De flesta dör omedelbart av ett plötsligt hjärtstopp. Ingemar Jakobsson hade en osannolik tur att han lever.
– Det är någon där uppe som tycker om honom, säger grannen Håkan Thomsson medan Ingemars mamma Lisbeth häller upp kaffet och bjuder på hemgjord rabarberpaj.
Solen skiner över gårdarna längs vägstumpen i Lye. I farmor och farfars gamla gård bor Ingemar Jakobsson. Han är 37 år, bor själv och driver Lyrotz hem och trädgård med tio anställda. Just den här morgonen den 4 januari var han som tur var inte ensam utan inne hos sina föräldrar Lisbeth och Alf på andra sidan vägen, för att släppa ut sina två hästar i hagen.
– När vi stod och klädde om oss såg jag Ingemar från fönstret. När vi kom ut låg Ingemars jacka på marken. Nej, det var ju Ingemar! Han låg precis bredvid hästhagen. Ögonen bara stirrade, det kommer jag aldrig att glömma, säger Lisbeth Jakobsson.
Ingemar var blodig och alldeles jordig i ansiktet och låg livslös på marken. Lisbeth skrek på Alf, som satte igång att försöka ge konstgjord andning medan Lisbeth ringde 112.
– Jag sa "Skicka helikopter, ambulans är ingen idé", säger hon och berättar hur larmoperatören hela tiden fanns kvar i telefonen och gav dem hjälp hur man gör hjärt- och lungräddning, HLR.
Alf hade ingen utbildning i HLR men gjorde så gott han kunde. Lisbeth tog hans telefon och ringde grannen Håkan.
– Det var tur, jag satt hemma vid köksbordet med mobilen intill mig, säger han och berättar hur han slängde sig i bilen.
Som gammal hemvärnsman är Håkan Thomsson utbildad på HLR och övar varje år.
– Jag såg Affe hålla på och jag tog över. Efter två eller tre kompressioner märkte jag att det började hända något, säger han.
Hjälp larmades att hämta den hjärtstartare som finns i bygdegården, men den hann inte fram innan räddningstjänsten från Garda var på plats med defibrillator.
– När de kom fick jag en chock, jag skakade och frös, säger Alf Jakobsson medan Lisbeth berättar hur hon ringde Ingemars syskon och berättade att han antagligen var död.
Efter två försök med defibrillatorn fick räddningsstyrkan igång Ingemars hjärta. Både ambulans och helikopter kom till platsen.
– Det som gjorde mig lite lättad var när de bar honom till helikoptern och jag hörde ambulanspersonalen säga "Nu har vi puls", säger Håkan Thomsson.
På Visby lasarett sövdes Ingemar ner under flera timmar, men något fel kunde läkarna inte hitta.
Själv minns han ingenting av händelsen, förrän han dagen därpå flögs till Karolinska, där ett ärr på hjärtat visade att han tidigare haft en hjärtmuskelinflammation. Efter en dryg vecka skickades han hem, med en liten hjärtstartare, ICD, inopererad strax ovanför hjärtat. Den är förbunden med sladdar för att blixtsnabbt starta hjärtat, om det skulle stanna igen.
På långfredagen, mer än tre månader senare, fick Ingemar feber och mådde illa.
– Jag hade fått en bakterie kring ICD:n som är ett främmande föremål, och som hotade hjärtklaffarna, säger han och berättar hur han återigen fick flygas till Karolinska där den lilla hjärtstartaren opererades ut, och en ny in strax under hans andra axel.
Ingemar var trött, men mådde annars ganska ok. Det stora problemet var att han var fast på sjukhuset mer än en månad framåt, eftersom blodförgiftningen krävde antibiotika intravenöst genom dropp. Då grep nästa person in som blivit hjälte för Ingemar Jakobsson. Grannen Åsa och hennes man är utbildade barnsjuksköterska respektive barnläkare. Fyra gånger per dygn cyklade Åsa över till Ingemar och gav honom den livsnödvändiga medicinen direkt i blodet.
– Att sitta så länge på sjukhus hade varit vedervärdigt, jag tänkte att här måste man kunna göra något, säger Åsa Wallin medan Ingemar delar ut buketter med rosor och inramade diplom vid fikabordet.
– Jag vill hedra och tacka alla de som hjälpt till. De är mina hjältar allihopa, säger han.
Tack vare lillasyster Marie har företaget rullat på trots ökad belastning och många nya kunder efter coronapandemin. Vänner har ställt upp och brytt sig lite extra medan kusinerna Anna och Josefin Nilsson har tagit hand om Ingemars hästar.
– Jag är otroligt tacksam, säger han.
Som en följd av det som hänt har föräldrarna Alf och Lisbeth anmält sig till en kurs i HLR via LRF, något som hemvärnsmannen Håkan Thomsson nu alltför väl vet kan rädda liv.
– En sådan utbildning borde alla ha, säger han.