Jag vill skriva om kärlek. Jag är så glad att jag har fått veta vad det är. Jag är så glad att jag kan urskilja kärlek. Ibland tar den så många villovägar. 

Som när tioåringen åker på läger varje sommar. Under lägerperioden är jag tyst och inbunden. Vill helst vara för mig själv. Jag liksom balanserar på en tråd och börjar grina till alla sorgliga låtar på radion. Dagen vi ska hämta vårt barn skriker jag och härjar. Jag tycker de andra är för långsamma. Anklagar maken för att "snigla". Hela min kropp skriker efter att få hålla i mitt barn. Se att det är okej. Få veta hur hen haft det. När vi äntligen kommer fram så andas jag knappt medan jag letar rätt på barnet. Och när jag äntligen hittar barnet och får hålla det i min famn!

  Äldsta dottern var på klassresa och kom hem med ett stort skrubbsår på knäet. Hon hade alltså ramlat precis innan de gick på bussen och åkte på klassresa och hade hela helgen fått kämpa med ett djupt, varigt skrubbsår på benet. Hon gråter lite när hon berättar och jag förstår att trots att klassresan har varit guld, så har det varit lite tungt att inte jag har varit där och kunnat hjälpa henne med såret. Framförallt har inte jag varit där och kunnat tycka synd om henne. Äntligen får jag plåstra om såret. Tvätta det och säga åh och ah och stryka bort hennes krokodiltårar. Gigantiska känslor snurrar i kroppen. 

Vi kör till Sudret ihop ganska ofta, jag och min bror. Eller, han kör och jag åker. Vi lyssnar alltid på musik, ofta Avicii. När vi spelar Hey brother, bestämmer att vi ska spela den på varandras begravningar, vrider på så rutorna skallrar och skrålar med allt vi kan och decennier av sånger som vi sjungit tillsammans liksom passerar revy där i bilen. 

Jag har slutat städa sedan hunden kom. Jag hinner liksom inte. När mamma kommer plockar jag ändå i ordning lite och sopar in skiten under bordet, typ.  - NAJMEN OH VAD FINT DU HAR DET HÄR! är det första hon utropar när hon kommer. Orerar en stund om hur FINT det är på BÄNKEN. Och jag blir alldeles varm i magen. 

- Hur kan de liksom bygga ett sånt ställe? Som gör att barn måste vara ifrån sina föräldrar hela dagarna?! Lillpojken gråter en kväll. Han vill inte gå till skolan. Fast han har fått kompisar. Fast det faktiskt är roligt i skolan. Så vill han hellre vara med mig. 

En dag fylls jag  av ljuvaste värme när jag hör "I dont care" med Justin Bieber och Ed Sheeran på radion för att jag inser att de har skrivit vårt äktenskaps låt.

I helgen är det nitton år sedan pappa dog. Jag sitter en kväll och skriver en lista över alla sätt han brukade visa oss att han älskade oss. En minneslista över kärlek blir det. Den blir jättelång. Fast vi bara fick femton år ihop. Så hann han med råge göra det klart och tydligt för mig att jag var älskad. 

Det är målet. Att ge kärlek. Ta emot kärlek. Se kärlek.

Jenny Persson