"Ingen fattade vad vi höll på med"

Debaser Medis i Stockholm är fullproppat och kön ringlar sig ned mot det grekiska gatuköket på torget. Ur högtalarna dånar hårdrock.
I baren är det tätt mellan metalkändisarna: LG Petrov från Entomed, Bursts Jesper Liveröd, Firesides Per Nordmark, med flera.
Vad som lockat ut så många denna kyliga oktobertorsdag är Death Breaths första spelning.
Death Breath är Nicke Anderssons nya dödsmetallband. I slutet av 80-talet var Hellacopters-frontmannen med och byggde den svenska dödsmetalscenen med sitt Nihilist (som senare blev Entombed).
Han lämnade dödsmetallen för drygt tio år sedan men har nu återvänt till rötterna.

Trött på turnéer
Halvvägs in i spelning kliver kvällens första och enda gäst in på scenen: gotlänningen Jörgen Sandström. Han sjunger två låtar, bland annat "Heading for decaption", vilket han även gör på skivan "Stinking up the night".
På väg ut hör jag en kille säga till sin kompis:
- Jag tyckte inte det blev riktigt bra förrän han Jörgen kom in.

Gråkall söndag i november. Jörgen Sandström, 35, möter upp utanför Hässelby gårds tunnelbanestation tilllsammans med schäfern Loke.
Här, näst längst ut på gröna linjen, bor han tillsammans med hustrun Cissi och dottern Tyra, som föddes i oktober.
När Jörgen Sandström senast intervjuades av Gotlands Tidningar (februari 2004) hade han just hoppat av som basist i Entombed och tagit jobb hos en budfirma.
Gotlänningen hade tröttnat på bandets många och långa turnéer runt om i världen.
Men musiken fanns inga planer på att överge.
Det sista han sa var:
- Musik är det roligaste som finns, det kommer jag aldrig att lägga av med.

Metal-eliten
Jörgen Sandström har inte ändrat sig. På väg hem till lägenheten berättar han att han nyligen gått med i ett fjärde band, Dödsdom (se faktaruta för övriga).
I lägenheten hänger inramade hårdrocksfotografier. Här finns även Jörgens imponerande samling dödsmetallplattor. Det enda som bryter mönstret är en broschyr med tips till nyblivna föräldrar.
Fyra band, har du tid till det?
- Jag önskar att jag hade mer tid. Project hate tar ingen tid. Vi spelar aldrig live och jag skriver ingenting längre. Vicious Art repar frekvent, skriver nya låtar och tar de gig vi kan få. Med Krux blir det jobb när vi släpper skivor, som vi gjort nu i höst.
Du tillhör eliten inom svensk metal. Det måste kännas ganska mäktigt.
- Jag tänker på det ibland. Men för att göra det måste jag leta mig tillbaka till när vi började med Grave.
Jörgen tar upp sammarbetet med Leif Edling i Krux som exempel.
- Jag köpte "Nightfall" (skiva med Leif Edlings grupp Candlemass) 1988 och lyssnade på den hela sommaren. Jag kunde inte i min vildaste fantasi tro att jag skulle spela tillsammans med Edling.
- När man ser på det så är det jävligt roligt. Det är en ära att få spela med sådana man har sett upp till.

Trött på att träffa folk
Under åren har du träffat många stora musiker. Är det något möte som är extra speciellt?
- Ja. Vi (Entombed) spelade ju med Slayer och var förband till Iron Maiden. Men några grejer - som inte är lika stora för andra - har varit större för mig. Murder Squad spelade in en skiva och Chris Reifert (från banet Autopsy) var med på några låtar. Vi gjorde ett gemensamt skrik i samma mikrofon, såna grejer är stort.
Har du träffat någon du sett upp till, men som visat sig vara en skit?
- Nä. Man förstår om folk på turné blir trötta på att träffa folk. Det finns säkert dom som tycker att jag varit ett rövhål när jag haft en dåligt dag.
Men ett namn kommer ändå upp:
- Bruce Dickinson hade jag inte förväntat mig skulle vara världens trevligaste mot ett förband. Han var inte skit-otrevlig och jag har inget emot honom, men han höll sig på sin kant medan dom andra drack bira med oss.
Du spelar hårdrock, har tatueringar och rakad skalle - möter du mycket fördomar?
- Jo. Den första reaktionen brukar vara "du ser så farlig ut". Det säger dom inte på en gång, utan först när dom lärt känna mig. Det där lärde jag mig att ta rätt tidigt. På Gotland var det inte en jävel som förstod vad vi i Grave höll på med. Ingen ens försökte förstå. Dom tyckte väl att vi var högljudda snorungar. Vilket vi var, vi var ju hårdrockare. Hårdrockare är fulla, skitiga och högljudda.

Jörgen är flitigt anlitad som gästsångare/skrikare.
Han har bland annat sjungit åt Nasum, Murder Squad, och nu senast alltså Death Breath.
Han berättar - efter lång tvekan, blygheten hindrar honom - att många fortfarande kommer fram och säger att hans sånginsatser i Grave är det bästa som hörts inom genren.

Viktig dialekt
Underhåller du rösten när du är på turné?
- Nej. Det behövs inte. Jag bara hoppas att jag inte blir förkyld. Det är som vilken annan sångteknik som helst. Gäller att använda magmusklerna.
Kan du "finsjunga"?
- Nae... eller jag kan ju sjunga med i låtar, så det kan jag säkert om jag vill.
Har du några andra intressen, vid sidan om musiken?
- Den mesta av tiden går åt till hundarna och barnet. På sommaren åker jag hoj. Jag och min fru har varsin Harley.
Du nämnde förut att ingen på Gotland förstod vad ni i Grave höll på med. Utveckla.
- Vi skötte oss själva. Vi fixade en replokal i Gula huset. Gjorde nån spelning på Tjelvargården. Ingen tyckte det var kul. Vi gjorde vår grej och hade mycket kontakter med fastlandet. Responsen därifrån var mycket mer värd.
- Ingen av de andra musikerna på Gotland trodde ett skit på det vi höll på med. Dom visste inte hur death metal-scenen såg ut. Undergroundscenen var skitstor. Jag kunde komma hem och ha 10-15 brev i lådan från folk i hela världen som ville köpa en demo.
Vad var det som gällde på Gotland då?
- Jag vet inte vad som var poppis. Var väl Gaston och dom där som spelade på alla krogar och efterfester och skit.

Det är mycket hårdrock i ditt liv. Lyssnar på du något annat?
- Det är inte bara metal. Men nästan. I samlingen hittar man en del reggae, som Bob Marley. En del hiphop. Nån Prodigy-platta.
Vad har du för relation till Gotland?
- Jag har kvar morsan, farsan och brorsan där. Jag är inte där så ofta. Men det är alltid en skön känsla att åka hem.
Du säger "hem".
- Det går åt båda hållen: det är skönt att åka hem till Gotland, sen är det skönt att åka hem till Stockholm igen.
- Jag promotar Gotland väldigt bra. Om nån frågar var jag är ifrån så är jag från Gotland och ingen annanstans. Jag är jävligt patriotisk på det sättet. Försöker behålla dialekten. Många hör först efter ett tag, det gör mig orolig, så ibland får man bre på.

Dalarna lockar
Många gotlänningar, och säkert människor från andra små orter också, känner sig aldrig riktigt hemma i Stockholm, att dom inte är en del av staden. Har du känt så?
- Nej, jag har alltid trivts bra här. Det är mycket på grund av musiken. Här finns många likasinnade.
- Tankar på att flytta ut på landet har funnits. Men det blir för svårt att lämna allt på en gång, polarna och musiken.
Har du funderat på att flytta tillbaka till Gotland?
- Nej, då blir det nog Dalarna, som min fru kommer ifrån. Gotland är svårt för det är så isolerat. Jag behöver min dos hårdrock, annars blir jag galen. Du kan ju fråga min fru hur sur jag blir när jag inte repat på två veckor. Jag vet inte hur jag skulle vänja mig av med det behovet. Jag har varit snudd på turnéalkis och ciggberoende, men blivit av med det. Men metal måste jag ha.

"Ingen fattade vad vi höll på med"

Han har varit beroende i över 20 år. Av hårdrock.- Jag behöver min dos hårdrock, annars blir jag galen, säger dödsmetallveteranen och småbarnspappan Jörgen Sandström.

Han har varit beroende i över 20 år. Av hårdrock.
- Jag behöver min dos hårdrock, annars blir jag galen, säger dödsmetallveteranen och småbarnspappan Jörgen Sandström.