I mitt arbete som reporter har det sällan hänt att jag fått så många telefonsamtal från läsare som den här veckan. De flesta har bara velat prata lite och berätta sin egen historia.
De flesta av oss har någon i släkten eller bekantskapskretsen som valt att sluta sitt liv i förtid. När jag var liten, i början av 80-talet, fick jag beskedet att en släkting just hade tagit livet av sig. Jag minns faktiskt inte hur jag reagerade då, men i min familj har det alltid pratats mycket och jag kommer ihåg att vi barn fick ventilera det hela med våra föräldrar och ställa alla möjliga frågor.
Det är en nyttig inställning, tror jag. Är det något som blivit tydligt under mina samtal med anhöriga, psykologer och patienter under arbetet med den här artikelserien så är det att ingenting blir bättre av att tystas ner och tigas ihjäl.
En människa är aldrig så ensam som hon tror och den som avslutar sitt liv i förtid lämnar många efter sig som förtvivlat frågar sig hur det kunde hända.
Många väljer att sluta sitt liv utan att ha haft någon kontakt med vården. Men de flesta hade kunnat fångas upp av psykiatrin och hjälpas tillbaka till livet. Då krävs det resurser och en politisk vilja för att förstärka den psykiatriska vården.
Min tro är att de flesta självmord kan förhindras bara man ser tecknen i tid och agerar.