?Jag ska vara mer rädd om min tid?
I tisdags landade Pigge Werkelin på Visby flygplats.
- Det kändes väldigt nervöst att åka hem. Väl inne i huset gick jag igenom alla rum och grät hela tiden och det kändes så rätt, skriver Pigge Werkelin i dagboken på sin hemsida.
Han var inte ensam när han återvände till huset, alldeles vid havet i Brissund. I sällskap hade han vännen Michael Juniwik som funnits vid hans sida sedan katastrofen och deltagit i arbetet i Thailand.
Intervju för att förenkla
För ett par veckor sedan kontaktade Pigge Werkelin Radio Gotland för en intervju när han kom hem.
- Det var för att förenkla för min egen hemkomst, förklarade han i intervjun som sändes i går eftermiddag.
- Att berätta vad jag varit med om för alla dem som följt mitt arbete med att hitta och ta hand om min familj under de fem veckor som gått. För att slippa berätta det tvåtusen gånger och för att berätta hur jag vill bli bemött.
Han vill också bli intervjuad i Gotlands Tidningar, men han säger att han vill vänta några dagar.
Han känner att han först behöver landa lite här hemma.
Många ljusa minnen
Pigge Werkelin förklarade i radiointervjun att han vill att människor här hemma ska vara ungefär som tidigare mot honom. Våga prata om vardagliga saker som hur det går för Djurgården, vad som händer med kongresshallen och sådana saker. Det okej att ställa frågor om det som hänt, och det är tillåtet att prata om Ulrika och sönerna Charlie och Max, vars aska han hade med sig hem från Thailand i tre vita urnor.
- Naturligtvis. De har ju funnits och jag är oerhört stolt över min familj och det finns många ljusa minnen.
Just incheckade
I radiointervjun, gjord av Radio Gotlands chef Helena Bremberg, berättade han om vad som hände annandag jul när vattenmassorna kom med oerhörd hastighet.
Ironiskt kan det tyckas att familjen 20 minuter innan flodvågen hade checkat in på hotellet nära stranden i semesterorten Khao Lak efter att ha bytt från ett hotell som låg på en höjd, längre från havet.
Där var dåliga räcken och de var oroliga för att barnen som gillade att klättra skulle ramla ned och slå sig.
Många gotlänningar och stora delar av resten av svenska folket har följt Pigge Werkelins kamp för att hitta, få ut sina anhöriga och sedan ordna begravningsceremonier och kremeringar.
Kvällstidningar och teve har rapporterat nästan dagligen. Men det har varit på hans egna villkor. Han förklarar själv att han medvetet använt sig av medierna för att få hjälp i sitt sökande.
Råd inför hemresan
Den dagbok han skrivit på hemsidan på internet har också följts av många människor. I gästboken har han fått ta emot mer än 5.500 inlägg. En del har hjälpt honom, men hans öde har också varit till hjälp för andra.
- Jag har fått en del råd om att förbereda mig inför hemresan som jag tagit till mig. Och jag har fått brev från människor som berättar att det jag råkat ut för har fått dem att bestämma sig för att förändra sina liv. Att inte ha så många måsten utan att leva här och nu, vara närvarande och ägna sig mer åt sina barn. Och det känns positivt.
?Jag känner ingen skuld?
Pigge Werkelin har under tiden i Thailand talat med psykologer och andra debriefare för att förbereda sig inför hemkomsten.
Han ville komma hem utan att vara rädd för att vara i huset, kunna sitta där och se Ulrika och sönerna på videofilmer och minnas att det goda och fina de haft tillsammans.
- Nästa steg är att försöka skapa ett nytt liv. Men det får ta den tid det tar. Jag försöker se det realistiskt, nu är det så här. Jag grubblar inte över om jag kunnat göra något annorlunda som skulle förändrat det som hänt, jag känner ingen skuld och det finns ingen annan att vara arg på.
Inga principstrider
Han ska vara mer rädd om sin tid framöver, lovar han, även om han kommer att fortsätta som den entreprenör han är. I högre utsträckning göra det han tycker är kul. Det finns bara ett liv och det är här och nu.
- Jag kommer inte att strida mot myndigheter så som jag gjort tidigare, ibland av principskäl. De ska inte få sno den tiden av mig.
Någonstans i framtiden hoppas han också på en ny familj.
- Jag har svårt att tänka mig ett liv utan barn.
Så jobbar vi med nyheter