Ingrid har en ängel i sitt hem

För ett par år sedan var Ingrid Ramnhagen pigg nog att klara nästan allt själv. Den enda hemtjänst hon behövde var städning och tvätt. Så insjuknade hon i Parkinsons och blev mer eller mindre sängbunden. Då blev det hemtjänstens uppgift att få alla delar i hennes vardag att fungera och att ge henne en så god och trivsam tillvaro som möjligt.
Nu får Ingrid hembesök fyra gånger om dagen: morgon, lunch, eftermiddag och middag. Städning varannan vecka, tvätt och mindre matinköp ingår, så storhandlar hennes dotter varje vecka.
"Hon ska äta och må gott"
Ingrid och Ragnhild har känt varandra i sju år och har vid det här laget tillbringat åtskilliga timmar tillsammans. Ragnhild jobbar inom hemtjänstens Irisdals- och Polhemsgrupp, som täcker en radie runt Korpen i Visby. De 12 anställda har 65 vårdtagare som behöver deras hjälp vardag som helg, dag som kväll.
Flera har också trygghetslarm, vilket innebär att de kan komma i kontakt med hemtjänst dygnet om.
Måltiderna består oftast av mat som lagas i storkök och sedan körs ut till vårdtagarna. Ingrid äter dock hemlagat varje dag.
Jo, här hos Ingrid lagar vi mat. Hon ska äta gott och må gott så länge det går, säger Ragnhild och ler.
På julafton åt Ingrid jultallrik med en av "flickorna", som hon kallar hemtjänstpersonalen. Dessutom fick hon Janssons frestelse som en annan, nyligen pensionerad "flicka" lagade och kom med på eget initiativ.
Apelsinen dekorerad med nejlikor, den ordnade Ragnhild åt henne. Nu hänger den i sovrumslampan och doftar gott.
Ingrid ler nöjt.
Flickorna är viktiga varje dag, men allra viktigast är de på röda dagar.
Välkommet julbesök
Just julen och andra storhelger är hembesöken oftast extra välkommen, berättar Ragnhild.
Många har det jobbigt då och är ledsna och nedstämda. De har svårt att resa bort själva och får få besök.
Att Ingrid inte fick fler besök än hemtjänstens den här julen, det hade hon dock styrt med själv. Hon rekommenderade bestämt dottern att resa till fastlandet, till resten av hennes familj. Då passade det extra bra att hemtjänstgruppen hade ganska gott om tid i jul, eftersom många vårdtagare hade anhöriga på besök eller själva hade rest bort.
Ragnhild jobbade på julafton, juldagen och annandagen och hon ska också jobba på nyårsdagen. Det har hon själv valt.
Det är rätt mysigt att jobba på julen, dessutom var jag ledig förra julhelgen.
Plötsligt dyker katten Amanda upp och stryker sig kurrande mot ett sängben. Hon är Ingrids kamrat sedan 17 år, lite luggsliten men pigg. Oftast sover hon hopkurad i sängvärmen, tillsammans med matte.
Flickorna är så snälla så de hjälper mig med henne också, nu när jag inte klarar det själv, säger Ingrid och ser leende på Amanda.
Nu står nyår för dörren. Några speciella planer eller funderingar har Ingrid inte mer än att Amanda alls inte uppskattar fyrverkerier och smällare!
Då springer hon och gömmer sig bakom soffan, men jag ser ju i hennes ögon att hon är förtvivlad.
Något nyårslöfte tänker hon inte ge. Slutade röka gjorde hon för länge sedan och några andra laster att "lova bort" det har hon inte kvar, säger hon med ett skratt.
Ibland går tiden långsamt
Ingrid tillbringar nästan all tid hemma i lägenheten och sovrummet, som vetter mot en i sommartid grön gård och blå himmel. Hon får regelbundna besök av dottern som bor i Visby och någon vecka per år pratar hon gamla minnen när en barndomsvän kommer på besök från fastlandet.
Ibland går tiden ganska långsamt, säger Ingrid. För att sysselsätta sig lyssnar hon på bokkassetter från Korpens bibliotek just nu en av biskop Lennart Koskinen.
Om Koskinen tycker jag. Han är så rak, så han blir nog bra.
Hon tittar också lite på teve och läser fortfarande tidningen varje dag, om än valda delar. Ledaren läser hon alltid, men hon säger att hon skulle vilja se fler positiva texter i tidningen.
Man känner sig bedragen när man lägger ifrån sig tidningen och känner sig bedrövad. Vi behöver mer positiva berättelser och handlingar, få läsa om ungdomar som vågar ha en positiv livssyn.
Hon har fjärrkontroll, telefon och kassettbandspelare inom räckhåll från sängen. Ragnhild ställer en dryck på sängbordet i väntan på dagens lunch, lutfisk med potatis.
När man är bunden till en liten yta och enkla vanor, då blir de dagliga besöken av "flickorna" än viktigare, säger Ingrid.
De betyder väldigt mycket, det gör de. Det finns ju plats inom en och man får plats i någon annan.
När hon talar om flickorna gör hon det med ord som respekt, förtroende, omtanke och gemenskap. Det är tydligt att det långt ifrån "bara" är de praktiska tjänsterna som välkomnas och värdesätts. Och vice versa, ska tilläggas. Både Ragnhild och Ingrid säger att de lär av varandra hela tiden, har roligt tillsammans och när de talar med varandra gör de det med värme i rösten.
Vid det här laget har det blivit åtskilliga timmars samtal om barndom, resor och böcker och mycket annat. Ingrid har mycket att berätta och hon gör det gärna, oftast med glimten i ögat. När hon talar om flickorna eller ger prov på sin underfundiga humor glittrar hon än mer.
Bra och dåliga dagar
Varje hembesök är planerat att ta ungefär en timme, säger Ragnhild. Beroende på hur smidigt allting går, blir det mer eller mindre tid över till att sitta ner och prata och umgås.
Det är en stund jag tror båda parter behöver, säger Ingrid. Då är man inte givare och mottagare, utan man umgås på ett givande sätt. Ibland har de mindre tid och då kan det märkas att de är besvikna att de inte får blomma ut med sin vänliga attityd.
Hon menar att tiden ibland är lite knapp för långa samtal som ger möjlighet att lära känna varandra ännu bättre. Ragnhild håller med. När scheman och allt annat fungerar som det ska, då har hon runt 10 personer att besöka. En dålig dag, då är de 20 eller fler...
Jag trivs väldigt bra med jobbet i sig, med vårdtagarna, men organisationen kunde ha varit bättre. Man vill alltid ha mer tid.
Ingrid konstaterar dock att det ytterst sällan märks på flickorna att de är stressade.
De är alltid vänliga och hjälpsamma, aldrig griniga även om de har ont om tid.
Fritt med ansvar
Ragnhild började arbeta extra inom hemtjänsten för sju år sedan mest av en slump, men trivdes så bra att hon blev kvar. Eftersom hon är uppväxt i området hon arbetar i så känner hon dessutom många av vårdtagarna sedan hon var liten. Hon säger att arbetet är fritt med stort eget ansvar och att det ger mycket tillbaka.
Om vårdtagarna trivs, då är belöningen omedelbar.
Å andra sidan, av naturliga skäl, har Ragnhild också fått uppleva att personer hon tagit hand om och stått nära gått bort.
Visst kan det vara tungt ibland, men man vet i alla fall att man har gjort något bra för dem den sista tiden.
Slåss mot mr Parkinson
Ingrid säger att hon är tacksam, väldigt tacksam, för den omvårdnad hon får. Hon har själv valt att bo kvar hemma och säger att hon vet att hon kommer att bli sämre med åren.
Mot Mr. Parkinson slåss man inte oskadd. Det förvånar mig att de kan uppbåda sådant tålamod med en grinig tant, säger hon och skrattar. Jag hade inte trott att jag skulle bli så lärd om betydelsen av gemenskap människor emellan.