Vinden är kall men vårsolen lyser hoppingivande över de rödmålade byggnaderna på den lilla gården i Västergarn. Runt knotiga äppelträd trängs påskliljor i full blom och gräsmattan är översållad av svalört i samma gula nyans.
Hit flyttade Jennie Jakobsson och sambon Joel Nilsson, med barnen Majken och Alvar, i början av januari.
– Vi gjorde verkligen flytten i rättan tid. Jag hade inte velat sitta i trean i Hägersten nu, säger Jennie Jakobsson och syftar på hur coronautbrottet påverkat livet för stockholmarna.
Innan jul gick flyttlasset från Stockholm för de sedan länge utflugna gotlänningarna och i väntan på att få tillgång till huset bodde de tillfälligt hos sina föräldrar. Men flytten tillbaka till Gotland var allt annat än ett spontant infall.
– Vi har varit på väg länge. Jag hade gärna sett att vi hade flyttat tidigare, när barnen var ännu mindre. Då hade vi behövt ännu mer hjälp. Men Joel behövde mer tid på sig att inse att vi inte behövde stan, säger Jennie.
De ville tillbaka till Gotland, men helst inte till Visby där de båda växte upp.
– Trots att det var toppen att växa upp så som barn, ville jag inte tillbaka till exakt samma miljö, som om livet stått still. Jag ville att Gotland skulle kännas nytt för mig, säger Jennie.
På önskelistan stod en liten gård, inte alltför långt från stan och till ett rimligt pris. Det blev i Mafrids i Västergarn som familjen landade. Majken, 5 år, och Alvar, 3 år, har börjat på förskola i Eskelhem, men ska så småningom byta till Sanda.
– Det är lite närmare. Det var väldigt svårt att få dagisplats, framför allt på landet. Vårt första erbjudande var i Bogen, säger Jennie, något förvånad.
Barnen har funnit sig väl till rätta här, även om närheten till kompisarna inte är den samma som i Stockholm.
– Det sociala blir kanske lite lidande för barnen. Men den äldsta älskar friheten, hon har ganska mycket spring i benen och behöver space. Den yngsta, som jag inte trodde skulle bry sig, kan sakna "Kockhom", säger Jennie.
Flytten är inte bara ett bostadsbyte utan också en ny inriktning i livet. I augusti slutade Jennie som designer på H&M.
– Jag har jobbat i tio-elva år inom designvärlden och bara suttit framför en dator. Det har varit kul i perioder, men på slutet blev jag rätt trött på det.
Den sista tiden jobbade hon med klädkedjans koncept "Trend".
– Det är en av de avdelningar där det går snabbast, kunder vill ha nyheter hela tiden och det var också det jag tyckte var kul i början.
Det var när Jennie var föräldraledig som hon började längta efter något annat.
– Jag var ganska trött på takten det skulle produceras i, jag kände att det inte passade mig längre. När jag kom ifrån datorn och hade lite mer tid att tänka under alla dessa barnvagnspromenader, så insåg jag att jag hade ett sug efter att få göra något praktiskt. Jag började tänka på vad det var jag ville från första början och rötterna är ju hantverket.
Som barn kunde hon helt uppslukas av att sy och brodera. När hon blev äldre gjorde omgivningens syn på vad som är ett riktigt jobb och en riktig utbildning att hon inte riktigt vågade satsa fullt ut på en framtid som hantverkare. Yrkesvalet föll istället på designer.
– Det kändes lite lättare att säga att jag ska bli designer än att bli hantverkare. Kanske var det lite häftigare då också, när jag var 23.
Efter drygt tio år i modebranschen valde Jennie ändå att ge barndomsdrömmen en chans och tog tjänstledigt från jobbet för att i två år gå utbildningen högre textil hantverksutbildning på Handarbetets vänner, HV.
– Jag tänkte att jag skulle ge mig den tiden och se vad det kan ge, säger Jennie.
Att få fördjupa sig i olika tekniker inom vävning och konstsömnad, broderi, gav mersmak. För sitt examensarbete från HV, en jacka av bitar i filtad ull, sammanfogade med spetssömn, fick hon motta Svensk Hemslöjds utmärkelse "Årets förnyare" och i höstas fick hon sitt drömjobb som brodös hos HV. Jennies senaste uppdrag är ett kommandotecken som Armémuseum beställt av HV. Stygn för stygn syr Jennie det guldgula kommandotecknet.
– I och med corona kan jag sitta hemma och jobba nu, annars har jag åkt upp och ned. Men jag måste ju brodera mina åtta timmar per dag, säger Jennie.
Hon är projektanställd till i juni, sen vet hon inte.
– Det som känns osäkert är försörjningen på ön. Flytten till Gotland har varit grejen, vi får lösa det.
