Men alla timmar på slitna idrottsplatser och i svettiga gym handlar om en sak - att hantera en händelse för närmare 40 år sedan.En människas liv kan förändras på en dag. Efter den dagen blir ingenting sig likt igen. För Ulf Stillman, 46 år, inträffade den dagen för 40 år sedan.
- Min lillasyster Helena är född med en utvecklingsstörning. Jag var sex år när hon fick flytta hemifrån, till Hästnäs. Där fanns ett hem för utvecklingsstörda och hon fick flytta dit. Hon var bara tre år och det var skitjobbigt. Jag har tänkt på det i hela mitt liv och det är den händelse som påverkat mig mest. Hon fick komma hem på helgerna, men som liten ville jag bara att hon skulle bli frisk och få komma hem för gott. Men det blev ju inte så. Jag behövde nog idrotten för att slå bort de tankarna.
Bastun i Tingstäde
Hemma hos föräldrarna i Tingstäde kändes tomrummet efter den omhändertagna systern allt mer tryckande. Lilla Uffe, som hans mamma kallade honom, hittade ett andra hem. En plats där saknaden inte stod i fokus.
- Gamla bastun var en tyngdlyftningslokal i Tingstäde, där fanns gubbarna som lyfte skrot och där fanns Hasse Folström. Det var så mysigt att vara med Hasse, vilken jäkla god människa han var. Han älskade boxning och tyngdlyftning.
Hasse öppnade dörren till en ny värld.
- Jag älskade hans historier om gamla tyngdlyftare. Men framför allt var Hasse en människa som bara fanns där när jag behövde någon.
Det var historier om brännvin, hästlinnement och kraftkarlar från förr. Dörren till männens värld stod på vid gavel och Hasse stod där och sa välkommen in.
Lille Ulf hade hittat en plats där han kunde växa utan den ständigt närvarande saknaden hemma.
Saknad e spelsinne
- Idrotten blev ett sätt att må bra. Och herregud, det behövde jag.
Det blev tyngdlyftning, fotboll och ishockey. Skridskorna tog honom till ishockeygymnasiet i skånska Glimåkra. Året var 1982.
- Jag var en osäker liten 16-åring från Gotland. De förstod inte vad jag sa och fick lägga om dialekten för att ens kunna köpa en varmkorv. Det gick så där i hockeyn. Jag var bra på att träna, men saknade spelsinne totalt.
Ulf slutade med hockeyn några år senare, men fortsatte med tyngdlyftningen till 38 års ålder. I 20-årsåldern blev andra saker i livet viktiga. Systerns situation påverkade också yrkesvalet.
- Jag utbildade mig till fritidsledare på folkhögskola i Örnsköldsvik. Flyttade tillbaka till ön och blev som 25-åring enhetschef inom handikappomsorgen. Det har hänt så mycket där sedan min syster fick flytta hemifrån.
Han är fortfarande rasande över hur handikappomsorgen fungerade förr.
- Den var respektlös och ovärdig.
Någon ilska mot föräldrarna har han däremot inte, båda är avlidna i dag och de hade ett fint förhållande in i det sista.
- Min far fick en hjärntumör och jag var med honom de sista åtta månaderna. Den totala kärleken och ömheten mellan oss gav mig något stort.
Livets viktigaste frågor
Ulf fick också svaret på en av livets viktigaste frågor.
- Pappa, är du verkligen nöjd med hur jag blev? Han svarade: Lilla Uffe, det förstår du väl att jag är. Det var också en annan grej som gick upp för mig där, vid sjuksängen. Då förstod jag också att livet inte är för evigt.
De här lärdomarna har Ulf tagit med sig i sin gärning som tränare.
- Här är jag, jag duger. Man ger inte upp. Grunden i allt är trygghet i tanken. Kanske låter allt det här som floskler, men för mig är det en livsinställning.
Tankarna har han lyckats fylla med mening och relationen med Alexander Gerndt visar att de går att använda för att få idrottare att nå nya höjder.
- Motionsträning är en sak. Att nå resultat inom elitidrott något helt annat, det handlar om att göra en övning 10 000 gånger snarare än 20 och att hela tiden utveckla små detaljer.
Förbundskapten
Kraftsporten har haft en stor roll i Ulf Stillmans liv. Han var förbundskapten för svenska tyngdlyftningslandslaget och är i dag tränare på Visby Atletklubb.
Han har också hållit i fysträningen för Idrottsgymnasiet, FC Gute, Visby Roma och Dalhems herrfotbollslag. Och allt började när han klev in genom dörren till Gamla bastun i Tingstäde.
- Jag har nog blivit Hasse Folström, om inte annat skulle jag vilja bli det.
Lillasystern bor i dag på ett särskilt boende, men hade hon varit barn nu hade familjen kunnat få hjälp i hemmet och Helena hade kunnat få stanna kvar hemma.