Det ska ju vara en vit jul. Det har vi lärt oss inte minst av Jenny Nyströms julkort och så bor ju tomten på Nordpolen, eller var det nu är. Fast å andra sidan sägs ju Jesus, till vars minne vi firar jul, ha fötts i Betlehem där skidföret aldrig varit något vidare.
Men ändå; en vit jul ska det vara.
Fast om den blir grön så får det väl gå, det också. Då har vi åtminstone det att prata om.
Vädret är som vi vet ett outtömligt samtalsämne. En trygg plattform för konversationen och också ett ofarligt sätt att uttrycka känslor.
En slags mikrodramatik är det, ett skådespel vi kan följa för var dag, en osäkerhetsfaktor som vanligtvis inte påverkar oss nämnvärt – om nu inte färjan blir inställd, förstås – men som ändå kan göra våra liv något mer intressanta.
Det är inte jag som formulerar det så, det är etnologen Orvar Löfgren i en DN-artikel jag hittade på nätet.
Hur många gånger har vi inte gömt oss bakom vädret på de mingelpartyn ingen av oss tycker om att gå på. Vilken värme! Satan så kallt! Den här vintern gör mig deprimerad! Den här sommaren regnar bort, jo det gör den, det!
Tack och lov, tycker jag.
Min mardröm vore att leva på en plats där vädret så gott som alltid är detsamma.
Så här säger Orvar Löfström i DN-artikeln, apropå just det, att det inte finns något att prata om där solen alltid skiner:
”I ett land eller en kultur där vi varit beroende av temperaturväxlingar och vindens styrka har vi en vana att prata om det. Som fiskare eller bonde var man tvungen att förhålla sig till vädret. Det kan bidra till att det ännu är ett populärt samtalsämne”.
Tack och lov för stormarna när de dånar in mot kusten, då jag kan gå till Strandpromenaden, luta mig mot vinden och känna skumstänken i ansiktet. Hur många stormar jag än upplevt är det alltid lika fantastiskt att uppleva ännu en.
Och till våren, när träden slår ut. Jag har sett knopparna brista i hela mitt liv, ändå är det för var år som om jag gjorde det för första gången.
Tack och lov för ösregnet, för solgasset, för snön när den driver in från sidan.
De av mina vänner i Stockholm som upplevde vansinnesvädret i höstas då hela staden lamslogs av metermassor säger att de, på sätt och vis, aldrig upplevt en varmare stad än just de dagarna.
Tänk att det ska till en snöstorm för att vi (jo, jag också) ska skratta mot dem vi (jag) möter på gatan. Aldrig är vi så hänsynsfulla som då.
Därför hoppas jag i dag, trots SMHI:s prognoser, på en riktig jädra snöyra över ön. Vi säger så.