Jag var i Småland härom veckan och som jag gick genom staden där jag växte upp funderade jag på vad de gör där på vintern. Vi som bor här på ön får ju den frågan ibland: vad gör ni där på vintern?
Under de år jag bodde i ovan inte nämnda stad fick jag så vitt jag minnas aldrig någonsin den frågan. Ingen frågade heller vad vi gjorde där om sommaren, vilket i och för sig hade varit mer relevant.
Det är så länge sedan jag bodde där och har i dag praktiskt taget ingenting kvar mer än mina minnen. Så är det var man än växer upp, dessa minnen står som referens till allt som sedan händer i livet.
Men vad gjorde jag, vi, på vintern? Pluggade, jobbade, åt och sket, ungefär som här. Och när jag kom i den åldern fanns just ingenstans att gå. Det var grannstädernas danshak som gällde och vi turades om att köra.
Jag sov över hos en av få vänner jag har kvar i staden och där ute på torget, nedanför hans fönster, var det lördagsfylla vid hotellet, skrik och skratt och klungor av unga som halsade det sista innan de löste entré.
En gång i tiden var jag en av dem, när hotellet så småningom öppnade för ungdomar. Raggade och ragglade, en gång lade jag en pizza bakom hörnet mot museet till.
Jag är inte säker på att jag längtar tillbaka dit och jag är glad att jag inte är där nu.
Jag känner gatorna, hittar närmsta vägen. Men jag märker att vissa gatunamn i staden där jag växte upp fallit i glömska och att allt inte längre är som det var; det byggs nytt, det ändrar form, färg.
Visby i lördags: Konserter med Tomas Di Leva, Per Persson, Paulo Medonca och Stevie Klassons Black Weeds på olika etablissemang. Vad gör ni där på vintern, undrar folk. Vad vi gör? Vi lever våra liv, sida vid sida, som på alla andra platser men med lite mer guldkant, kanske.
Kör runt i bil, går på bio, lagar mat, skjutsar till träningen, tränar själva, går till jobbet, går hem från jobbet, äter en dagens, tar en öl på lördagen, två, tre, tar en promenad under Visbys gula gatljus eller längs landsbygdens vägar utan lampor.
Jag tror vi gör som folk gör mest, var vi än bor. Tänker, drömmer, fantiserar, längtar och samlar sedan ihop allt sammans till den lilla parentes av tiden vi kallar ”nu”. Idogt försöker vi få saker och ting att hålla ihop.
Jag åkte därifrån sedan, jag körde så fort det bara gick. Nej, fel, så fort jag fick! Jag saknar ingenting därifrån, ändå saknar jag det mesta. Som att det ligger i människans natur att hela tiden höra en dov ton från sitt ursprung.