"Jag hade en identitet, det var lugnt"
Det här är André Lundholm från Bergsbyn utanför Skellefteå....och då tänker du "ja, men var kommer han ifrån egentligen?".
Foto:
Mellan blå och röda linjer känner han sig hemma sedan han mer eller mindre växt upp på Norrvallas uterink.
Vi träffas i Andrés välstädade tvårummare i Visby innerstad, med ingång från en liten gränd bara några få visste fanns.
Vi pratar om uppväxten, om lilla Bergsbyn sju kilometer öster om stan, just intill Skellefteälvens strand.
Hur han redan i småskolan lurade fritidspersonalen för att få sticka hem till grannen på gatan och spela landhockey.
- Hockey var det bästa man visste, säger han och minns bakåt.
Han började när han var sex, i efterdyningarna av Skellefteå AIKs SM-guld 1979. Stjärnorna då hette "Krobbe" Lundberg, Hardy Nilsson och och Kjell-Arne Wikström, svartgul nostalgi där för många.
Som i "Twin Peaks"
Vi sitter i soffan. På väggen en tavla med Marlon Brando som Gudfadern, på andra väggen Marilyn Monroe och titta där, en 42-tums tv-skärm och i dvd-hyllan tio säsonger av serien "Vänner", sex säsonger av "Seinfeld".
Så du hängde i ishallen och tiggde klubbor och autografer, var det så?
- Ja, haha. Och man försökte ju se alla matcher, även om föräldrarna tyckte det var lite sent att vara uppe till tio på vardagarna.
Vilken var bästa autografen?
- Det var nog Mats Lundström...han var väl inte så känd, men näst intill landslagsklass. Det var nog idolen. Han gjorde första målet i Globen sen när den invigdes.
Vilka är dina idoler i dag?
- Ja, du...det är väl mer förebilder, kanske, jag fascineras av människor som skapat något i livet. Bruce Springsteen har sunda värderingar, jag gillar hans engagemang. Nån gång klädde han ut sig och gick ut och kollade vilka som sålde på svarta börsen och tipsade polisen sen...han tyckte att hans riktiga fans skulle ha tillgång till biljetterna, det tycker jag är stort. Jag menar, att bry sig! Och Ingvar Kamprad, att ha vuxit upp i ett litet samhälle och ändå kommit så långt.
Jaha...jag vet inte vad jag hade väntat mig, men...
- ...du hade tänkt jag skulle räkna upp hockeyspelare, va?
När André beställer en pizza blir det oftast kebabpizza, han vill inte vara utan mjölk till frukost, favoritlaget är Skellefteå AIK och han tycker att fotomodellen Tyra Banks är snygg.
Skellefteå i Västerbotten, en industristad längs E4 med Boliden som stor arbetsgivare. Långa vintrar, korta vårar och höstar, kallt.
André har en kompis, hockeystjärnan Jonathan Hedström, som för journalister kallat sin hemstad "lika ödslig som i Twin Peaks".
- Men Skellefteå är harmoni för mig, säger André Lundholm. Just nu, sen jag bott i södra Sverige några år, känns det mindre troligt att jag skulle flytta tillbaka, men det är ju ändå alltid hemma.
Vad saknar du inte därifrån?
- Långa vintrar.
Vänd på det, vad saknar du?
- Det vanliga, familjen, vänner...och somrarna är ju mysiga, att det är ljust dygnet runt.
Ingen hockeynomad
Han berättar om farfar Arvid och stunderna med honom. Farfar var med om första och andra världskriget, då låg han vid finska gränsen. Han är borta nu, Arvid, och André säger att han kan sörja att han aldrig fick möta honom som vuxen.
Farfar, som bodde uppåt Byske till, hade alltid tid och ett stort garage med en moped André sällan eller aldrig fick igång. Det går att känna lukten av olja, går att höra de inande sommarmyggen när André där i soffan blir en liten pojke igen.
- Man tänkte ju aldrig på det då, men...farfar var nog en idol för mig.
André Lundholm har varit hockeytränare sen han var 18. Första titeln var ett junior-DM som ledare för Clemensnäs 15-åringar. Du ser alla hans klubbar i faktarutan här intill.
Den egna spelarkarriären ödelades i en bilkrasch intill E4:an i Skellefteå för 16 år sedan.
André i sin bil blev påkörd av en kille som just tagit körkort, bilen blev skrot och högre skuldran också. Försöken till comeback misslyckades och det vara bara att lägga av.
Men klubben tog kontakt, "vad säger du om att bli tränare istället?", och på den isen är det sedan dess.
Så nu är du en rotlös person som flyttar runt mellan klubbarna?
- Nej...jag bestämde tidigt att inte bli någon hockeynomad, att man knappt hinner sätta upp sista tavlan förrän det är dags att flytta.
Hade du redan hunnit känna så?
- Nej, men risken finns ju om man inte stannar upp ibland. Det är bland annat därför jag är här för fjärde säsongen nu, för att få lite kontinuitet och vara med och bygga ett lag.
Funderar du på hur det kunnat gå om du fått chansen som spelare?
- Då gjorde jag det, men inte nu. Man måste släppa saker, man kan inte gå och gräma sig, då är risken att man blir en bitter människa.
Är det största skräcken? Att bli bitter?
- De som känner mig väl ser nog inte många anlag för det, haha. Så det är ingen skräck...men jag tror man kan bli bitter om man går och tycker synd om sig själv.
Vad säger folk om dig, tror du?
- Ja, du...det är svårt...jag tror att jag upplevs som ödmjuk, oavsett vad det handlar om. Och rätt lugn...så tror jag de säger.
"Vänner"-samlingen i dvd-hyllan startades av ett gammalt ex, men André har fyllt på den. Men favoriten är "Seinfeld" för att det finns "så många sköna karaktärer och karismatiska skådespelare".
André har sett de över 200 avsnitt som finns flera gånger och han säger att det finns en karaktär för varje spelare i ett hockeylag. I Visby Roma är det han själv som är "Jerry Seinfeld".
André Lundholm känner till en färgad ishockeytränare som hette "Karim nånting" och var i Hammarby. I övrigt ingen mer än han själv.
Han säger att han får ytterst få kommentarer, men han inser att betydligt fler säkert funderar.
- Särskilt om man bara pratat med någon i telefon och sedan träffas. Jag menar, man säger ju inte precis "hej, jag heter André Lundholm och är mörkhyad", haha.
Men tänker du att andra tänker på att du är mörk?
- Nej. Och det har jag aldrig gjort. Jag kom till Sverige när jag var två månader, har vuxit upp med svenska föräldrar och två syskon...det hade säkert varit annorlunda om jag haft ett annat språk och egna minnen, men jag tänker inte alls så.
André är född i en by han inte vet namnet på men som ligger strax utanför Etiopiens huvudstad Addis Abeba. Han säger att han aldrig behövt lida för sin hudfärg. Har väl hört ett och annat, men det glider av som pucken på en is.
Jag säger att jag känner mig dum och inskränkt för att jag ställer de här frågorna. Som om det är tvunget för att han ser ut just som han gör.
Men han säger att det är okej för att han förstår ju att folk undrar.
Hur var det att växa upp som mörkhyad i Skellefteå i tidigt 80-tal?
- Bra. Jättebra. Min egen teori är att jag hade en identitet genom hockeyn som är stor i stan...det var alltid lugnt, inget bråk, jag hade ishockeyn och behövde aldrig hävda mig på nåt annat sätt.
Brev från det förflutna
Fanns det fler med din bakgrund i din omgivning?
- Jo, en. Han heter Krister Lundström, han är en av mina bästa vänner än i dag, han kom från Chile och var bra i fotboll...men inte tänkte jag på honom som annorlunda än någon annan, det gör jag inte nu heller.
André skulle, när han fritt får välja tre personer, vilja bjuda Ingvar Kamprad, Christer Fuglesang och hockeylegendaren Mario Lemieux på middag. Då skulle han laga fläskfilépasta eller enchilladas och sedan ikläda sig journalistens roll och fråga, fråga, fråga för att han är så makalöst nyfiken på nya människor.
Frågar folk var du kommer ifrån?
- Det händer. Skellefteå, brukar jag svara.
"Ja, men egentligen?" säger de då, eller hur?
- Mest tjejer faktiskt, om man ska generalisera. De vill veta var jag är född, killar undrar mer varifrån i Sverige jag kommer.
Har du funderat över hur annorlunda livet kunde blivit?
- Nej. Tråkigt svar, kanske, men så är det. Jag tänker inte så. Det kanske blir annorlunda när man får barn, jag vet inte...det får man se då.
André har varit i Afrika. I Tunisien, aldrig i Etiopien. Och det finns heller inga planer på att resa dit. Han sitter i soffan, helt tyst i rummet, septembersolen slår in denna torsdagsmorgon:
- Min biologiska mor tog kontakt med mig en gång, säger han på sin trygga västerbottniska. Jag tror hon bor i Frankrike i dag och har det bra...jag läste brevet, skickade ett svar, det var allt, sen har jag inte tänkt mer på det.
Är det här besvärande, rent av onödigt, att prata om?
- Inte alls. Det är lugnt. Det är så här det är.
Ålder: 34. Familj: Mamma, pappa, syskonen Jenny och Jens. Bor: Visby innerstad. Yrke: Ishockeytränare för Visby Roma. En bra skiva: Söndermarken - Lars Winnerbäck. Två bra böcker: Joakim Poseners och Gunnar Lindstedts böcker om den så kallade Trustorhärvan.
Så jobbar vi med nyheter