Frälsningssoldat, internetexpert, telefonväktare, krönikör och frilansjournalist. Emanuel Karlsten, uppväxt på Gotland, har kunnat titulera sig på många olika sätt genom åren. Nu han addera ytterligare en titel till samlingen: coronareporter.
Sedan i februari har han nämligen inte gjort något annat än att skriva om corona, och med sin ovanliga finansieringsmodell och fördjupande journalistik har han nått hundratusentals läsare.
– Det blev väldigt stort, konstaterar han när GA träffar honom under hans första Gotlandsvisit på ett halvår.
Just pandemier är ett helt nytt område för Emanuel Karlsten, men journalistiken började han med i unga år. Han började sin yrkesbana som prao-elev på GA, där han bland annat fick recensera en konstutställning (vad konstnären kände inför att recenseras av en prao-elev förtäljer inte historien). Senare utbildade han sig till journalist, blev småningom redaktör för den kristna tidningen Dagen för att sedan ta sig vidare till Expressen och Sveriges Radio.
I fjol hittade han dock en nytt och ovanligt sätt att få in pengar för sin journalistik. EU:s upphovsrättsdirektiv skulle upp i Europaparlamentet och då bestämde sig Emanuel Karlsten för att åka till Bryssel och bevaka det, utan något stort mediehus i ryggen.
– Det var ingen som fördjupade sig i frågan, så jag bestämde mig för att åka ner. För det behövde jag 28 000 kronor.
Han startade en insamling på nätet och pengarna strömmade snabbt till. Målet överträffades med råge.
– Helt plötsligt hade jag 125 000, och kunde ta in en fotograf, en översättare och stanna mycket längre. Sedan dess har jag fortsatt att rida på den vågen.
Någon swish-journalist är han emellertid inte. Förutom grundplåten till Bryssel-resan tar han bara emot donationer från månadsgivare, som betalar för att den journalistik han producerar ska finnas fritt tillgänglig för alla.
– Engångsdonationer är problematiska. Hade jag tagit in swishdonationer hade jag nog haft otroligt mycket mer pengar. Men det är ett gift, på samma sätt som lösnummerförsäljning. Man söker konflikter och överdriver för att få starka reaktioner. Det driver en journalist att gå mot mer extrema uttryck, säger han.
Skjutsen in i den donationsfinansierade journalistiken var upphovsrättsfrågorna. Men fokus har skiftat. När coronapandemin drog i gång i världen förlorade Emanuel Karlsten en viktig inkomstkälla: föreläsningar och moderatorjobb.
– Om jag inte hittade på något skulle jag sitta på backen. Jag kände att jag kunde tillföra något, att fördjupa där andra inte hann eller kunde.
Det har han sedan dess försökt göra i sin numera helt coronadominerade blogg, som stundtals haft hundratusentals läsare.
Varje vecka har han sammanfattat vad som hänt i ett inlägg som ska ta fyra minuter att läsa. Däremellan har han hunnit med flera uppmärksammade avslöjanden som fått stor spridning och citerats i traditionella medier. Han avslöjade att den tidigare statsepidemiologen Johan Giesecke fakturerat Folkhälsomyndigheten för tv-framträdanden, att Folkhälsomyndigheten använt felaktiga siffror i en rapport, att otillåtna skyddsvisir användes i vården och hur diskussionerna bakom kulisserna på Folkhälsomyndigheten förts genom en granskning av intern mejlkorrespondens.
Men vårens mest läsa inlägg hittills blev, kanske något oväntat, en intervju med en pensionerad statistiker som bredde ut sig om en topp i överdödligheten som inträffade 1993.
– Det var en lyx att få lägga tid på det. Det blev den mest lästa text jag någonsin skrivit och den skickas fortfarande runt. Det roliga är att vrida och vända på saker, att hitta nyanser där folk har en svartvit bild. Min käpphäst under den här tiden har varit att det är väldigt svårt att dra tvärsäkra slutsatser. Det har handlat om att söka svar och försöka förstå, säger Emanuel Karlsten.
Frilanslivet i allmänhet, och coronapandemin i synnerhet, har inneburit mycket hemarbete. Emanuel Karlsten talar sig varm för möjligheterna till distansarbete i framtiden – att fler människor ska kunna bosätta sig utifrån var de faktiskt vill bo.
Men själv har han inte direkt njutit av att jobba hemma.
– Jag tycker att det är fruktansvärt. Jag har haft ett eget rum hemma att stänga in mig i, men den dagliga motionen blir från frukostbordet till kontoret, ungefär. Det var en chock att inse vilken inverkan det fick på ens hälsa, både psykiskt och fysiskt. Fy alltså, säger han.