"Jag är nog allt och ingenting"
När vi till slut, när intervjun är klar, kommer till fram faktarutan säger Shantu så här:- Familj? Min familj är hela världen!Hon säger det på skoj.Men det finns en del allvar i också.
Foto: Bengt Zettergren
Skivor på cd och vinyl; Creedence, Doors, Stevie Wonder, Dolly Parton.
I högtalarna sjunger Bonnie "Prince" Billy sina lugna sånger till gitarr, det är okänt för mig, jag tvingas fråga "vad är det här?".
- Åh, det är så bra, säger hon och ögonen lyser.
Till vänster, på andra sidan hallen, ett slags vardagsrum fyllt av böcker om filosofi och religion, dvd-filmer, tyger i rött, gult, svart, på väggen den indiske guden krishna, tavlor hon själv målat, tända ljus, en kanna rykande te. Det är där vi sätter oss.
I lugnet och ron, bara musiken långt där borta och den söta doften av rökelse i rummen
Jag har bett om en intervju och Shantu har sagt "ja".
"Vi snackar lite om er Pirat-teater och ditt arbete som jurist, det kan ju tyckas rätt långt från vartannat, eller hur? som jag sa i telefon".
Om vi sen pratar om Piratteatern och hennes arbete som jurist?
Knappast inte alls.
Vi talar om tillhörighet istället. Om rötter. Om att passa in, om identitet, att veta vem man är.
Shantu heter Brahmbhatt i efternamn, kanske har du saknat ett efternamn i inledningen av den här texten.
Det har fått bero av en enda anledning - Shantu själv tycker inte det är så viktigt.
- Dessutom brukar de flesta stava det fel, det är alltid nåt "h" som försvinner. Jag skulle vilja heta Shantu. Bara Shantu. Som Prince eller Madonna. Det skulle jag vilja göra, ha ha.
"Jag vet inte...jag är jag"
Shantu är född i London, växte upp i stadsdelen Neasdon i två kulturer; den svenska från sin gotländska mamma, den indiska från pappa.
De levde i storfamilj. Shantu tänker tillbaka, skrattar, minns:
- Det var farmor och farfar och farbröder och fastrar...alla bodde tillsammans, jättekul.
När hon var nio flyttade familjen till Gotland och bodde här, i Stenkyrka, under hennes skolår.
Och nu Martebo. Berätta.
- Jag har bott i kappsäck hela livet, känns det som. Jag bodde i Bordeaux, i Paris i många år, sen i Argentina och sen kom jag hem, det var 2005, jag bodde hos mamma och sen...ja, sen såg jag det här huset och köpte det.
Du bara köpte det?
- Ja...många vänner ser mig som en citytjej, liksom: "är du deprimerad eller vad är det", men nej, jag vill bo här, så är det. Men jag är lika mycket citytjej nu, det här är bara en bas som är min. Det behöver inte betyda Martebo för alltid, det är bara materiella ting.
Vi dricker te som bränner på tungan. Shantu sitter på en kudde på golvet, jag sitter i soffan, på fönsterbrädan ringlar en orm av rökelse mot taket. Jag frågar vad hon är: gotländska, svenska, engelska, indiska...
- Jag är nog ingenting, säger hon. Ingenting och allting. Nej, jag vet inte. Jag är jag, det räcker.
Hur hanterar du det?
- Här i livet vill ju många kategorisera saker och ting och...då är det kanske svårare...jo, det är nog svårare, att inte riktigt veta...men man får ändå försöka skapa sin egen trygghet.
Bor du här nu, på riktigt?
- Nu har jag flyttat hem.
Du säger "hem".
- Ja. Jag har ju mamma här, pappa bor kvar i London, men om jag ska bo i Sverige, då bor jag på Gotland, det är hemma, här gick jag i skolan.
Hon slapp vara utlänning
Egentligen hade hon tänkt sig att stanna i Argentina.
Hon lämnade den stora advokatfirman Sherman & Stirling i Paris där hon höll på att jobba ihjäl sig. Hon var sugen på att lära sig spanska och for till Buenos Aires. Bara sådär, som att ha blundat och pekat.
Men så gifte sig en av bästa vännerna i Sverige, hon reste hem, fick erbjudande om tjänst på Gotlands tingsrätt - och här är vi nu.
Hon berättar om Paris, om Argentina.
- Det var så coolt där, ingen såg mig som utlänning...visst hörde de att jag inte talade spanska så bra, men jag blev aldrig sedd som utlänning, bara som människa.
Har du känt dig som utlänning här hemma?
- Ja. Bara genom hur jag ser ut...alla frågar var man kommer ifrån. Om jag säger England säger de "nej, var kommer du ifrån egentligen!"
Hon berättar om när hon var nio och de flyttade hem till morfar i Stenkyrka. Hela familjen kom med, alla de som bott tillsammans i London.
- Jag undrar vad folk tänkte, skrattar hon. Familjen Taikon, liksom. Och då var det inte så vanligt med mörkhyade på Gotland...så man blev väl utsatt för en del rasism, kommentarer och så.
I dag, är det någon som inte frågar var du kommer ifrån?
- Nej, jag tror inte det...men jag kan ibland önska att folk inte ska fråga, varför det måste vara så viktigt. Det går tillbaka till det där med tillhörighet, att det kan vara jobbigt att inte höra till.
Hur då, sätt ord på det?
- Ja, att ingen riktigt förstår en... jag har en fantastisk omgivning, fantastiska människor, men ändå kan det kännas som man inte blir förstådd. Det var jobbigare när jag var yngre, nu är jag väl helare som människa.
Jag sitter med mitt block, min penna och mina frågor och känner mig påkommen, avslöjad, skamsen.
För Shantu har ju slagit huvudet rakt på även min spik.
Förmodligen även på din, du som läser det här, för du har ju också ställt dig frågan. Kanske är det rent av därför du började läsa.
Juridik och pirater, visst, men även jag tänkte ju fråga om hennes ursprung. För att hon ser ut som hon gör.
Nu kom vi att prata om det här ändå, på Shantus initiativ, jag känner det som den smalaste av lycka, att det var jag som slapp verka så nyfiken.
Religion och filosofi
Vad tänker du då, när du ändå får den där frågan till slut?
- Jag tänker nog ingenting...jag är jättestolt och berättar gärna, men det kan ändå vara trist att aldrig kunna komma undan.
Shantu visar runt i huset; köket, målarrummet fyllt av penslar och färg, där ute på gräset ligger hundratals äpplen fallna under träden.
Vi pratar religion, filosofi, Shantu säger att hon är starkt influerad av det indiska, att hon inte är troende men ändå älskar gudarna och vad de står för.
Religion och filosofi är stora intressen. Och musik.
- En låt kan säga mycket mer än en hel bok, när jag hörde Anthony & the Johnsons, hur du hört dem? Jag bara började gråta...det var inget med texten, det vara bara en känsla i låten.
Hon tycks leva nära sina känslor, nära sina uttryck, vårdar dem och låter dem andas.
Som att hon lärde sig spela gitarr och skriva sånger genom ett vad. Och som det här med teatern, vi kommer till det snart, trots allt. Men först:
Vad kan du som inte jag kan?
- Som inte du kan? Nu känner jag ju inte dig, men...du kan inte lägga foten bakom nacken, det kan jag!
Ha ha, helt rätt, det kan jag inte och kommer aldrig att kunna.
- Man kan allt man vill.
Tror jag inte, men okej. Vad skulle du inte vilja i livet?
- Att ha ett tråkigt liv, ett statiskt liv. Sen blir det ju alltid vardag, förstås, men aldrig sluta söka, aldrig sluta vara nyfiken, öppen.
I somras spelade Shantu jungfrun i Jungfruspelen i Lickershamn, för andra året. Det var också fjärde året hon och kusinen Carolina Åberg satte upp sin Piratteater för barn i Stenkyrka.
De sminkar sig, klär ut sig, går in i gestalterna Pucko och Bäng, som de själva diktat ihop, och springer och hoppar och lockar till högludda skratt.
- När vi tar på piratkläderna, jag lovar dig, vi är världens friaste människor.
Visst är det tråkigt. Att man måste klä ut sig för att bli sig fri?
- Ja...det är ju så, vad är det man säger, när man går på maskerad tar man av sig masken...
Intressanta människor
Men du, vi skulle ju prata lite juridik också, varför...
- Nej, vänta, jag måste berätta...vi var i Radio Gotland förra sommaren och larvade oss som Pucko och Bäng och sen fick vi frågan vad vi jobbar med och vi sa jurist och fotograf och reportern trodde oss inte, hon sa åt oss att skärpa oss, ha ha...som att man inte kan busa om man har vissa jobb!
* * *
Juridiken, då. Shantu är tingsnotarie vid Gotlands tingsrätt, handlägger mål, skriver beslut och domsförslag, dömer i enklare tvistemål, brottmål, konkursärenden, för protokoll under rättegångar och...tja, det räcker väl så.
Vi kommer överens om det, att det där med jobbet är inte så viktigt.
- Vi är ju människor. Det är människorna som är intressanta, eller hur? som hon säger.
Så jobbar vi med nyheter