"Ingen annan kan förstå"

Febe är ett nätverk för föräldrar som mist barn. Det startade på Gotland exakt en månad efter att Lisa dött, den 14 september 2004. Initiativet togs av Johan Bengtsson och Liz Karlsdotter-Bengtsson som förlorade sin tioåriga dotter Freja i en olycka i augusti 2003.
- När Freja hade dött fick jag av en kollega boken "Pappa, Svante är död" av Olle Bergman. Boken var en tröst. Jag sträckläste den och kontaktade sedan författaren. Han bjöd upp mig till Kista, där det första Febe-nätverket bildades efter den svåra bussolyckan i Norge där många barn och ungdomar omkom. Två veckor efter Frejas död var jag med på deras måndagsträff. Sedan åkte jag upp ytterligare 36 måndagar. Det blev min räddning, tror jag. Och sedan fick vi igång Febe här på Gotland, berättar Johan Bengtsson.

Man kan inte förbereda sig
Varje tisdagskväll träffas man i Helge Andshuset i Visby. Och i lördags hölls den första stora träffen med föräldrar, syskon och andra anhöriga i församlingshuset.
Ett 70-tal personer deltog.
- En styrka i vår förening är att vi mist barn på olika sätt. Men oavsett om de dött innan födseln, begått självmord eller dött till följd av olyckor eller sjukdomar så vet vi alla vad det innebär att ha mist barn. Det kan ingen annan förstå, hur gärna de än vill, säger Johan Bengtsson.
Gunnel Widgrens dotter Lisa var sjuk under lång tid och hon var medveten om hur det skulle sluta.
- Ändå kan man aldrig förbereda sig. När hon precis dött var jag så uppe i sorgen och först efter ett halvår kom insikten att hon aldrig skulle komma tillbaka. Det var oerhört smärtsamt. Sedan kom en ny fas då minnesbilderna från den friska tiden kom. Då kunde jag glädjas åt dem i sorgen. Jag ser det ändå som ett privilegium att jag visste innan att hon skulle dö.
Berith Carlsson förlorade sin 15-årige son Andreas i en olycka för snart nio år sedan.
Han åkte iväg med skolbussen på morgonen och skulle för första gången vara borta över natten.
- Och just då hände det. När man förlorar sitt barn i en olycka blir man helt tagen på sängen. Och tiden läker inga sår. Jag går fortfarande upp med sorgen och saknaden varje morgon, och lägger mig med den varje kväll. Vi umgås med Johan och Liz och trots att det gått sju år sedan Andreas dog när Freja omkom så föll jag tillbaka i den djupa sorgen när det hände. Nu har jag varit sjukskriven i ett år.

Svårt att glädjas åt det man har
Alla föräldrar hinner inte lära känna sina barn närmare innan de rycks ifrån dem. För fyra år sedan fick Eva och Arne Nyroth tvillingar.
Martin och Anna föddes för tidigt, redan i vecka 25, och blev bara en respektive två dagar gamla. Men sorgen och saknaden är lika stor oavsett i vilken ålder barnen är.
Nyligen fick Martin och Anna en lillasyster, Ellen.
- Och det var när hon hade fötts som min stora sorg kom. Då insåg jag hur mycket jag hade förlorat och vad jag gått miste om, säger Arne Nyroth.
Att känna glädje över de barn man har kvar kan vara svårt i den första chockartade sorgen, säger flera av föräldrarna.
Utöver sorgen har man ofta skuldkänslorna att brottas med. Och barnen har det ofta bättre hos släktingar eller vänner den första tiden eftersom deras föräldrar inte går att känna igen till sättet.
Det är också lätt att bli lite överbeskyddande mot syskonen när man mist ett barn, av rädsla att det ska hända dem också någonting.
- Det är något man får arbeta med, säger Gunnel Widgren.

Bra att inte veta allt
Barnens födelsedagar, jular och andra speciella dagar är tuffa att ta sig igenom.
Men de vet man att de kommer.
Men plötsligt dyker det upp situationer som man inte förutsett.
- Men det är bra att man inte kan förbereda sig på allt, tycker Gunnel Widgren. Jag försöker hålla det öppet. Jag vet inte vad som kommer, eller när.
Föräldrarna är glada över att Febe finns. De har alltid någon att prata med, någon som förstår.
För man behöver prata om sin sorg, men även ta alla chanser till skratt och glädje. För våra barn lever fortfarande inom oss.
Vid Febe-träffen i lördags talade Lars Björklund, präst och författare som i många år arbetade som sjukhuspräst på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Nu är han präst och själasörjare på Sigtunastiftelsen och flitigt anlitad föreläsare.
Han talade om mötet med människor i svåra situationer.
- Det går inte att trösta, men att bara finnas där en stund kan vara till tröst.