Jag köper julklappar men bara till mig själv
Vid det här laget torde alla vara skrivna, distribuerade och effektuerade. Jag tänker naturligtvis på önskelistorna. Själv har jag sedan många år tillbaka slutat att skriva till tomten.
Jag har alltid älskat att få julklappar. Även om jag inte alltid har älskat innehållet. Kalsonger, skittråkigt. Att ge bort julklappar är svårt, främst beroende på att man aldrig vet vad man ska köpa. En ansträngd budget sätter sina gränser. Det går inte att komma struttande med några doftljus i en gammal skokartong. Fyrhjursdrivna motorcyklar kan också uteslutas. Var finns den sanning som ligger någonstans mitt emellan? En skiftnyckel eller ett pingpongracket? Eller skulle kanske en näshårtrimmer vara till någon glädje? Borde även fungera på bikinilinjen. Se där, det är inte lätt.
Jag har löst detta ständigt återkommande problem. Jag önskar julklappar och jag köper julklappar. Till mig själv. Det kan medges att spänningen till viss del har urholkats. Påminner om årsmötet i den lokala frysfacksföreningen. Men det fina är att man inte behöver vänta till julafton med att öppna paketen. Det går bra att kombinera med luciafirandet.
Jag har alltså redan öppnat årets klapp. Jag önskade en röjsåg och blev inte det minsta överraskat då det visade sig att det sex kilo tunga och två meter långa paketet innehöll. Just det, en röjsåg. Hade jag blivit överraskad så hade det varit hög tid att lämna in minnet på genomgripande service. På med några droppar bensin och sedan var man igång och röja, värre än en drucken bonddräng på basaren i Dalhem.
Det tog tio minuter att röja undan lika mycket lövsly som tidigare hade tagit en hel vecka. Och innan kvällen, så här års mörknar det halvtre, var jag klar med det som tidigare tog en hel vinter. Det ska fan veta att det är en viss skillnad mellan en röjsåg och en sekatör. Vem ligger då bakom detta underverk? Andreas Stihl heter han. Han är från landet som är känt för sina gökur och alphyddor. Jag nämner inte landet eftersom jag aldrig riktigt fått grepp om stavningen. Försök själv!
Så här i efterhand kan man förstås undra varför man har lagt ner så mycket onödig tid på kampen mot slyn. Tid som kunde ha använts till roligare saker som exempelvis bäverjakt i Klippiga bergen, nattklubbsbesök eller varför inte en lysande karriär. Men nu är det som det är. En begynnande kramp i "klipphanden" plus gynnsamma avbetalningsvillkor gjorde att jag slog till i år. Inget jag ångrar. Det ska bli spännande att se vad jag önskar nästa år. Nu är bara frågan: vad ska jag sysselsätta mig med i vinter? Lugn, jag ska göra sysslolösheten till en skön konst.
Jag har alltså redan firat min julafton, även om jag ännu inte har sett till någon Gotlandsdricka från Gudings i Eke. Ett måste på den riktiga julafton, liksom godbitarna från chokladfabriken i Åre. Jag har räknat lite och kommit fram till att om Marabou skulle ta samma pris för bitarna i en ask med Paradis som Årefabriken tar för sina, så skulle en Paradisask gå löst på drygt femtusen kronor. Den kostar som bekant kring 50-lappen. Dyrgriparna från jämtgubbens hemort är dock värda varenda krona. Man smaskar i sig högst ett halvdussin. Bjuda!? Nä kyss mig där solen aldrig skiner och jag menar inte London.
Ett annat julbestyr är den årliga klippningen. Trädgårdsarkitekten tjatar och tjatar. När hon drar till med "du år SÅ snygg i kort hår", då är det dags att ställa färden mot Sundvalls Klipphörna. Under protest. Det är inte så att jag har något emot att vårdas av Sundvalls flickor. Tvärt om.
Men jag vill ha jättelångt hår, långt från alla tatuerade skinnskallar. Men om snyggheten hänger på håret, så får man väl ge sig. Det är ändå hatten som är huvudsaken.
Jag blev minst sagt förvånad när chefen själv, Peter Sundvall, kallade fram mig till den höj- och sänkbara stolen. Den grabben har inte rört mitt barr på år och dag. Trodde att han hade lagt saxen på hyllan. Han skalade av hår som lätt skulle ha räckt till en ordinär madrass. Och sedan lämnade han hundra spänn i rabatt. Jag knallade rakt bort till Systemet och köpte två flaskor glögg. Skål och tack, Peter!
Jag har vid två tillfällen mottagit gratulationer till att Barlingbo utnämnts till Årets socken 2010. Som om jag på något sätt skulle ha bidragit till denna hedersbetygelse. Äger varken mejeri eller syltfabrik. Har inte ens en moped.
Äntligen! I dag lördag är det dags för medborgarna i Hejdeby, Endre och Årets socken 2010 att få sina sprutor mot "baconsnuvan". Detta sker i Endre bygdegård. Som vi har väntat. Ett tag trodde jag att vi var bortglömda. Vaccin som ges så sent torde även bita på nästa års influensa, vad den nu ska kallas. Räkfrossa månne?
Vi besökte djuraffären på Skarphäll när det var Kattens dag. Jag föll direkt för en pratsam siamesmamma. Vilken kisse! Men priset tog ändå en liten kattunge av brittisk härkomst. Den har samma namn som min favoritchoklad, Snickers. Att köpa den var inte att tänka sig, den var inte till salu. Dessutom kostade den betydligt mer än min nya röjsåg. Jag hade inte ens pengar till buren den satt i. Funderade på att helt enkelt smuggla ner sötnosen i innerfickan och smita iväg. Det kunde ha varit något. Nästa gång som det är Kattens dag lär den vara så stor att den inte går ner i fickan. Varför tvekade jag?
Hej då!
Så jobbar vi med nyheter