Robin Waernquist, 31 år, är en av Gotlands största musikprofiler. Han grundade tillsammans med Emanuel Norrby succén "Så mycket Burgsvik" som lades ner efter sommaren 2017. De har tillsammans även tagit hem priset Rockskallen och varit nominerade till utmärkelsen "Årets gotlänning".
Han är trummisen som spelat i mängder av band, varit med i "Diggiloo" och varit ute på olika turnéer sedan han var 15 år.
Framgångarna har helt enkelt avlöst varandra – men den här intervjun ska inte handla om musiklivet.
Den ska handla om något helt annat.
Robin Waernquist väljer i en intervju med Gotlands Tidningar att berätta om sin psykiska ohälsa – Robin är tydlig med att han gör det för att han vill hjälpa andra. Han menar att det är dags att människor på riktigt börjar prata om det och att det är okej att må dåligt.
– Det som har hjälpt mig är att prata med en psykolog och andra människor. Vi män måste bli bättre på att prata om våra känslor och psykisk ohälsa. Jag vill kunna prata om det och om jag berättar om det, så hoppas jag att det kan hjälpa andra, säger Robin Waernquist.
Här är hans historia.
En höstmorgon för två år sedan kom den första av flera panikångestattacker:
– Det var en ångestattack som kom från ingenstans. Jag gick ensam hemma i lägenheten i Stockholm och då blev det extra läskigt. Jag trodde att jag skulle dö och att hjärtat skulle stanna, berättar Robin Waernquist när vi träffas för en intervju på Almedalsbiblioteket i Visby.
I samband med sin första panikångestattack bestämde han sig för att åka hem till sin mamma i Burgsvik. En plats som inte han sedan inte lämnade på över ett halvår – han la sig på sin mammas soffa och kom inte upp igen.
– Jag gjorde ingenting och var helt sjukskriven i 7-8 månader. Jag började då också framkalla en ångest för att det kändes som hela livet rasade, jag var tvungen att tacka nej till allt och orkade inte med någonting, säger Robin Waernquist.
Efter två veckor i soffan fick han hjälp av sin mamma att boka en tid vid Hemse vårdcentral. Hon tyckte det var dags att ta reda på vad som var fel.
– Till slut fick jag en tid hos en läkare. De tog EKG, men det var bra. De sa att det såg fint ut rent fysiskt, men att problemen sannolikt satt uppe i huvudet, att det handlade om psykisk ohälsa.
Han är även tacksam gentemot sina vänner – många av dem hörde av sig till hans föräldrar för att ventilera sin oro.
– De ringde till mina föräldrar och sa att de trodde att jag inte mådde så bra och att det var bra att hålla koll på mig. De var oroliga för mig, men det har jag fått höra först nu efteråt, säger Robin Waernquist.
Robin fick till slut kontakt med en kurator och inledde en behandling för utbrändhet. I samband med det utvecklades även en rejäl ångest.
– Jag har hela tiden försökt vara på topp, det är konstant stress i musikbranschen. Det var inga relationsproblem, men jag har varit ute på turné sedan jag var 15 år, säger han och fortsätter:
– Jag behövde en paus, huvudet och kroppen sa ifrån. Jag fick mer ångest som jag ännu inte blivit av med. Det känns som en form av existensångest och allt kan vara meningslöst. I bland kunde jag känna att jag borde skita i allt.
I och med att han började gå till psykolog har Robin även fått en diagnos, Attention deficit disorder, ADD. Det är en form av ADHD – men utan att man är hyperaktiv.
– Jag kan lätt snöa in på saker och har problem med strukturer och planering. Jag är en drömmare med mycket visioner, det är så jag är. Det var verkligen jätteskönt att få diagnosen. Det är mycket som stämmer in på hur jag är, säger Robin Waernquist.
Han blev från hösten 2017 fram till försommaren 2018 kvar i Burgsvik. Långsamt fick han arbeta med att hitta sig själv och komma tillbaka till livet. Till slut kunde han börja arbeta 75 procent och trappade sedan långsamt upp till heltid.
– Efter min behandling sa kuratorn att hon aldrig sett en mer sliten människa. Jag hade jobbat för hårt och för mycket under lång tid, säger Robin Waernquist.
Han kan i efterhand se att det fanns flera tecken på att allt inte stod rätt till.
– Jag somnade överallt, gick runt och var orolig i kroppen hela tiden och jag orkade inte med olika saker. Det gällde både jobbet och privatlivet. Jag gick runt och undrade vad det var, säger han.
Robin Waernquist säger att en av många anledningar till att han mått dåligt är sociala medier.
– Det har ju blivit något slags "Instagram-samhälle". Man går in på morgonen när man vaknar och så är det någon som har haft ett bättre gig eller liv än jag. Då känner man sig värdelös och det är nog en stor del till att många mår skit. Folk är väldigt duktiga på att förstärka hur de har det, säger Robin Waernquist.
Många som arbetar med psykisk ohälsa har varit tydliga med att män måste bli bättre på att prata om sina känslor. I samband med att antalet självmord på Gotland under de senaste tio åren redovisades talade statistiken sitt tydliga språk. Totalt hade 93 personer tagit sitt liv mellan 2009 och 2018 – av dem var 62 män och 31 kvinnor.
Robin Waernquist säger att det är många som hört av sig till honom i samband med att han börjat berätta om sitt psykiska mående. Många av dem är själva aktiva i musikbranschen.
– Det är många som har berättat att de också mår dåligt och är i samma situation som jag var. De frågar mig hur jag har gått tillväga och om jag har några råd. Jag hjälper gärna dem som vill prata med mig, det är viktigt att vi pratar om det här, säger Robin Waernquist.
Hur reagerade din familj och dina vänner när du berättade om hur du mådde?
– Mina vänner, familjen och min flickvän har betytt allt. Utan dem hade jag inte kommit ur det här, då hade det nog kunnat gå så långt som till självmordstankar. Psykologen sa till mig att det var tur att jag sökte hjälp när jag gjorde. När folk är så trötta, då är det tydligen många som börjar tänka på självmord, säger Robin Waernquist.
Han säger att han mår betydligt bättre i dag än vad han gjort på flera år.
– Nu är det Robin 2.0 på något sätt och jag mår till 90 procent bra. Jag har ännu min ångest som jag jobbar med. Men jag väljer jobb med omsorg och tar ofta det som jag själv verkligen vill göra. Nyckeln för mig var att våga prata om hur jag egentligen mår, säger Robin Waernquist.