Ett förbud i jämställdhetens namn? Burka och niqab är enligt västerländska värderingar kvinnofientliga och måste därför förbjudas. Men är förbud rätt väg att gå?
Förbudet mot maskering i offentliga miljöer, det som nu införts i Danmark, avser egentligen religiös, muslimsk, täckande klädsel för kvinnor. Burka och niqab. Om det råder det knappast någon osäkerhet. Saker måste kallas vid dess rätta namn, det är en förutsättning för att ens kunna ha en debatt, om ens en diskussion.
De danska värderingarna krockar onekligen med något som danskarna behöver lära sig att antingen leva med eller hantera. Det danska kynnet valde som bekant det sistnämnda.
De kvinnor som nu omfattas av den nya lagen får det nu därför svårare att integreras med samhället. Det samhälle som skulle kunna innebära den öppning dessa kvinnor fram tills nu istället kunnat passera genom och både möta och se övriga danskar kvinnors livssituationer.
Att tvinga kvinnor att bära särskilda plagg, eller att ens enligt lag tvinga kvinnor till över huvud taget något, är inte förenligt med varken 2018 eller det öppna levnadssätt exempelvis européer är vana vid. Är det ett fritt val av klädesplagg, är det en annan sak.
Men att ett i övrigt frisinnat land som Danmark därför dessutom ens kommer på tanken att begränsa kvinnors rörelsefrihet, borde skapa huvudbry. Mycket sådant.
I Sverige är det tillåtet att bära niqab och burka på offentliga platser. Det som däremot bör beaktas, är att enskilda arbetsgivare har rätt att förbjuda anställda att bära religiösa, filosofiska och politiska symboler under arbetstid.
Detta brukar sällan leda till något problem i Sverige, utan sker i dialog mellan arbetsgivare och arbetstagare. Det som nu skett i Danmark, kan ses som rätt steg sett ur jämställdhetens perspektiv, men kan också vändas på och då istället uppfattas som en tankevurpa. Lagen, då den följs, får till följd att den dörr som leder till en möjlighet till socialt umgänge ihop med det öppna samhället. Den har smällts igen.
Detta borde de danska politikerna rimligen varit fullt medvetna om. För ingen av dem kunde väl tro att lagen skulle innebära att männen skulle tillåta kvinnorna att kasta burkorna och därmed börja leva som övriga danska kvinnor? För detta var väl syftet?
Om detta är syftet, går nog vägen dit snarare via integration. Att undervisa om det demokratiska samhället och visa på att det finns olika levnadssätt.
Men främst, någon behöver vara först. Den man som tillåter sin fru att kasta burkan eller niqaben, men också hans fru, behöver stöd från andra män och kvinnor. En social gemenskap att luta sig mot, ett förstående och starkt skyddsnät. Ett öppet samhälle som tar emot dem bägge. Att ytterligare isolera en människa beroende på klädsel, blir därför svårt att se som rätt väg att välja om ökad integration är det egentliga målet.
Men har vi rätt att bestämma åt en annan medmänniska hur klädseln bör se ut? Så länge samhället byggs på ömsesidig respekt, då klarar det även av att vi ser olika ut, och har olika levnadssätt.
Det vore märkligt om Sverige följer i danskarnas spår. Sofia Jarl och Golnoush Keshavarzi Lundén, Centerkvinnorna, har därför rätt (Svd Debatt 9/8) – motverka istället förtrycket när detta är anledningen till klädseln.