Gotlänningen Philip Jalmelid, 38, är ett av Sveriges största musikalnamn efter roller i succéer som "Chess", "Les Misérables" och senast "Så som i himmelen" på Oscarsteatern i Stockholm.
Det totala stoppet för större konserter, musikaler och teaterföreställningar har fått Jalmelid att se rött. I ett långt inlägg på Facebook som också publicerades på Expressen Kultur vädrar Jalmelid sin ilska.
– Jag har varit helt tyst i åtta månader, men nu går det inte längre. Jag ser kollegor som får sälja sina hus och vars liv raseras just nu. Det blev för mycket, säger Philip Jalmelid till GT.
I debattinlägget menar han att det är långt ifrån alla som kan ta del av regeringens krisstöd till kulturen. Förutom musikalartist är Philip Jalmelid också egen företagare och han menar att hans bolag håller på att raseras eftersom han hindras från att utföra sitt arbete. "Min bransch är totalt utmobbad. Våra barn tycks inte vara värda en stabil ekonomi och mat på bordet. Vi är bortglömda. Vi behövs inte", skriver Jalmelid.
Han har fått avslag på de statliga kulturstöd han och sambon Tuva B Larsen sökt och menar att permitteringsersättningarna "har så långa väntetider att många hinner gå i konkurs".
Ingen uppdragsgivare vågar ge uppdrag och då har man inget kontrakt att visa upp för Kulturrådet och stödet uteblir. Det här skrivs det inte mycket om i medierna. Vad är det för regler egentligen? Den sista chansen uteblev. Jag kanske kan sätta bolaget i vila och gå på a-kassa. Man måste försätta bolaget i koma innan man får utnyttja allmänna skyddsnät som a-kassan, det räcker inte med att vara arbetslös och ta ut noll kronor i lön, fortsätter Jalmelid sitt inlägg.
– Vi försöker rädda kulturen. Våra produktionsbolag måste överleva för annars dör det, och då finns ingen resurs som kan se till att det finns någon kultur. Att det är så dyrt att köpa en musikalbiljett hos en privatteater beror på att det kostar mellan 10 och 25 miljoner att genomföra varje produktion. Det är så otroligt många människor inblandade som behöver få betalt, säger Jalmelid.
Han vill se kraftigare stödåtgärder för sin bransch, till exempel genom skattereduktion för bolag inom kultursektorn.
– Jag är inte ute efter att samhället ska betala något för mig, men jag förstår inte varför jag som inte får jobba och inte får hjälp ska behöva betala skatt. För betalar jag ingen skatt, då klarar jag mig ett år till med pandemi. Det är fasta kostnader som äter upp allt och skatten som kommer göra att mitt bolag går i graven.
Han irriteras också över hur de kulturstöd som finns fördelas av staten. Han menar att pengarna läggs på fel aktörer.
– Det är för lite pengar, och det är dumt att pengarna från statskassan verkar gå till föreningar på landet som är mer eller mindre amatörmässiga.
Liksom många andra tycker han också det är märkligt att butiker kan fortsätta tillåta besökare medan teatrar tvingades stänga för länge sedan.
– Just nu är min bransch gisslan hos beslutsfattare. Är det något kulturen kan göra jämfört med gallerior och Ullared där folk hopar sig så är det att hålla avstånd på folk. Folk kan sitta med två tomma stolar mellan varje och vi slussar ut folk, det har vi gjort tidigare.