"Jag insåg att jag inte kunde fortsätta dricka"
Det gäller att inse att man är fullständigt maktlös mot alkoholen.Först då kan man förändra sitt liv.Det säger Lars och Erik, som båda har erfarenhet av detta, fast på olika sätt.Lars som aktiv alkoholist, Erik som barn till två alkoholister.
Han är uppvuxen i en som han beskriver det lugn, trygg och fridfull familj.
Men själv hade han någon slags oro i sig redan från början. Han hade svårt att sitta still och när han lämnade grundskolan var det inte med lysande betyg. Han började jobba lite, dels i familjeföretaget, dels med lite annat.
Jag sökte mig till sådana jobb där det var tillåtet att ta en öl på förmiddagen. För de andra räckte det kanske, men jag fortsatte ofta dricka när jag kom hem.
När Lars låg i lumpen upptäckte han på allvar hur kul det var att dricka, hur bra han mådde. Nästan varje ledig kväll satt han på krogen. När han muckat fortsatte han jobba. Och drickandet tilltog. På fredagseftermiddagen när han varit på bolaget hann han knappt sätta sig i bilen förrän han öppnade första ölen.
När jag var 21 träffade jag en tjej och vi flyttade ihop ganska snabbt. Hon var nästan nykterist, men jag fortsatte att dricka ungefär varannan kväll.
<span class='mr'>Blev av med körkortet</span>
Lars mamma såg vad som hände och fick honom att söka upp alkoholrådgivningen. Han gjorde det mer för hennes skull än för sin egen, själv förnekade han att det var något problem.
Där fick jag frågan om jag var alkoholist. Jag svarade nej, men jag har varit. Jag skulle gå där tio gånger. Men efter tre-fyra gånger åkte jag dit för grov rattfylla och blev av med körkortet.
Han var 25 år, hade tre små barn och slapp fängelse.
Jag var utan körkort i sju år och struntade i det. Men det började knaka hemma, min sambo tröttnade på mitt drickande. Så jag drack mindre under en period, gick in för att få tillbaka körkortet och stod under läkares kontroll i 18 månader.
Det blev en ny vända på alkoholrådgivningen. Här träffade han en terapeut som var nykter alkoholist sedan tio år. Han gick fortfarande regelbundet i en självhjälpsgrupp och föreslog att Lars skulle pröva det.
Jag gick på ett möte, men det kändes så jobbigt så jag gick i halvtid. Skyllde på familjen. Innan jag åkte dit hade jag varit på bolaget och köpt en kasse öl. Jag öppnade den första så fort jag lämnat parkeringen.
<span class='mr'>Dömdes till behandling</span>
Sedan minns Lars ingenting mer av den kvällen. Minnesluckor och blackouter hade han haft tidigare, samtidigt hade han lärt sig hur mycket han kunde dricka för att orka upp till jobbet på morgonen.
Men någonstans förstod jag att jag behövde gemenskapen och min terapeut övertygade mig om att det var bra. Så jag fortsatte att gå på möten, men efter några månader där var det kört igen.
Lars åkte åter dit för rattfylleri och för andra gången förlorade han sitt körkort. Nu på tolv månader.
Då fick samhället upp ögonen för mig, och själv började jag inse att jag nog var drabbad av sjukdomen alkoholism.
Kriminalvården kom in i bilden och av en anställd där och av sin övervakare fick han mycket hjälp. Istället för fängelse dömdes han till alkoholavvänjande behandling. Efter en veckas dagbehandling i öppenvården söp han till och blev avstängd.
Han insåg allt mer att han led av något han inte kunde styra själv. Han blev också av med sin vapenlicens.
Jag kom till behandlingshemmet Jälla utanför Uppsala. Det blev vändpunkten i mitt liv. Jag insåg att jag inte kunde fortsätta dricka.
Hemma igen väntade eftervården. Och insikten om hur mycket han druckit.
Jag började städa undan spåren efter min aktiva tid och hittade gömda ölburkar och flaskor på de mest konstiga ställen. Jag gömde dem bland annat i tvättkorgen, kakelugnen, stuprännan och vedboden. Några gånger hittade min sambo en gömd flaska.
<span class='mr'>"Samhället har ställt upp"</span>
På väg till en återträff på Jälla efter fyra-fem månader tog han ett återfall och blev avstängd från eftervården en månad.
Men jag deltog i självhjälpsgruppen och gick på så många möten jag orkade. Och sedan efterbehandlingen avslutades vid jul för tre och ett halvt år sedan har jag varit nykter. Efter en tids nykterhet fick jag smak på livet och förstod hur mycket jag missat under tiden jag var aktiv alkoholist. Allt kretsade kring alkohol och jag gjorde inte mycket annat än jobbade och drack.
Samhället har ställt upp otroligt mycket för mig. Det gör att det var värt att bli av med körkortet.
Nu har han fått tillbaka sitt körkort. Och han är lycklig över att ha kvar sin familj, sambo och fem barn. Men det är smärtsamt att tänka på hur han svikit, framför allt barnen.
Och hur det känns att bli sviken av föräldrar som dricker, det vet 20-åriga Erik. Han är son till två alkoholister, men det var pappans missbruk som präglade hans uppväxt.
Utåt sett var vi en normal och social familj. Ingen kunde ana att pappa var alkoholist.
Innan Erik föddes hade föräldrarna och hans två syskon bott ett tag i USA. Men där blev det inte som familjen tänkt och när de återvände till Sverige hade pappan börjat dricka på allvar.
Men han arbetade och vi fortsatte att hålla en fasad utåt. Och när allt var bra fick jag väldigt mycket kärlek, så det var inte bara elände. Och jag visste ju inte att det fanns familjer som levde annorlunda än vi gjorde. När jag var i tioårsåldern flyttade mina syskon hemifrån och då blev det jobbigt. Min mamma lämnade först pappa men kom tillbaka. När jag gick i fyran tog det slut på allvar och jag var glad att det var över mellan dem.
<span class='mr'>Mor och far hade problem</span>
Erik bodde både hos sin mamma och hos sin pappa. Och när han var hos sin pappa förnekade han att det var några problem. Han ville inte se det utan gjorde allt för att skydda pappan.
Min kompisar tyckte han var toppen. Han ställde alltid upp och skjutsade fotbollslaget när det var träning eller match. Att han blev en helt annan när vi kommit hem var det ingen som kunde förstå. När jag skulle somna på kvällen kunde jag höra hur han höll på med sina flaskor. Och sedan kunde han komma in och säga godnatt flera gånger eftersom han glömde att han gjort det.
Så fick Erik veta att även hans mamma hade missbruksproblem. Att hon mått så dåligt i relationen med hans pappa att hon blivit medberoende och börjat använda tabletter och alkohol. Men att hon brutit sitt missbruk och sökt sig till Anonyma alkoholister. Där träffade hon också en ny man.
Jag kände att min verklighet var hotad när den här mannen kom in. Jag var 15 år och vägrade först att köpa det jag fick höra. Men allt sprack och jag insåg att jag inte mått som jag hade förtjänat.
Erik gick till Alateen, en grupp för barn till alkoholister.
Jag gick motvilligt för jag hade fördomar om vad det var. Men väl där kände jag direkt att här hör jag hemma. Jag såg mig själv i de andra runt bordet. Jag var inte ensam, det fanns fler med liknande erfarenheter.
<span class='mr'>Några möten i veckan</span>
Erik bröt med sin pappa och det skulle ta tre-fyra år innan de fick kontakt igen.
Det fick mig att må väldigt dåligt. Men jag såg hur min mamma tillfrisknade och det ville jag också göra. Så småningom hittade mina syskon också till gemenskapen. Vi fann oss själva och kunde för första gången prata om problemen. Jag försökte släppa fixeringen på alkoholisten och började tänka på mig själv och mitt liv. Men det var svårt, jag tänkte mycket på pappa, som jag älskade.
När Erik fick höra att pappan blivit av med körkortet trodde han att han nått sin botten och var beredd att ändra sitt liv. Men när han senare träffade honom insåg Erik att det inte var så.
För honom hade ingenting förändrats. Han var kvar i samma tugg och samma drickande samtidigt som jag hade utvecklats och gjort mig av med mycket skuld, oro och bitterhet. Vi var på helt olika plan.
Förra vintern var Eriks pappa nära att dö av sitt missbruk, men han överlevde och i dag dricker han i perioder.
Går jag på möten några gånger i veckan så mår jag bra. Men jag tog på mig så mycket som barn och mycket har jag stängt av. Det kommer efterhand så jag har massor kvar att arbeta med, det är ett livsprojekt. För att kunna gå framåt måste man
Så jobbar vi med nyheter