"Jag är ju lite gastig och gapig"
Personligt med Agneta Söderdahl, präste i Bunge pastorat.
Foto: Rolf Jönsson
- I trädgården hittar man bra idéer. Och så är det roligt att se Ingvar gräva, och att se hur det växer.
Som präst värdesätter Agneta Söderdahl att kunna släppa loss och koppla av i sin privata oas. Hon menar att umgänget med trädgården är som terapi för själen.
- Man blir lycklig där. Och är man arg på kyrkoherden så kan man gräva av sig, ler Agneta Söderdahl.
Men denna livfulla kvinna väcker nyfikenheten för annat. Varför valde hon prästyrket, och så småningom Fårö. Hon är uppvuxen i Värmland men lockades till ön efter många somrar där. För elva år sedan fick hon jobbet som kyrkoherde i det nordligaste pastoratet med närmare 2 000 själar att sörja för på Fårö, i Bunge, Fleringe och Rute, som en av två präster där.
- I början ångrade jag mig många gånger. Jag mötte mycket motstånd och misstänksamhet under de tre första åren här. Det tar tid att bli accepterad, men när man väl tagit sig igenom blir det bra. Och jag är ju lite gastig och gapig.
Agneta Söderdahl tror att det bottnade i ovanan vid en kvinna som chef. Hon gick till slut "i väggen" och hennes äktenskap "gick åt fanders". Men hon fick stöd från kyrkorådet och valde i stället tjänsten som komminister. Som präst förväntas man finnas till hands, men "vem ska trösta Knyttet", som hon uttrycker det.
Insikten om att hon skulle bli präst kom när hon var 18 år.
- Gud sa åt mig att jag skulle bli präst. Det var en klassisk kallelse, en stark inre känsla.
Men hon tvivlade, kunde inte se sig själv som "en vördnadsbjudande äldre herre" i prästrock. Nio år senare var hon utexaminerad och hade då hittat sin egen prästroll. Nu ser hon sig själv som en "generationsbrytarpräst" och menar att människor som ser och hör henne ska få en positiv bild av vår Herre.
Förutom den kyrkliga servicen är hon arbetsledare för övrig personal. Barnverksamheten får besök av "tant prästen", hon har 17 konfirmander och bistår kantorn med kören, bland annat.
En viktig uppgift är att prata med människor om deras bekymmer.
- Själavård är kyrkan bäst på. De flesta präster har utbildning och är duktiga, och det är fascinerande att så många vänder sig till präster för samtal. Varje människa måste hitta sen egen mening med livet, menar Agneta Söderdahl.
Ingmar Bergman var en av de personer som hon ofta träffade under hans sista år. När Bergman ville donera sex ljusstakar till kyrkan på Fårö satt de framför altaret i timtal och funderade, han ville vara totalt fokuserad på uppgiften.
De hade många, långa samtal och Agneta Söderdahl säger att han var generös med att berätta. Hon saknar att aldrig mer kunna fråga honom om något i hans filmer, till exempel. Hon beskriver honom som oerhört intensiv, intelligent, charmerande, humoristisk, men med ett sabla humör. Men han blev aldrig arg på Agneta.
- Jag fick tumma på att jag skulle sköta hans begravning. Ha bad mig om stillhet och sa "det kommer att bli ett jävla liv, förstår du".
Agneta Söderdahl är nöjd med hur alla inblandade lyckades hålla tiden för begravningen hemlig in i det sista. Hennes fokus inför den låg på familjen och de praktiska arrangemangen. Av mediavärldens tryck lät hon sig inte bekomma.
Agneta Söderdahl passar bra in i den originalitet som hon säger att det finns så mycket av på Fårö, och som hon tycker om. Men hon är lite pessimistisk inför framtiden. Hon ser det gamla Fårö på väg att dö bort och förvandlingen till turistö. Räddningen för Fårö kyrka tror hon kunde vara om reglerna ändras så att man kan skriva sig i församlingen även om man inte är bofast.
För att ön är populär bland många märks inte minst under Fårönatta. Då ger sig även "tant prästen" ut i mörkret för att roa sig, och avslutar med meditativ midnattsgudstjänst.
Så jobbar vi med nyheter