I över en timme låg Seth Erlandsson på marken innan två kvinnor stannade till med bilen och larmade ambulans. Mitt i december. Mitt i ett bostadsområde. Mitt på blanka eftermiddagen. Hur många passerade utan att fråga om han behövde hjälp?
Gårdagens artikel om händelsen på en stadsbuss i Visby på luciadagen har med rätta väckt starka känslor. På helagotland.se svarar 73 procent av läsarna att det borde vara lag på att ingripa när en annan människa befinner sig i nöd. Frågan är inte gripen ur luften. På riksplanet slåss Kristdemokraterna med näbbar och klor för att en "civilkuragelag" ska införas. I våras föreslog utredaren att brott mot lagen, om den infördes, skulle kunna ge fängelse i upp till två år för den som inte hjälper en person som svävar i livsfara. Samme utredare föreslog dock samtidigt att lagförslaget borde gå raka vägen i papperskorgen. För vad händer med vittnen om de tror att de kan få fängelse för att de inte ingripit? Ja, inte lär de bli villigare att vittna. Det kan vara svårt nog att släpa folk till vittnesbåset redan i dag. Och den som ser en annan person utsättas för ett brott utan att ingripa själv, lär inte sätta av mot närmaste polisstation för att anmäla brottet.
Men det är inte bara av juridiska skäl som civilkuragelagen är en dålig idé. Att hjälpa en annan människa som behöver det handlar om något mycket mer grundläggande än rädslan för att få skaka galler, nämligen sympati. Möjligen i kombination med en dos hyfs och vanligt bondförnuft. Och det lagstiftar man inte fram.