Indiskt dansdrama berättar om barnamord

Det är två år sedan den indiska danserskan Sarangarajan Viyayalakshmi av en slump träffade den svenske lektorn Torvald Olsson i södra Indien.
Han har sedan många år arbetat i ett forskningsprojekt om byutveckling och kultur i södra Indien. Bland de första upptäckter han gjorde där var att mödrar dödade sitt andra nyfödda flickebarn. Flickor har lägre status och innebär stora kostnader i hemgift, den dag de ska ingå ett av föräldrarna arrangerat äktenskap.
Ju mer välutbildad brudgum, desto högre hemgift. Ju vackrare brud, desto enklare att gifta bort henne.
Det berättar Barbro Ullberg-Gardell, som är ledamot i ABF:s och LO:s internationella kommitté för S-kvinnors räkning. I januari i år tillbringade hon tre utbildningsveckor i byar i södra Indien, där hon intervjuade kvinnor om deras villkor och vardag. I oktober föreläser hon på temat "villkoren för kvinnor i tredje världen".

<span class=MR>Kraftig motvind</span>
Kampen för utveckling blir allt mer utbredd, men den har kraftig motvind i starkt rotade traditioner och sociala system.
Många unga flickor vill ha kvar systemet där föräldrarna väljer maken. Man ser det som att de är äldre, har större erfarenhet och därför vet vad som är viktigt. När jag frågade vad de ville ha för man svarade de "han ska ha en bra utbildning och få ovanor". Få äktenskap är "love marriages".
Sedan Torvald Olsson började sitt arbete i området har ett sjuk-, barna- och mödravårdsprojekt inletts, med fina resultat. Barnamorden har nästan helt upphört.
När han mötte danserskan Sarangarajan arbetade hon med handikappade barn från slummen i Madras, där hon använde dans som terapi för autism, polio och skelögdhet.
Man kan skildra allt med dans, menade hon.
Det tog Torvald fasta på och nu reser de båda runt i Sverige med en tre akter lång dansföreställning om infanticid, alltså barnamord. Föreställningen heter "Yugatil Anbu Jnaman" på tamil, på svenska "Kärlekens visdom i den sista tidsåldern". Den grundar sig på Torvalds intervjuer med en indisk flicka, från det att hon var 12 år, till 4 år efter det att hon tvingats mörda sitt eget barn, hennes andra dotter.
Det handlar om livsglädje, förhoppningar och kärleken till ett barn, kontra krav, barnamord och slutligen de ödesdigra känslomässiga konsekvenserna för modern.

<span class=MR>Tempeldansen förbjöds</span>
Indisk tempeldans är en flertusenårig högkulturell konstform som till slutet av 1800-talet underhöll kungar och hovmän. De kvinnor som utövade konstarten kallades för devadasier: prästinnor och konkubiner som utförde ritualer och dansade för guden Shiva eller Vishnu. Devadasierna var gifta med templens huvudgud och förestod de då enda existerande matriarkaliska familjestrukturerna.
När de västerländska idealen började prägla Indien förbjöds tempeldanserna, som sågs som en förlegad kvarleva av gamla traditioner. År 1948 förbjöds också templen att hålla devadasier, som i dag har kommit att bli en synonym för prostituerad. Ordet betyder dock "gudsdyrkare".
I dag lever devadasiernas dans "bharata-natyam" kvar i bland annat storstäderna, där man håller dansklasser enligt samma modell som våra workoutgrupper. Solodansen kännetecknas av ett poetiskt kroppsspråk med mycket mimik, fotarbete och handgester, som illustrerar händelser, känslor och myter.
Dansdramat äger rum i Arbetarrörelsens hus i Visby den 20:e och 25:e augusti.