"Många påstår att de inte ångrar sin skit. Jag ångrar min", skriver Jan Emanuel i boken.
"Mycket av den värsta skiten hände under Gotlandssomrarna, det är därför jag återkommer till dem. Det var lite som en fristad där vi kunde leva ut helt."
Orden kommer från "Så var det med det", den stridbare opinionsbildaren, entreprenören och Robinsonvinnaren Jan Emanuels memoarer.
Den stökiga uppväxten är vida känd, liksom de nära banden till Gotland. I boken beskrivs ön rentav som ett tredje hem, efter Gottsunda och Norrtälje.
Följaktligen förekommer Gotland på många ställen i "Så var det med det", som skildrar Jan Emanuels väg från gatan till riksdagshuset – med sidospår in i dagens brott och straff-debatt. Läsaren får bland annat stifta bekantskap med "Tommy Torsken", "Gråbo-Janne", "Tompa Indian", "Jocke Joint" och andra personligheter på den tidens Gotland.
En av händelserna som beskrivs är knivslagsmålet på Café Lokatten i Visby 1990, då en ung man miste livet. Jan Emanuel var bekant med de inblandade och befann sig på platsen. Där och då kände han ingenting; i efterhand har det förbytts i ånger och skam.
"Pojken som dog på Lokatten var ett ständigt samtalsämne den sommaren. Men där och då tror jag inte att vi tänkte på killens föräldrar
och eventuella syskon. Den polletten trillade inte ner förrän senare. Vi tänkte på oss själva. Det var till och med så att det gjorde oss
mer omtalade och gav oss mer respekt, den respekt som vi ville ha."
Det var under en helg på Åminne Camping som Jan Emanuel fick sitt smek-, eller öknamn, "Pistol-Janne". "Ett minne som någonstans sätter kulmen, lite som den tidens formtopp i att vara skitmänniska",
Samma ungdomliga aningslöshet präglar ett avsnitt som utspelar sig på Åminne camping.
Jan Emanuel är där för att fira midsommar. Det ska grillas men ved saknas. Sällskapet får syn på ett bord.
"Jag tänkte, med samma sabbarlogik som när vi var små, att det skulle vara kul att lyckas hugga isär bordet och bänkarna så mycket så att det gick att använda bitarna till ved."
När en man konfronterar Jan Emanuel drar han pistol. Från den dagen är han känd som "Pistol-Janne" i vänlaget.
Senare samma helg bryter sig han och de andra in i ett båthus. "Ett minne som någonstans sätter kulmen, lite som den tidens formtopp i att vara skitmänniska", summerar Jan Emanuel det som hände efteråt.
Jan Emanuel återvänder fortfarande regelbundet till Gotland. Här fångades han på bild i samband med att den 75 fot långa lyxyachten "Red" lade till i Visby gästhamn sommaren 2021.
Under inbrottet börjar det nämligen brinna i båthuset och vännerna flyr hals över huvud. Kvar därinne finns en sovande "kille som ingen gillade". Replikskiftet som följer:
"'[Namn] da, han sovar ju där inne?' frågade någon. 'Skit i han, han e dum i houve så laut han vau', blev svaret."
"Efteråt kände jag en smula oro över att [namn] hade dött, men det var mer som att det vore tråkigt – lite beklagligt. Jag tror inte
att jag kände någon ångest. Min vana trogen kollade jag ändå i tidningen dagen därpå. Det stod inget så jag gick obekymrat vidare, men senare i livet har den där händelsen återkommit i mina tankar."
Lasse Siggelin startade behandlingshemmet Hassela i Klintehamn 1982 och drev verksamheten till 2014. 2017 lades Hassela Gotland ned.
Gotland upptar störst utrymme i bokens mörkare delar, men nämns även senare, när Jan Emanuel lyckas ta sig ur det kriminella livet, mycket tack vare socialt arbete och ett ideologiskt uppvaknande. Detta ledde till kontakter med Hasselarörelsen, vars gotländska gren blir föremål för en hyllningssång i "Så var det med det".
"Den del av rörelsen jag uppskattade mest var Gotlandskollektivet och dess grundare Lasse Siggelin. En i sanning fantastisk person. Han
har alltid stöttat och hjälpt, aldrig med en tanke på egen vinning. Hans bolag har omsatt enorma summor, men han har inte tagit en
krona själv. Han lever sin ideologi. Hassela Gotland var socialister på riktigt."