Det har varit prov i skolan den förmiddag vi träffas. Muntlig engelska, diskussioner kring reality-shower i tv. Jamal är nöjd, gick från salen med en god känsla.
Han går samhällsprogrammet på Richard Steffen, första året av tre. Drömmen är att bli civilekonom.
Innan han kom till Sverige från Somalia fanns funderingar på civilingenjör, men de har han lagt ner.
- Det skulle ta för lång tid...jag såg alla år framför mig. Först SFI (Svenska för invandrare), sen specialutbildningen...nej, nu siktar jag på statskunskap istället, att bli civilekonom eller jobba med internationella relationer.
Hur lång in i framtiden ser du?
- Varje gång jag gör ett prov tänker jag att det här provet avgör vad jag gör om tio år.
Är det så! Jag tänkte fram till nästa rast!
- Ja, haha, det är ju olika. Jag lägger ner mycket tid på studierna. Det var det råd jag fick när jag kom hit: var noggrann med studierna och skaffa dig en cykel.
Och det har du gjort?
- Ja, jag har köpt en begagnad.
?Jamal Mohamed flydde från Somalia i mars 2010, hamnade i Stockholm och sedan, den 8 juli det året, på Gotland. Först på flyktinghemmet Haima, sedan ut i samhället.
Här är han nu, med personnummer, uppehållstillstånd och ett nytt liv. Det här är hans historia, den som gjort honom till den han är.
?? Somalia på Afrikas horn, mest känt för hungersnöd och ett svårlöst inbördeskrig. I Mogadishu, landets huvudstad omgiven av ökenområden, bor ett par miljoner invånare.
Det var här han växte upp, Jamal. I ett radhus på gatan som hette Shibis, med, som han säger: farfar och farmor och kusiner och..."alla". Osäkra omgivningar, överallt militär.
Extrajobb på verkstad
Jag frågar vad han drömde om som liten och han säger att han ville bli skådespelare, som hjältarna i de indiska actionfilmer dubbade till somaliska han brukade se på bio.
Eller fotbollsproffs, förstås, som alla unga grabbar. Ibland löste han entré till någon biograf där de visade Premier League-matcher.
Han skrattar när han berättar, Jamal. Fina minnen från en tid som flytt.
Vi sitter i hans lilla etta i Visby. Han bjuder på te, tv:n står på utan ljud och där ute tar den svenska sommaren fart.
Det gillar han. Vintern är tung, mörker och stängda dörrar, svårt för en person van att ha folk omkring sig.
Jag frågar hur riktig ensamhet känns och han säger:
- Det är skräckigt. Jag är inte van vid det. Jag blir orolig, deppad...det är tungt. Jag vet inte, man kanske lär sig.
När Jamal var sex dog hans mamma av sjukdom, när han var tio dog hans pappa i kriget.
Han var en ansedd person, professor i engelska, som började spionera på den islamska milisen för regeringens räkning.
- Det sägs att han var med i kriget när han dog, säger Jamal. Han hade två fruar så han bodde inte alltid med mig. Men det var han som lärde mig engelska, hjälpte mig komma in på skolan. Jag hade min framtid med pappa och när han gick bort...
?Jamal pratar oklanderlig svenska, har lärt sig på bara två år. Artig, vänlig och tycks mig trygg i sig själv.
Men djupt där inne finns såren efter ett lämnat land, flykten från platsen i hans hjärta: den där han växte upp.
?? Jamal var 15 år när han började jobba på den där bilverkstaden i Mogadishu. Han studerade, men fick in lite slantar till familjen, styvmor och syskon, i och med sitt extrajobb.
Den bokstavstrogna islamska milisen, vars mål är att omdana samhället enligt asketiskt islamska principer, brukade lämna in sina fordon där, jeepar med maskingevär på taket. Bara att göra som de ville då, att ta betalt var aldrig aktuellt.
Resa i ovisshet
Redan under åren i den islamska skolan där alla barn tvingas gå från tidig ålder hade milisens värvningsförsök startat, ungefär; kom till oss, lev i religionen och dö för den, då når du paradiset.
Fungerade det inte med ord erbjöds pengar. Men Jamals pappa sa stopp, precis som styvmamman:
- Hon var på mig hela tiden, "gå inte med dem, de kommer att använda dig i kriget, som självmordbombare, håll dig borta från dem".
Det var en fredag. Jamal var i moskén när de där milismännen återvände till verkstaden, dagen efter att han lagat deras bil. Ärendet var hotfullt: Den där bilen, den tog eld, två personer dog, han måste till domstol, han måste bli dömd eller själv gå med hos oss.
Jamal berättar detaljerat; telefonkedjan som gick igång, en snabb flytt till ett annat hus, bönerna till Gud varje gång han gick ut genom dörren, rädslan som åt honom in till köttet.
Var det så, tog bilen eld?
- Jag vet inte, jag tror inte det, inte på grund av vad jag gjort, i alla fall. Men de var ute efter mig och ville ha mig in i den islamska milisen.
?Jamals styvmor och hans halvsyskon lämnade huset, det hus som varit i familjen i generationer, flydde till ett mer säkert, regeringskontrollerat, område, sedan vidare till Kenya.
Och i USA hade Jamal en farbror som bistod med pengar så han skulle kunna lämna landet, det land där ingen trygghet fanns kvar.
?? Aningslösheten, alldeles utlämnad till en "smugglare". Pass och biljetter ordnade, men vart? I enlighet med kulturen ställs inga frågor till de som är äldre, Jamal gav sig av i, säger han, fullständig ovisshet.
- Jag trodde jag var på väg till USA, till min farbror, säger Jamal.
Det var han inte.
Skratt och tårar
Han dricker av sitt te, fingrar lite på studiematerielet som ligger på bordet, utifrån hörs skratt; barn som leker.
För plötsligt, efter flyg och tåg, var han omgiven av européer. Ja, faktiskt. Han kände igen persontypen från tv. Men var, i vilket land?
16 år, ensam och så rädd som han någonsin varit, övertygad om att allt var en lögn, att det var ljug alltsammans om en ny trygghet, att det enda som återstod var att kastas i fängelse.
- Folk försökte övertyga mig om att jag skulle få hjälp, få mat, få gå i skola...men alla frågor när jag sökte asyl, jag trodde det var polisförhör. Hur kan folk vilja hjälpa någon de inte känner? Och utan att det kostar pengar. Allt bara snurrade.
När han sedan med taxi kom till flyktingförläggningen i Stockholm hade han brottats med frågorna i sitt inre:
- Om det inte varit en somaliaperson som tog emot mig där då hade jag sprungit, jag lovar.
Men allt var ju sant. Och han fick hjälp; mat, en dusch, en säng, nya kläder. Allt han hade var de kläder han flytt i och en silverring han fått som gåva av sin syster.
Och där kunde ju historien haft sitt goda slut. Men så är det ju aldrig.
För det finns ju den där oerhörda, nästan fysiska, saknaden, som en svärta bakom allt.
Nu. Och definitivt då, just kommen:
- Första veckan stannade jag inne, tänkte på vad jag lämnat, vad som hänt hemma, har de det bra, hur är allting, får jag se dem igen...jag skickade mejl och satt och väntade på svar, stirrade in i skärmen; det kanske kommer nu. Eller nu. Eller nu. Det tog flera veckor.
?Jamal berättar mångordigt och detaljerat om sin livsresa. Vid ett tillfälle ser jag hur ansiktsdragen fylls av rörelse: När han berättar om sin första telefonkontakt med styvmor från förläggningen i Stockholm.
?? När du tänker på Somalia i dag...vad tänker du?
- På livet jag hade där, så annorlunda än det jag har nu. Jag har fått hjälp här, jag är trygg, jag går i skolan, min framtid är säkrad, jag är jättetacksam...men känslan. Den känslan jag hade där, den finns inte kvar.
Går den att få tillbaka, tror du?
- Nej. Man ändras som person av de omgivningar man vistas i...nej, jag tror inte det.
Kommer du att komma tillbaka till Somalia någon gång?
- Nej, jag tror inte det heller. Jag har ingenting kvar där, min styvmor bor i Nairobi nu med mina halvsyskon. Hon har träffat en nya man som jag kallar min uncle, min farbror. Somalia...nej, jag tror inte det.
Finns det någon sorg i det?
- Ja, mycket sorg. Det är ändå mitt hemland, det är där jag kommer från. Jag har inget att återvända till...det känns lite konstigt.
Vad hade hänt om du blivit kvar?
- Jag vet inte, jag kan inte tänka så...kanske hade jag kommit in i kriget, jag vet inte. Antagligen.
Det där telefonsamtalet, ja, när Jamal till slut kunnat skaffa en mobil.
Hur lillebror svarade i flyktinglägret, hur han hörde styvmor skratta i bakgrunden, liv och rörelse många hundra mil bort, skratt sen och gråt på samma gång, orden som svämmade över.
Men också sorgsenheten, som att höra en fest men inte få vara med.
Den där telefonen, är den din trygghet i dag?
- Ja. Ibland när jag förlorar hoppet...när jag ser någon debatt om invandring på tv eller när någon skrattar åt mitt sätt att prata...när jag tänker, nej, det var inte här jag skulle hamna...då ringer jag familjen och då får jag kraft, att ha en familj som älskar mig...det är min stöttning. Även om jag inte kan träffa dem.
Och så har du ju en cykel.
- Ja, haha, det har jag. Det är bra.