna tankar, det kan jag inte säga.
Men som det blev...nu far du jorden runt och har gjort i alla år.
- Ja, haha, jag har hört det där. "Det hade du aldrig fått om du inte...", hur vet de det? Det är inte alls säkert att mitt liv sett så annorlunda ut "om inte...". Det beror på vad man gör det till.
Kan du förstå den tanken?
- Jo, det kan jag väl. De vill att man ska ha det bra, se det från den ljusa sidan. "Det är väl jävligt kul att få se så mycket!". Men samtidigt: skulle du vilja sitta i rullstol resten av livet om du fick ut och resa?
?Niclas och hans syskon bytte Larsson till Rodhborn för tre år sedan. Då dog pappa Rodh Larsson i cancer. Han hade varit sjuk i flera år, den där onsdagen körde han själv till lasarettet och på lördagen var allt över.
Det nya efternamnet är för att hylla och vårda minnet av en far som betydde så oändligt mycket.
?? Så hur blev det då, livet? Han har lärt sig säga, och känner väl också så: att han inte accepterar det, inte fullt ut, men har lärt sig leva med sitt handikapp.
I början såg han mest det omöjliga, allt han inte längre kunde. Sen visade det sig att det egentligen inte var så mycket. I dag fixar han, säger han, 90 procent av det han klarade tidigare.
Vad kan du inte göra?
- Jag kan inte ha ett jobb där det krävs att man går, inte ta mig till en sandstrand utan hjälp, inte gå i trappor, har svårt när det är mycket snö...
Så vad är det absolut bästa med att vara rullstolsburen?
- Ja, du...bra fråga, så har jag aldrig tänkt...det finns inga fördelar med att sitt i rullstol om jag ska vara helt ärlig. Jag får gå förbi lite köer, checka in i first class fast man har ekonomi-biljetter...
...och parkera på handikapp-platser.
- Ja, det har du rätt i, det är jävligt bra, särskilt här i Stockholm. Gratis parkering, jag slipper vägtullar, får stå tre timmar där det är p-förbud...men jag skulle gärna både betala och leta om jag slapp den här, säger han och klappar på sin 2,1 kilos rullstol.
Niclas är Sverigeambassadör för Wings of life, en internationell ideell organisation som samlar in pengar till forskningen om ryggmärgsskador. Och han när en dröm - att någon gång kunna gå igen.
- Det är ett hopp jag har, inget snack om det, säger han och lyser upp.
Kan du känna hur det känns, finns de muskelminnena kvar?
- Absolut, jag känner det precis, det är märkligt, egentligen. Och än i dag drömmer jag om mig själv som gående...och jag kan åka skridskor i drömmen, det är nåt som är lite fel men det går, visst är det konstigt.
Beredd på nytt liv
Men, säger han, det finns en frustration, att vara låst i sin egen kropp: Han som ordnade cirkus hemma, slog volter och sällan missade en träning. Nu finns det så mycket vilja som han inte får ut. Där i finns en sorg, att det inte fick vara som det var,
Niclas är inne på sin sista säsong som rullstolstennisproffs. Han ska fortsätta spela, men inte lika intensivt, Kanske en turnering i kvartalet.
Han är beredd, säger han. Det blir en ny tid, en ny fas. En omställning, men sker ingen förändring så är det ingen förändring, så resonerar han.
Han vill jobba lite mer och framför allt träffa kärleken och skaffa barn. Det är en längtan han har, han är 43 nu, åren går.
Var träffar man kärleken, då?
- Var som helst...på Ica, på gatan, med vänner, det gäller bara att hålla ögonen öppna.
Och vem vill träffa en som sitter i rullstol?
- Vem vill träffa en som jobbar på bensinmack? Det hänger inte på vad man gör eller hur man tar sig fram, det är personkemin det handlar om, att få ihop den och den fysiska attraktionen. När man hittat rätt känns det, tror jag!