"Jag har valt mina egna vägar

Mikael Larsson, radhusbarnet från Spånga, säckpipespelaren, tar till slut emot i bostaden i Brucebo, ett hyrt hus med hemtrevligt värmande kakelugnar.
Det är ett drygt år sedan han flyttade in.
Nära till naturen, nära till fågelskyddsområdet där nere vid vattenlinningen, sånt han säger att han tycker så mycket om.
I december hamnade han mitt i nyhetsfokus; skottdrama hos grannen och alla de tankar som det medförde.
Men det ska vi återkomma till.

Vi inleder med säckpipan. Säckpiporna. Han har sex stycken där hemma, alla olika modeller.
Men den svenska är den han tycks mest betagen av. Liten, lågmäld, inte lika gäll som många andra.
Så för att börja där, Mikael...varför säckpipa?
- Jag började väl för åtta, nio år sedan. Jag bodde i Skattungbyn då, utanför Orsa, och träffade en kille som spelade svensk säckpipa...jag hade spelat folkmusik länge, fiol i Orsa Spelmanslag och Falu Spelmanslag...det passade bra att gå över till säckpipa, det är mycket samma repertoar.

Bort från storstan
Men vad var det som lockade?
- Det är lite speciellt, en speciell känsla, lite meditativt...det var väl det.
Och hur många höjer på ögonbrynen då du berättar?
- Ja, det vanligaste frågan är väl "varför?". Och det kan man väl förstå, det är ett speciellt instrument...men jag är lite speciell, kanske, har valt mina egna vägar...det har jag gjort hela mitt liv.
Hur då. Berätta.
- Tja, vad ska jag säga...att jag flyttade till Dalarna efter gymnasiet och levde gröna vågen-liv...hantverk, odlingar, en frihet att arbeta med händerna som man inte fått under tolv år i skolan. Det var en hel värld som öppnade sig, en underbar känsla, verkligen...och det ledde in mig på att bygga timmerhus, med händerna; motorsåg och yxa...
...och här försvinner Mikael tillbaka till den världen när han berättar; till byggandet, det hårda slitet men också lyckan att arbeta med just händerna, det handfasta, det verkliga.

Mikael Larsson flyttade till Gotland för tre år sedan. Syrran, i Stånga, hann före, men Mikael hälsade på flera gånger och tänkte "varför inte?".
Så han lämnade Dalarna och arbetet som kyrkvaktmästare, flyttade till Gotland och sökte ett halvtidjobb som - kyrkvaktmästare.
Och här är han nu.
I ett hyrt hus i Brucebo, med en halvtidtjänst som vaktmästare i Visby domkyrka och som säckpipespelare i medeltida orkestern Ulven, Räven och Haren.
- Det är mest att vi spelar i samband med medeltidsveckan...Kapitelhusgården, Clematis, sådana ställen, berättar han.
Gröna väggar, faluröda takstolar, kakelugnar som går i gult; värmen är behaglig i kylig februari. Måndag. Mikael är ledig, har arbetat hela helgen, där ute pågår det vardagliga Gotland.
Jag frågar varför han lämnade Stockholm från början:
- Jag ville bort från storstan...radhusbarn från Spånga, det var helt självklart att lämna det. Om jag saknar det? Nej. En del, kanske, det finns ett större utbud, så är det ju, men jag blir alltid lika stressad när jag kommer dit...jag är nog en naturmänniska.

Påverkad av kyrkan
Det är Rolf Wattskog, också vaktmästare i domkyrkan, som ringt och tipsat om Mikael Larsson.
- Honom skulle du göra en intervju med, sa han. Jag tror ni skulle finna varandra.
Så nu sitter vi här, i Brucebo: en skivhylla fylld av folkmusik, en roman av Herman Lindqvist invid sängen, kaffe puttrande i bryggaren.
Jag frågar om domkyrkan, om hans tankar där inne under de medeltida valven:
Känner du någon andlighet i Sankta Maria?
Mikael är ofta tyst innan han svarar, liksom tänker efter, flackar ibland till ett försiktigt leende; som nu:
- Jag har ju ingen kristen bakgrund...men när jag fick jobbet i en liten kyrka i Borlänge kände jag att det var ett jobb jag var lämpad för, som passar mig. Och jag har nog blivit mer och mer andlig med åren...
Hur då?
- Det har påverkat mig. Från att ha varit väldigt okyrklig, så...ser jag mig som kristen nu, helt klart.
Berätta.
- Jag jobbar ju mycket med gudstjänster...och så gick jag svenska kyrkans grundkurs och då läste man mycket kristendom. Det fick väl mig att tänka i de banorna.
Att anse dig som kristen...kom det oväntat för dig?
- ...jo, kanske. Men jag har väl inte reflekterat över det, egentligen.
Finns det någon ceremoni i kyrkan som får dig att tänka och reflektera lite extra?
- Begravningar är ju starka, viktiga...även vigslar, egentligen allt där det är viktigt för människor att komma till kyrkan. Men också stora grejer med mycket folk...AA-konventet som alltid kommer dit, skolavslutningar, då är det roligt att jobba.
Hur många stearinljus kan det brinna samtidigt där inne?
- Va?
Ja?
- Jag vet inte...säkert 500...om man räknar med ljusträden där folk tänder egna ljus. Jo, 500, tror jag nog, men vi tänder aldrig alla samtidigt.

Under samtalets gång ber jag Mikael spela något på säckpipan. Då gör han det, på såväl en medeltida som en svensk. Det är meditativt, rent av sövande.

Alltid en sökare
Jag frågar om det är bra att ragga med säckpipa, som det kan vara med en elgitarr, men han säger sig inte ha märkt nåt av det.
Och inte tror han att det skulle göra särskild succé att ta med instrumentet till sommarens After beach.
Där är vi dock av olika uppfattning. Jag tror han skulle bli hjälte.
Mikael säger att han inte har något "hemma", möjligen de platser där han bott men inte Stockholm, inte Spånga. Det är inte hans plats på jorden längre.
Han säger att han gärna sitter hemma en fredagskväll, är ingen "krogråtta", även om det händer att han går ut.
- Men jag gillar att vara här hemma, det är inget konstigt med det.
På vilket sätt är du alldeles vanlig?
Mikael ler en aning, ser ut genom fönstret, där ute har katten satt sig på min bil:
- Jag har väl alltid varit en sökare, jag skulle kanske inte sagt "speciell" som jag sa i början, men en sökare och det är jag fortfarande, har ingen familj, till exempel...det är ju olika grejer man lägger energi på i livet, just nu är det mest säckpipan för min del.

Första december föll skotten i Brucebo. Blåljusen spelade, inblandade fylldes av skräck och Mikaels vrå av världen hamnade mitt i medias fokus.
Just den kvällen var han på arbetet, i domkyrkan.
- Vi höll extra öppet och för mig var det ju bra just då, det var avspärrat här, jag fick inte komma hem. Jag åkte till en kompis sen och följde nyheterna i tv och på nätet, det var lite...lite absurt.
Var det så?
- Ja...absurt och konstigt...overkligt. Det är sånt som man läser om i tidningarna och så händer det här! Där man bor.
Har du funderat över händelsen i efterhand?
- Jag vet inte...jag hade ju ingen relation till honom (76-åringen, min anm.). Även om jag bott här ett år hade vi bara setts vid brevlådan...men ändå, det är mer en tragisk händelse, tycker jag.
Har du kommit till någon insikt efter den kvällen?
- Nej...jag vet inte vad jag ska säga...själv är jag pacifist, tycker hela världen är fylld av för mycket våld...men den diskussionen ska vi kanske inte ta nu.

Vigseltoner
För att kunna spela på en säckpipa krävs ett exakt lufttryck för att räcka till alla piporna. För en säckpipa finns bara "av" och "på". Tonstyrkan är alltid densamma, det går inte att spela svagare eller starkare.
Ingen instrument för en lägenhet, alltså?
- Nej, haha...kanske därför jag aldrig bott i nån lägenhet...här kan jag öva, och så brukar jag stanna kvar i domkyrkan ibland, där är det bra.

Vi avslutar samtalet. Mikael Larsson säger att han har tre dagar ledigt nu, har inget särskilt för sig.
Kanske far han ner till Stånga och hälsar på systern; "det är ett tag sen nu".
Till sist undrar jag om det är något han väntat sig som jag inte frågat om.
Han säger försiktigt att...
- ...ja, det är väl ingen reklam, det här, men det skulle vara bra om du kan skriva att jag gärna spelar mer...till fester, kanske och att det passar bra till vigsel, till exempel.
Nej, det är ingen reklamplats, det här. Men den där annonsen, den bjuder jag på.
"Har fått en spelning med säckpipoan i Kiruna!".
Respekt!