Jakten på "Röd Oktober" startade vid Närs fyrplats
Efter en halvtimme ser de dock två män kommande gående upp mot fyrmästarbostaden. De hade tagit sig iland med en jolle och landat vid bryggan som låg på insidan av Närsholmen. Det var svårt att förstå vad de ville för ingen av gotlänningarna kunde tolka deras knaggliga tyska. Men det framgick dock att den ene av männen var fartygets chef. Men vem var han ?
Bakgrunden
Vi vet nu hela bakgrundshistorien eftersom taxiägaren Kurt Karlsson i Visby för en tid sedan fick en heldagskörning till tre platser på Gotland; Närs fyr, Hemse och Slite. Passageraren var en amerikansk kvinnlig krönikör som 1996 hade skrivit en artikel i det amerikansk/litauiska magasinet Lithuanian Heritage. Nu ville hon passa på att se de platser som hennes gode vän Jonas Pleskys hade berättat om på 90-talet. Trots en del felaktiga sakuppgifter i hennes artikel kan vi idag konstatera att händelsen här på Gotland kom att sätta sina spår ända fram i våra dagar.
För att få reda på bakgrunden måste vi gå tillbaka till slutet av 2:a världskriget när ryssarna behärskade Baltikum och hade näst intill full kontroll över det forna Litauen.
Den kommunistiska ockupationsmakten hade påbörjat en etnisk rensning av hela Litauen för att på så sätt kuva de nationalistiska strömningar som fortfarande fanns kvar i landet efter krigsslutet. Liksom fallet var i Lettland som hade sina "Skogsbröder" som bekämpade ockupationsmakten fanns i Litauen kvarvarande frihetskämpar. Avhopparen på Närsholmen var Jonas Pleskys, som nu efter kriget bara var ett barn på 12 år - född 1935 i västra Litauen - där han gick i skola i Zarenoi och därefter i Telsiai.
Jonas´ föräldrar kom av ryssarna att betraktas som opålitliga med samröre med partisanerna, eller som man kallade dem "misko broliai". Fadern och Jonas´ styvmor dömdes att deporteras till arbetsläger. Men fadern knuffade resolut av barnen från tåget just när det gick igång från stationen på väg till Sibirien med orden " spring fort hem till grannarna och göm er ! ". Det var det sista Jonas och hans syskon hörde av sina föräldrar som för alltid försvann borta i Gulag.
Släkt och grannar tog hand om syskonen som blev uppmanade att om någon frågade dem om deras föräldrar så skulle de svara att de ingenting visste, och att de nog försvann under kriget.
Men riktigt accepterad av sovjeterna blev inte Jonas förrän han gått med i ungdomsbrigaden Komsomol, och fått sin röda halsduk och lärt sig sjunga Internationalen. Han hade ett gott läshuvud så med hjälp av sina lärare kom han in vid Polytekniska institutet i Kaunas. Nu hade hans bakgrund suddats ut i KGB:s och GRU:s säkerhetsarkiv över opålitliga element. Men minnena från barndomen satt hårt rotade i Jonas medvetande, och han var tidigt inriktad mot att vid första tillfälle fly västerut. Bort ifrån dem som deporterat hans föräldrar.
Atomdrivna ubåtar
Efter avslutade tekniska studier med höga betyg antogs han till Marinhögskolan i Leningrad för utbildning till sjöofficer. Efter erhållen officersfullmakt placerades han i den Baltiska marinen med placering i Kaliningrad. Första kommenderingen som fartygschef och ende navigeringskunnige fick han 1961 ombord i ubåtstendern MBCC 136150. Besättningen var 7 man plus en politruk från partiet. Denna sjökommendering var dock endast tillfällig eftersom Jonas Pleskys med sin tekniska bakgrund var specialutbildad för att placeras ombord i en av de nya atomubåtarna. Sovjet hade just sjösatt ett antal atomdrivna ubåtar av modifierad Hotell II-klass vid Severodvinsk-varvet, avsedda att patrullera USA:s kust på såväl öst- som västsidan. Kapabla att avlossa SS-N-5-robotar med 750 nautiska mils räckvidd från undervattensläge. Drivkraften var 2 kärnreaktorer som gav 22 knop i undervattensläge, manövrerat av en besättning om 90 man.
När så Jonas fick order att gå från Kaliningrad via Klaipeda upp utefter den baltiska kusten med sin fartyg gavs plötsligt det tillfälle som han väntat på. För att arrangera dimridåer kring sitt kommande avhopp spred han bland närstående ryktet att han nu planerade sitt kommande giftermål vid hemkomsten. Vädret avresedagen var honom gynnsamt med kraftigt nedsatt sikt. Han hade inga svårigheter att under eftermiddagen sätta delar av den teknisk utrustning ombord ur funktion. Och eftersom fartyget inte hade vare sig radio eller annan kommunikationsutrustning för längre avstånd, kunde han övertyga sin politiske övervakare att han faktiskt inte visste var de befann sig ! Den landbaserade sovjetiska kustspaningsradarn var gammal och ineffektiv - en rest från den utrustning som amerikanarna skänkt sin allierad under kriget. Risken att kursavvikelsen skulle uppmärksammas från land bedömde han minimal. I höjd med Liepaja lade han om kursen mot Gotland.
När utkiken så på kvällen den 6 april siktade fyrsken om babord beordrade Pleskys ankarfällning. Man skickade upp några röda raketer och fartygschefen gav en besättningsman order att följa med honom ner i jollen för att gå iland att söka ta reda på rätt position. Men för att lugna den kvarvarande politruken som tillfälligt övertog kommandot ombord låste han vapenskåpet, behöll nyckeln, och gav sin tjänstepistol till den medföljande sjömannen. Inför besättningen beordrade han därefter roddaren att skjuta om det skulle bli fråga om flykt från fartygschefens sida. Med det nöjde sig politruken och jollen sattes i sjön.
Man landade vid bryggan och gick upp mot fyren, och blev väl mottagna av de båda fyrvaktarna och fru Lindfors, som bjöd på kaffe i väntan på polisen från Hemse. Ombord började man nu tycka att besöket i land drog ut på tiden. Men eftersom det inte fanns någon navigeringskunnig ombord beslutade man att man skulle ligga kvar för ankars.
Arresterade
Under tiden hade tullens TV 116 med kapten Grafström som befälhavare efter larm avgått från Herrvik. De kom till platsen strax efter midnatt. När tullbåten bordade var den ryska besättningen mycket reserverad. Man antog att orsaken till att jollen inte kommit tillbaka var att deras kapten och besättningsmannen blivit arresterade.
Efter några timmar anlände kriminalassistenten Carl Edström samt ett flertal andra poliser samt landsfogde Eric Östberg från Visby, landsfiskalen Oswald Nordbeck och kusttullmästare Arnzén. Så snart var köket fullt uppe vid fyren. Nu kunde man påbörja de inledande förhören. De leddes sannolikt av Edström som vi senare kom att betrakta som "Mr Gotland Yard" i egenskap av mångårig chef för Säkerhetspolisen på ön. Telefonen gick varm så växeltelefonisten i När fick inte en lugn stund den natten. Fyrplatsen spärrades av genom polisens försorg och alla påmindes om tystnadsplikten.
Det visar sig nu att fartygschefen begärde politisk asyl. Så även besättningsmannen, men han ville först ro tillbaka ut till fartyget för att hämta lite papper personliga ägodelar. När han kom ombord i tendern igen förstod politruken sammanhanget, så någon andra chans till avhopp fick aldrig den sjömannen. Hans vidare öde är okänt. Men relationerna mellan tullen och politruken ombord blev betydligt öppnare.
Försvarsstaben och chefen för Marinkommando Ost gav under natten minutläggaren Mul 16 order att avgå från Fårösund, och torpedbåten T 110 Arcturus från Karlskrona, vilka anlände till platsen strax före klockan tio
Så jobbar vi med nyheter