"Jag förstår...nej, det gör de inte"

Det är lika bra att skriva det direkt, det är ju ändå det du tänker: Magnus Tallberg är ishockeyspelaren som bröt nacken.
Förr var han "Mankan", den gode, glade spjuvern och den hyllade liraren i Sudrets HC.
Nu är han "han som bröt nacken och reste sig mot alla odds". Han har tvingats finna sig i det, i folks prat.
Vi träffas för att tala om det där. Om vad olyckan gjort med honom som person. Hur hanterar han den där frågan som han får varje dag, hela tiden och alltid, utan slut: Hur mår du, "Mankan, hur är det med dig?

"Mankan", norrköpingskillen som 1993 flyttade till Gotland för hockeyns skull, bor i Hemse men vi ses i När. Vinden sliter, lukten av oktober över fälten, vågorna där bakom skogsridån.
- Jag trivs här, det är lugn och ro...att hålla till här och bygga, det är kul, säger han och ser ut över vidderna.
Jag noterar att han går aningen knyckigt, men inte på något sätt uppseendeväckande. Som om han bara hade nackspärr. Eller ryggskott.

"Rör dig nu då, din jävel"
Vi sätter oss i arbetsboden intill bygget, han har låtit uppföra ett par fritidshus här. Jag frågar, för att börja någonstans:
Vad är en hjälte för dig?
- En hjälte, funderar han på sin milda östgötska...det är för mig någon som ser till att andra mår bra, som kanske offrar sig själv för andras skull.
Under förberedelserna för intervjun har jag läst i GTs arkiv om Tallberg, hans olycka och kamp.
I samtliga texter stod formuleringar som "mot alla odds", "sin egen väg", "kämpainstinkt", "ger aldrig upp".
Du framstår som en sann hjälte.
- Jag är ingen hjälte...jag hade inget val, så enkelt är det. Två små barn, en hustru...jag hade inget annat val än att kämpa...samtidigt var jag tvungen att gå in i mig själv, skräma av allt runtomkring.
Är det vi journalister som måste hjältedramatisera?
- Ja...kanske...men man var ju en känd person...när domen kom, det stod ju om det i tidningarna, att mina odds inte var så bra. Jag skulle aldrig kunna gå igen, aldrig kunna andas själv...men hjälte, nej, nej.

Jag undrar där vi sitter mitt emot varandra, för att det är så obegripligt, hur man som totalförlamad kan kämpa för att röra en kroppsdel som faktiskt är orörlig? Hur går det till?
Magnus skrattar till, säger att det enda han kunde göra sedan han hamnat på Karolinska sjukhuset i Stockholm var att tindra med ögonen. Sen blir han allvarlig, håller upp sin vänstra hand:
- Det första jag kunde röra var vänster tumme. Lite, lite grand. Så jag låg och tittade på den sen, liksom "rör dig nu då din jävel", jag fokuserade alla sinnen och till slut gick det.
Det där att "aldrig ge upp". Är det riktigt sant det, att du aldrig ville ge upp?
- Ja, jag tror fan det....visst, de allra tyngsta stunderna, kanske, men de var trots allt ändå ganska få...jo.

Världen var i gungning
Du, vad har varit det allra bästa med det som hänt?
- Ja, du, jag har ju fått den frågan...
Ingenting ont som inte har något gott med sig, säger man ju.
- Ja, och att det ska finnas nån mening med allt, men den här skiten...nej, det finns ingenting gott med det. Ingenting. Man ska ju ta vara på livet på ett annat sätt efteråt, sägs det, men jag var livsnjutare redan inna, försökte alltid göra det bästa av varje dag.
Är du bitter?
- Både och. Men nej, man kan inte vara bitter, man får ta det för var det är...lära sig leva med det, det är så.
Jag ska snart komma till den där frågan "alla" ställer, men först: tror du på ödet?
- Ja, jag tror faktiskt på det, varför skulle annars all skit hända i världen?

Magnus Tallberg säger att han verkligen sökt efter ett svar till varför han råkade illa ut. Funderat, sökt sig in i sin egen värld, letat runt i den tid som var,
Han säger att felskäret där i hallen inträffade i en omtumlande tid, bara tio dagar innan skrev vi den 11 september 2001, dagen för terrorattacken mot World Trade Center i New York.
- Hela världen var rubbad då...men jag vet inte, jag har verkligen, och jag menar verkligen, sökt efter svar...jag levde ett lyckligt liv, var bjuden på bröllop dagen efter, det fanns inget som oroade...nej, det finns inget svar.

Magnus Tallberg driver en elfirma i eget namn. Han har under ett par säsonger efter olyckan varit tränare för Sudrets HC, men inte längre. Han ska ta hand om sig själv en tid, säger han.
Han är en känd person i bygden. Omskriven, omtalad, omtyckt.
Och nu, "Mankan", nu kommer även jag till den där frågan: hur mår du idag, sex år efter "skiten"?
- Haha...men det var inte det första du frågade, det var ju bra. Jag har inte ont någonstans för jag har ingen känsel i kroppen, förutom från bröstet och uppåt och, som jag brukar säga, på ett jävligt viktigt ställe och det är skönt...läkarna förstår ingenting, hur det kunnat bli så.

Frågan mest av nyfikenhet
En slags djupare känsel finns dock kvar, vilken är viktig för att kunna stå och gå.
- Den funkar bäst på vänstra sidan, högersidan hänger liksom bara med.
Hur påverkas din vardag?
- Jag kan bada i januari, haha...och jag skadar mig rätt mycket och så här års måste jag vara noga med hur jag klär mig, jag märker ju inget förrän jag är alldeles stel...och i går åt vi tacos, det gick sådär, tittar jag på händerna går det bra, men så fort jag släpper koncentrationen klämmer jag sönder skalen.
Du måste vara på helspänn jämt?
- Nej, att sitta så här går bra, men så fort jag gör något...jag måste vara noga med hur och var jag sätter fötterna, till exempel.

Flera gånger om dagen får Mankan frågan hur han mår, hur hans rehabilitering går. Han försöker tänka att människor gör det av välvilja, men själv vill han helst gå vidare, framåt.
Han vill bli sedd som en människa. Inte en människa som brutit nacken.
Vad tror du, då, frågar folk för att de bryr sig eller av nyfikenhet?
- 70 nyfikenhet och 30 omtanke, kanske.
Men hur kan det vara omtanke, på vilket sätt kan frågan hjälpa dig?
- Ja, du, säg det...för egen del är den frågan borta ur registret. Träffar jag nån som råkat illa ut gör jag som jag skulle velat bli bemött...en kram, en klapp på axeln. Och det "jag förstår" som folk säger...nej, de gör inte det. Ingen förstår. Ingen enda.

Magnus Tallberg säger att han alltid varit sprudlande och glad och full av upptåg - och jodå, humorn finns ännu kvar mitt i allt elände - men att olyckan förändrat honom som person. Han är mer nedstämd än förr, har mer behov av att vara för sig själv. Gärna vid Herta.
Vad gör du på stranden? Går och tycker synd om dig själv?
- Nej. Jag har tänkt på det, jag skulle kunna sätta mig och råtjuta, men det är inte min grej, jag ser framåt, går där och samlar kraft ett tag.
Magnus Tallberg bor i villan i Hemse tillsammans med dottern Aime, 18. Sonen Kim, 16, går ishockeygymnasium i Oskarshamn. Tidigare hustrun Lisa har däremot lämnat honom, det är ett och ett halvt år sedan nu.

En styrka - och en svaghet
Han berättar att även den splittrade familjen är en följd av olyckan.
- Allt som hon fick gå igenom...vi hade varit ihop sen vi var 15, fick barn när vi var 20...det var så klart en chock, att se mig ligga där på isen...men hon är en underbar människa, hon stöttade mig under den här svåra tiden, tog hand om barnen, om allt men till slut...tappade hon kärleken till mig.
Är det så?
- Vi umgås, men hon älskar mig inte längre...det är skittråkigt, men sant.
Olyckan kom emellan er?
- Ja...det kom ju det ena bakslaget efter den andra under min rehabilitering så jag förstår henne...nu önskar jag bara att hon ska få det bra i livet.
Du, det där låter lite för ädelt.
- Jo, folk brukar säga det, men det är verkligen sant.
Han förefaller vara sådan, Mankan. Omtänksam, leva nära hjärtat. Under intervjun har jag frågat "vad är du bra på?" och han har svarat att "jag är en god kompis, en god pappa...jag är bra på att ta hand om folk".
Och det är en styrka, förstås. Men kanske också en slags svaghet, att ibland glömma bort sig själv.

Att åka skridskor var Tallbergs passion. Det klarar han inte längre, han har försökt.
Han spelar lite golf nu, men skulle helst av allt vilja åka skridskor igen. Men han törs inte. Det gör för ont i hjärtat att inte klara det så just nu vågar han inte ens försöka.
- Det är fan en sorg, säger han.
Hur ser din framtid ut?
- Jag vet inte...när dottern flyttar ut kan Hemse bli lite trångt. Jag planerar inte så långt i förväg, men...livet kan inte stå still, nåt måste hända. Men i dag vet jag inte riktigt vad.
När du nånstans ett litet hopp att kunna fungera normalt igen?
- Ja, det måste jag ju ha. Och jag kommer aldrig att acceptera det här, men jag lär mig att leva med det.

"Jag förstår...nej, det gör de inte"

Stranden vid Herta, havet leker in med sitt vita skum. Magnus Tallberg har själv valt platsen för bilden till den här intervjun.- Den här stranden betyder frid för mig. Jag söker mig ofta hit, för att få en stund för mig själv.