’Jag förlorade en del av min ungdom’

Det är alldeles tyst i huset i Stenkyrka. Bara en klocka på väggen som knäpper.
När vi sätter oss i den bruna soffgruppen, Emelie och jag, noterar jag att visarna står på exakt tre minuter över tre.
Som om det plötsligt är oerhört viktigt att ta vara på tiden.
Emelie har nyss kommit från stallet i Lummelunda där hennes Hennessy står. Stallet är hennes livsrum, ett av dem.
Att vara där fyller henne med ro.
- Är jag på dåligt humör när jag kommer dit är jag på bra humör när jag åker därifrån, förklarar hon.
Är det så?
- Ja, det finns någon sorts harmoni att vara där...mocka, rida, det spelar egentligen ingen roll vad man gör.

I september 2007 drabbades Emelie av en blodpropp i ena foten, troligen beroende på de p-piller hon fått utskrivna på grund av kraftiga menssmärtor.
Proppen ledde till att samliga vitala organ i hennes kropp slogs ut; hjärta, lungor, njurar.
Hon vårdades i respirator på Karolinska sjukhusets thoraxklinik, men flyttades i december samma år till intensiven i Visby. I februari 2008 skrevs hon ut från sjukhuset.

Stenkyrka i april. Det drar mot sommar, i Emelies värld är det slutspurt i gymnasiet.
I juni tar hon studenten, tre års studier på handelsprogrammet är över.
Hur blir den dagen? Berätta.
- Den blir nog fullspäckad...mycket glädje. Det är väl tråkigt att man skingras sen, men, jag vet inte, det är en ny fas i livet som börjar. Och jag är rätt skoltrött nu så det ska bli skönt.

Livet blomstrar nu
Pappa Sven-Olof sitter i köket och bläddrar i en tidning, jag hör hur det prasslar. Emelie och jag i vardagsrummet; kaffe, bullar.
Här är hon uppvuxen. Stenkyrka. Hennes Stenkyrka.
- Jag trivs här, särskilt på somrarna. Jag är väldigt hemmakär, faktiskt. Men jag har ju bott i Visby också, hos mamma.
GT har skrivit om Emelie tidigare och nu har jag har föreslagit en intervju om att ta sig tillbaka till livet. Hur går det till? Hur går tankarna? Går det någonsin att bli fri?
För tagit sig tillbaka har hon gjort, Emelie.
Även om sviterna fortfarande är många och kännbara. Njurarna är som på en 80-åring och ett byte kommer att göras. Hon har ständig blodbrist, blir trött och hängig.
Hon äter blodförtunnande medicin och kommer så att göra resten av livet.
Men ändå. Det blomstrar nu.
Och i juni lämnar hon faktiskt Stenkyrka för att flytta ihop med pojkvännen Daniel i Visby. Emelie raggade på honom redan i sjuan, som hon säger. Men då blev det inget.
Sen tog de kontakt på Facebook och nu har de till och med handlat möbler tillsammans på Ikea.
- Det kommer att bli jättebra, säger hon och strålar.

Emelie är ganska fåordig under intervjun. Tänker länge, svarar ofta kortfattat.
Hon säger att hon på många sätt är samma person som förr. Men har kanske fått en slöja av allvar över sig. Blivit mer vuxen.

Men du, Emelie, KAN man ta mer vara på livet efter en kris, eller är det nåt man bara säger?
- Det kan man. Jag uppskattar nog livet mer än förut.
Hur då?
- När jag är som lyckligast... "tänk om jag inte fått vara med om det här" brukar jag tänka. Det kan vara när jag sitter på hästen eller, ja, vad som helst, småsaker.
Jag tänkte att vardagen och rutinerna kommer tillbaka väldigt fort?
- Jo, så blir det ju också. När jag började skolan igen, i augusti...då var jag rätt snart en vanlig elev igen, tror jag.

Inga klara bilder
Du låg i respirator i flera månader och har förstås fått allt som hände berättat för dig. Hur kände du då, när du fick veta vad som hänt?
- I början ville jag inte ta till mig det. Men ju mer jag insåg vad som hänt, desto ledsnare blev jag. Det kändes...overkligt. Overkligt och orättvist.
Hur då orättvist?
- Det hade ju kunnat undvikas. Jag gick till vårdcentralen men togs inte på allvar. Det som var en blodpropp sa de var en vanlig vrickning.
Hur hanterade du känslorna?
- Jag har pratat jättemycket med psykolog för att komma ur det. Det går ju inte att gå omkring och tänka så, att det är orättvist. Man måste se till det positiva, att jag faktiskt överlevde.
Vad är det första du minns från Karolinska?
- Jag har inga direkt klara bilder, lite svaga minnen bara...slangar, mediciner, jag kommer ihåg att jag fick blåbärssoppa som jag tyckte var jätteäcklig!
Hon skrattar till, Emelie. Hon gör det rätt ofta under intervjun, små skratt åt dråpligheter i allt det svarta.
Som att hon, när hon kom tillbaka hem, inte vågade vara ensam.
- Jag var rädd att något skulle hända mig. Jag fick lära mig det från början igen, först ensam i fem minuter, sen tio minuter...det tog tid.
Känns det fånigt nu i efterhand?
- Jo, lite, haha. Men så var det.

Människor runt om oss drabbas av olyckor, sjukdomar. Gemensamt för allt är ett enda: Det händer inte mig.
Det händer inte mig, Magnus, heller. Men jag låtsas att jag förstår, noterar klockslaget i inledningen och gör en poäng av det i texten, trots att jag inte alls går och är tacksam för varje timme.
Och olyckor och sjukdom händer alltid någon annan. Alltid.
Det skulle inte hända Emelie heller.

Trauma för familjen
Emelie Westfält har döden närvarande i sitt liv. Hon tänker ofta på den. Oftare förr, men fortfarande tänker hon ibland på slutet.
- Det tänkte jag ju aldrig på innan det här, det gör man ju inte. Det är nåt som finns långt där borta någonstans.
Hur nära var det?
- Väldigt nära. Läkarna hade givit upp hoppet. "Nu kan vi inte göra mer" sade de. Och då är det ändå de bästa läkarna som finns.
Fick du, som en del säger att de fått, några aningar av "andra sidan"?
- Nej, ingenting.
Att ha varit så nära, hur tänker du kring det i dag?
- Att det kan gå väldigt, väldigt snabbt. Jag hade aldrig varit sjuk förr, inte ens ätit penicillin.
På vilket sätt har du förändrats som människa, tror du?
- Jag har blivit mer hemmakär. Förut var man ute och festade, haha, nu ser jag inte tjusningen i det längre. Jag är gärna hemma, ser nån film, äter nåt gott, Daniel är bra på att laga mat, så där har jag valt rätt!
Emelie säger att hon ofta tänker på "sina" läkarteam på thoraxkliniken på Karolinska. Hon ser upp till dem, säger hon. Och har dem att tacka för så mycket.
- Jag har varit och hälsat på dem efteråt, bara för att hälsa på, alltså. Och jag har skickat brev och kort och sånt...de är själva lite stolta för att de klarade det.
Så nu ska du själv bli läkare?
- Nej, jag är blodrädd! Hellre något med hästar, i så fall. Drömmen är väl en gård med hästar som jag kan försörja mig på.

Emelie äter gärna kebabpizza, håller på Timrå och diggar mest 80-talsmusik, som Belinda Carlisle.

Hela Emelies familj - föräldrar och syskon - drogs naturligtvis med i traumat. Hon säger att det goda som kommit ur allt är att de kommit närmare varandra.
En familjemedlem anmälde den aktuella läkaren på vårdcentralen. I efterspelet prickades denne av sjukvårdens ansvarsnämnd och Emelie fick dessutom skadestånd. Så i den meningen är allting utagerar.
Men ärren från vintern 2007-2008 får hon leva med. Ärren i själen, liksom de rent fysiska ärren på kroppen efter nära tio större operationer.
Allt går inte att dölja. De på halsen, där slangar gått in, syns tydligt.
- Man ser att en del undrar vad det är, men då är det bättre att folk frågar, säger Emelie.

Flera förlorade år
Det här du sa om orättvist förut, känner du fortfarande så?
- Ja. Det kommer jag alltid att känna. För det hade ju kunnat undvikas...jag har ju förlorat en stor del av min ungdom på grund av det här, åren mellan 17 och 20...
Känner du dig fortfarande ung?
- Ja, haha...fast med ett vuxnare tänkesätt, kanske.
Jag frågar Emelie om hon på något sätt är en gladare människa i dag, om hon har närmre till känslorna, men det säger hon att hon nog inte har. Hon känner sig som den hon var förut.
Men det är för den skull inte så att allt smått i livet bleknar i förhållande till den kris hon gått igenom.
För när hon fick inbrott i bilen för lite sen brann hon till.
- 20 cd-skivor, 40 spänn och en krossat ruta...va? Vad ska det vara bra för?
Då blev du förbannad?
- Ja, haha, det blev jag.

Jag ser på klockan, den som knäpper där på väggen.
Hon är exakt tolv minuter i fyra.
Som om det plötsligt är oerhört viktigt att ta vara på tiden.
Fast som du redan vet är det något jag bara skriver. För livet är ju alldeles självklart.

’Jag förlorade en del av min ungdom’

Den här intervjun handlar om döden.Men mest handlar den om livet, att ta sig tillbaka dit.- Jag uppskattar nog livet mer nu än förut, då tog man så mycket för givet, säger Emelie Westfält.